Ett nytt decennium hägrar på andra sidan graven vilket betyder att det är läge att blicka tillbaka på 2010-talet och se vilka rysare som fastnade på hjärnbarken och efterlämnade stora sårskorpor som inte vill läka. Här är Rysarnytts topplista över decenniets 10 bästa rysare.
Det är svårt att fatta att det gått ett helt decennium. Var ju inte länge sedan vi kom med topplistor över förra decenniet (Mickes topplista och Stefans topplista). Lite kuslig känsla. Nästan kusligare än all skräck man bankat in under dessa år. Svårt att sammanfatta 2010-talet också. Lättare med 70-och 80-talen då skräcken smörjde lemmar och inälvor till guldkrukor som man kunde fylla med skogs- och spegelporr och sälja i Gula Tidningen (dåtidens Blocket, reds anm). 10-talet säger mig ingenting just nu. Kanske om 30 år. Om man fortfarande lever vill säga. Men om man ser till de skräckfilmer som gjordes var 10-talet trots allt ett ganska bra decennium. Bättre än 90-talet åtminstone, ett skitdecennium om du frågar mig. 2010-talet var också lite mer arty. Något som inte gick hem hos alla men ganska många.
Pratade lite med Knud Jörgensen före jul om det här. Han hade noterat arty-trenden och uppskattat den. Ungefär som när man ser något nytt på Systembolagets hyllor och blir barnsligt upprymd och jonglerar med flaskorna innan man kysser etiketterna och stoppar ned dem i kundkorgen. Dock hade han önskat mer vintage och inspiration från 70-talets p-våfflor. Han hade lekt med tanken att han själv spelade en seriemördare med olika sorters fetischer (han räknade upp ett gäng fetischer som jag glömt namnen på nu och som jag inte ens visste existerade) där han gick loss med prylar som han köpt på rea på Claes Ohlson, Överskottsbolaget och Guns for Sale (han är väldigt svag för olika typer av sales, reds anm). Blev först lite chockad när jag hörde det men han hade druckit rätt duktigt efter en längre nöjesresa till Baltikum så jag fäste ingen större vikt vid det. När Jörgensen dricker och låter tungan fara runt jordglob och galaxer finns inga spärrar. Allt ska in och ut i överljusfart. Det är svårt att inte gilla det där. Här nedan Jörgensen i mitten med sina favoritkvinnor då han var på topp. Vältränad, fit och solbränd och redo för nya äventyr.
Jörgensens manusidé
En manusidé han hade var där han kommer inflygande till Dulles International Airport i Washington D.C. (Die Hard 2) och inte kunde landa på grund av att terrorister tagit över flygplatsen och han skjuter sig ut i en katapultstol. När han landat drar han på sig en vit snödräkt och pälsmössa från finska vinterkriget plus en gasmask och plockar upp en bazooka som han grävt ned bakom flygplatsen. Han skjuter allt som rör sig och eliminerar terroristerna och flyger sedan upp i kontrolltornet med en gyrokopter (enmanshelikopter) och älskar med den kvinnliga personalen på borden i cafeterian. När jag frågar var han hittade gyrokoptern blir han förbannad och anklagar mig för att vara en fantasilös jävel. Jag tar snabbt tillbaka alltihop och ger honom rätt. Kallar honom Bruce och vi försonas i någon slags krystad telefonpuss (tänk reverend Peter Shayne i China Blue när han ger en simulerad och sinnesförvirrad kyss mot China Blue i slutet av filmen). Brukar oftast funka när orden inte räcker till.
Nåväl, Jörgensen håller i alla decennier och 10-talet bjöd på lite mer arty-skräck än tidigare som sagt. Samtidigt väldigt mycket skräp. Måste ha att göra med tillgången digital teknik där alla kan leka filmregissörer. Hade själv önskat att tekniken fanns tillgänglig när man själv var ung. Förmodligen hade man haft en katastrofal filmkarriär bakom sig. Eller vem vet, man kanske hade gjort några filmhistoriska pärlor som det talats om på vintagekonferenser kommande decennier. Som ni ser nedan är det en rätt brokig och spretig topplista. Inte lika mycket humor som 00-talet så 10-talet kanske var allvarets decennium? Det är dock ingen inbördes rangordning utan det blir bara decenniets tio bästa rysare rakt av kort och gott huller om buller. Till och med listettor från åren som gott har fått stryka på foten. Allt måste bekant ständigt omvärderas. Även skräckfilmer.
Rysanytts 10 bästa rysare 2010-2019
The Whisperer in Darkness (2011)
En H.P. Lovecraft-historia finansierad av Lovecraftsällskapet som är filmad i svartvitt noir-stil inspirerad av 30- och 40-talens skräck- och science-fictionfilm. Det är både spännande och stämningsfullt och man sugs in i Lovecrafts bisarra mysterier på ett magiskt sätt. Precis som man vill ha det. En riktigt bra Lovecraft-film.
Black Swan (2010)
Ett mångbottnat och mörkt balettdrama med Oscarsbelönade Natalie Portman som den spröda ballerinan Nina som bokstavligen pantsätter sitt liv för rollen som svandrottningen. Manuset balanserar fint inom genrens råmärken där man inte vet vad som ska komma och vad som rör sig i Ninas huvud eller vilka drag som kommer från motspelarna. Snyggt iscensatt med fina specialeffekter och starka rollprestationer.
You’re Next (2011)
Det var ett tag sedan man fick uppleva en sån knäckande hård husinvasionsterror som i You´re Next. Det är bitvis ett jävla brutalt tryck och man sitter förstummad och genomblöt i skrevet och undrar vad fan det är som pågår. Man fläskar på med kusliga överraskningsmoment och nerviga suspense-scener men intrig och karaktärer kunde man filat lite mer på. Men det kan man ha överseende med när det är så här hårt plus att alla bär masker.
Död snö 2 (2014)
De förbannade nazizombierna kommer alltid tillbaka. Tvåan följer upp direkt på ettan och gör det i ett så hejdlöst tempo att man kapitulerar med byxorna nere vid fotknölarna. Det är både roligare, galnare och blodigare än ettan. För att inte säga helt sinnessjukt. Det är rappt berättat med få döda stunder och ett stabilt skådespeleri där tajmingen är på topp för det mesta. Och jäkligt brutalt. Fast på ett underhållande sätt så klart.
10 Cloverfield Lane
En kvinna vaknar upp i en bunker efter en bilkrasch och hålls fången av en man och hans medhjälpare som påstår att världen utanför utsatts för en gasattack och att hon blivit räddad från katastrofen. Klaustrofobiskt och svettigt men samtidigt knäppt kul där man spelar på osäkerheten om vad som egentligen pågår. En slags tematisk avlöpare till monsterfilmen Cloverfield men som film inte har mycket gemensamt förutom det apokalyptiska scenariot då (ska inte avslöja finalen). John Goodmans prepper-weirdo är helt outstanding – skulle kunna vara hämtad från en Coen-film.
Horsehead (2014)
Ibland kommer det filmer som orkar kliva utanför de vanliga skräckmallarna och gå all-in i mardrömmarna. Horsehead är en freudiansk Dante-nedstigning i drömvärlden och det omedvetnas härjningar i en ung människas psyke. Svindlande snyggt och surrealistiskt i Argentos fotspår och till vissa delar obegripligt. Men obegripligheterna kan man strunta i så länge man får utdelning på annat håll. Som en kardinal med frustande hästhuvud och biskopskräkla. Horsehead är en estetisk läckerbit.
Get Out (2017)
En färgad kille som blir inbjuden till sin vita flickväns familj för första gången ute på landet. Men den vackra och politiskt korrekta övermedelklassfasaden visar sig vara allt annat än en idyll och det blir bara värre och obehagligare ju längre filmen pågår. En kombination av kuslig gammaldags skräck och lysande samtidssatir över rasism och förljugna relationer och sociala konventioner som träffar som ett knytnävsslag i magen. Intelligent och snyggt filmat med riktigt bra skådespeleri, särskilt huvudrollsinnehavaren Daniel Kaluuya som man verkligen känner med.
Hereditary (2018)
Hereditary är både vacker, sorglig och kuslig om en familj som tvingas tackla ett arv från helvetet när mormodern avlider. Men det är framför allt det fantasifulla och kreativa kameraarbetet med sina snygga in-och-ut-zoomningar som imponerade. Toni Collette gör ett riktigt starkt porträtt som mamman i familjen. En arty-skräckfilm som åtminstone gick hem hos mig. Regissörens nästa skräckfilm Midsommar gillade jag dessvärre inte alls.
Train to Busan (2016)
Galet högt tempo och underhållande kaotiskt när passagerna på ett tåg mellan Seoul och Busan försöker överleva under ett pågående zombieutbrott. Välgjort och välspelat med stora doser spänning och dramatik med ett gripande familjedrama i botten som gör det ännu mer nervpirrande. Roligast sen Zombieland om du frågar mig (och det ska du alltid göra).
Texas Chainsaw 3D (2013)
Det fanns bara en kung 2013 och honom hittade vi i en källare i Texas. Alla andra kan dra åt helvete. Dan Yeagers tolkning av Leatherface är den bästa sedan Gunnar Hansen (original-Leatherface). Motoriken med den efterblivna och otympliga springstilen och den bisarra identitetsförvirringen bakom masken bär Hansens 24 karats guldstämpel. Lite mer intelligens kanske men ändå tillräckligt rubbat för att övertyga mig. Bara ett snille lyckas med sånt. Den bästa öppningsscenen på film i år i form av ett rasande 3D-bildflöde med de bästa scenerna ur originalfilmen. Texas Chainsaw 3D är gjord med stort hjärta och stora doser nostalgi och humor. Motorsågen rusar och ryker och skär så hårt i fläsket att man är tvungen att fylla upp Chilligrytan efter filmen. Dessutom var Rysarnytt ensam om att gilla Texas Chainsaw 3D i bioannonserna. Den förtjänade till och med en japansk horror renga.
I en dröm går han
genom ett sargat Texas
med krycka av hud
Röken från motorsågen
bildar ett blodrött blommoln
Den ruttna staden
som högg sönder släktträdet
hade glömt sitt arv
Skön nymf i tunnaste skrud
malde lögnen till köttfärs
En natt föll ett milt
månljus över slakthuset
som läkte blodsband
I källarhålan sågas
resterna av en sjuk värld
