Killar som bär masker är ett speciellt kapitel i skräckfilmen som det inte går att få nog av. Skräckfilmsgenren hade helt enkelt varit en betydligt tråkigare tillställning utan dessa oheliga skuggfigurer. De är sådana man lever för. Maskbärandet har dessutom en lång mänsklig historia och därför känns det läge att kika på vad det är som gör masken så härlig och så skrämmande.
Maskkillar brukar i regel vara i fysisk fin form och det är sällan vi ser dem sjuka och skröpliga. De passar fint in i socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons uppmaning till folket att hålla sig i fysisk trim om de ska orka jobba högre upp i åldrarna. Maskkillarna brukar dock sällan uppnå några högre aktningsvärda åldrar eftersom de i regel hinner dö innan filmen är slut så de behöver likt Kristersson inte bekymra sig över pensionen som vi andra dödliga. Men de knegar på som få. Det ständiga mördandet och jobbet att bära bort döda kroppar tar på krafterna och kräver att man är fysiskt på topp och inte börjat med stödstrumpor. Om man kollar på killarna som porträtterar maskdårarna så var Ted White (som spelar Jason i Fredagen den 13:e del 4) närmare 60-årsstrecket när han drog på sig hockeymasken. Men han var å andra sidan en gammal stuntman och hade en del bonuskrafter i benstommen. Men han var den bästa Jason om du frågar mig och säkert en favorit hos Kristerssons after work-ölpolare.
Mina absoluta favoriter inom skräckfilmen är the men behind the masks. För det är som sagt mest snubbar vi ser bakom maskerna även om det finns en och annan tjej som sticker ut och vill dölja sin nuna för omvärlden, som till exempel Eyes without a Face och The Strangers. Skulle gärna se fler masktjejer. Gärna storbröstade Russ Meyer-vixens som gör processen kort med uppstudsiga collegekillar. Vad är det som är så speciellt med män som bär mask tänker vän av slät och lyster hy med programledarambitioner? Mask är ett jävligt bra sätt att dölja en svår hudsjukdom (eller en Hollywoodfru) och samtidigt spela på många olika personlighetsstörningar. Mask funkar bra till såväl vardags som till fest. Se till att ha goda argument och en nyslipad yxa om du skulle stöta på någon maskhatare som vill putta ned dig i ett byggarbetardike och förlöjliga dig med komprometterande instagrambilder.
Jag tänkte i den här genomgången dels komma med lite reflektioner och tankar kring maskens funktion och vad som gör den så skrämmande och fängslande, dels gå igenom lite olika masktyper som brukar dyka upp i skräckfilmerna. Jag har alltid haft en ohälsosam böjelse för masksnubbar. Vet inte riktigt hur det började men min första människohudsmask sydde jag ihop redan på syslöjden i lågstadiet. Som straff skickades jag till Skå-Gustavs barnby där jag utvecklade och förfinade min talang och tillverkade hockeymasker, köksutrustning och fashionabel heminredning av människodelar som jag grävde upp på kyrkogårdar. Det blev sedan startskottet för en lysande karriär som industridesigner inom husgerådsbranschen och sedermera produktutvecklare på Jofa. Idag har jag en stark position inom näringslivet och sitter i flera styrelser där jag jobbar aktivt med värdefrågor och är dessutom en flitig gäst tv-programmens morgonsoffor när jag kommer loss.
De klassiska 70- och 80-talsikonerna bär en stor skuld till min maskfixering. Det var helt klart ett genidrag när Jason tog på sig hockeymasken i Fredagen den 13:e del 3. De gamla hockeymålvakterna från 70-talet som man hade i sin hockeybildsamling tyckte man visserligen var både coola och kusliga på samma gång men när hockeymasken sattes in i ett helt nytt sammanhang som inte hade ett dugg med sport att göra blev det väldigt effektfullt och scary. Det var inga problem att byta målvaktsklubban mot macheten. Annars kan gränsen mellan det löjeväckande och skrämmande vara hårfin. En kille med Kalle Anka-mask väcker kanske inte så mycket skräckkänslor dagtid på ett tivoli. Men står en snubbe och liftar vid vägkanten vid ett skogspart mitt i natten och börjar gå i riktning mot bilen iförd Kalle Anka-mask så trampar du garanterat gasen i botten. Den storyn har jag faktiskt hört av en kompis och uppges vara sann. Även om det låter lite som råttan i pizzan.
Masken har en lång historia
Masken eller bruket av masker har en lång tradition i mänsklighetens historia och masker har bland annat använts av människor som ett sätt att kommunicera med varandra. I antikens Grekland bar skådespelarna i pjäserna stora masker på scenen för att de skulle synas av publiken. I den japanska No-teatern använder sig skådespelarna också av masker och några av de vanliga masktyperna är demon- och djävulsmasker. I religiösa riter och kultsammanhang har masken haft en viktig funktion och maskerna som bars kunde föreställa olika typer av gudar och mytologiska väsen som skulle väcka folks vördnad och skräck. Masken är en form av arketyp som dyker upp i de flesta kulturer och tider och är ett mycket effektfull hjälpmedel att skrämma upp folk med helt enkelt. Det där arvet med groteska masker hänger med även i moderna skräckfilmer.
Vad som gör masken skrämmande
Det är alltid intressant att leka med olika roller och identiteter inom skräcken. Dr Jekyll & Mr Hyde är ett klassiskt exempel som öppnar upp för många tolkningsperspektiv både på individnivå och samhällsnivå. Masken fungerar lite på samma sätt eftersom den spelar på den där dubbelheten och den klyvne gestaltens inre konflikter. En mask döljer som bekant en människas verkliga ansikte och väsen och är givetvis en effektiv förklädnad för att inte bli avslöjad. Samtidigt tar masken personens identitet i besittning. Maskbäraren lämnar sin gamla identitet och kliver in i maskidentiteten och de värderingar och känslor som han eller hon vill få utlopp för.
Ibland fungerar den som ett skydd för att dölja ett vanställt utseende men vanligast är ”the ordinary guy” med en patologisk personlighet. Masken blir en representant för den patologiska identiteten. När masken dras på förvandlas personen till något opersonligt, maskinlikt och monstruöst. En anonym hämnargestalt. Om det hela inte utspelar sig på någon maskerdbal försätter en maskerad figur utan större svårigheter snabbt hela omgivningen i skräck. Folk går normalt inte omkring med mask så det måste vara något rubbat med en sådan person. Maskmänniskan behöver inte använda sig av några större gester eller manér för att upplevas som hotfull och skrämmande. Det räcker att stirra och inte svara på tilltal. En omotiverad djupandning kan dock vara effektiv.
Det är ofta svårt för att inte säga omöjligt att kommunicera och förhandla med en maskgestalt i en skräckfilm (det finns ibland några trådar att dra i, om man till exempel har koll på maskbärarens historia). Offret hamnar alltid i ett slags psykologiskt underläge gentemot maskbäraren. Ibland kanske man uppfattar några stirriga och vansinniga ögon eller en lidelsefull mun som avslöjar något om mördarens karaktär. Att droppa lite sådana ledtrådar kan vara rätt effektivt. Ett smart sätt är ju annars att hushålla med de visuella detaljerna och inte överexponera mördaren allt för mycket. Det blir bäst när man väntar med att avslöja eller visa mördarens identitet eller monstrets natur fullt ut tills slutet av filmen. Detta gäller dock inte maskikonerna som man vill se konstant uppförstorade i HD-upplösning.
Att inte kunna urskilja ansiktsdrag, mimik, blickar och uttryck gör det helt enkelt jävligt obehagligt och skrämmande. Själva osäkerhetsfaktorn är en viktig komponent i maskgenren eftersom man inte kan vara säker på om det rör sig om en vän eller en fiende bakom masken. Personen blir en representant för det främmande och blir bokstavligen en främling. Tentakelutomjordingar och demonkungar från Helvetet brukar vara svaga för maskeringar. Vänner kan spåra ur eller bli bittra fiender. Familjemedlemmar kan bli sinnessjuka. Präster besatta. Man kan också tvingas förhandla med flera motstridiga personligheter som bråkar om utrymmet. Fantasin gör det lätt att projicera in allt möjligt skrämmande i en uttryckslös mask. Man vill i normala lägen se ansiktet och ögonen på folk man möter. Bilda sig en uppfattning om personen i fråga. Särskilt personer som attackerar en med kniv eller något annat vasst tillhygge. Men med en maskbärare får man inga som helst reaktioner förutom den överraskande och besinningslösa attacken. Och att vid dödsögonblicket inte veta vem ens baneman är torde vara en riktigt skrämmande upplevelse.
När masken döljer mördarens verkliga natur skänker den samtidigt något mystiskt till personens fysik och själ. Förövaren får något slags extra krafttillskott adderat till personligheten. Inbillad eller verklig. De omänskliga och övernaturliga dragen tar över. Exempel på det är Halloween och Fredagen den 13:e där gärningsmännen är utrustade med superkrafter och är väldigt svåra att ha ihjäl. Och när de väl blivit ihjälslagna återuppstår de igen. Men maskerna kan ibland vara roande i sin identitetsförvirring, som i Halloween när Myers har trätt en annan mask ovanpå den vanliga masken i form av ett spöket Laban-lakan.
Identifiering med maskbärare
Sedan har vi så klart identifikationsfaktorn. Vissa masktyper är bara obehagliga och skrämmande medan andra är mer trasiga figurer som uppvisar en del förmildrande drag. Det är inte särskilt svårt att ibland känna sympati för en maskkille med djupt traumatiserad bakgrundshistoria och extremt hämndbehov som bär masken som en skyddsamulett i en bister och mörk tillvaro. Det är lätt att sukta efter den ljuva hämnden när vi sitter nedtryckta av världens orättvisor utan framtidsutsikter eller förhoppningar om upprättelse. Speciellt när vi observerar idioter som glider fram på räkmackor i verkliga livet. Killar med extremt hämndbehov som bearbetar sina trauman genom att hacka sina fiender till pölsa råder det ingen som helst brist på i genren. Problemet är väl att en del gott människovirke också ryker som flisor på kuppen.
Den tragiska och passionerade figuren är en ofta återkommande gestalt i filmerna. Phantom of the Opera är en klassisk sådan figur som av brinnande passion för den kvinnliga sångfågeln går bärsärk på operan i Paris. Ett annat exempel på en tragisk gestalt är den hunsade och foglige Henry Creedlow i Bruiser som en morgon vaknar upp med en mystisk revengemask som han inte kan dra av och som ger sig ut på revengeturné för att göra upp med belackarna. Man knyter lätt näven i en diskret segergest när scumbags får smörj på film. Ett härligt masklöst exempel är annars Maniac Cop alias Matt Cordell som jag gjorde en fin lista på i julas med hans 10 bästa performance. Dr Blodröd tyckte det var den finaste lista han hade sett sedan han konfirmerade sig. Ett bättre betyg kan man inte få. Sedan har vi förstås vår hockeyhjälte Jason Voorhees. Hans drunkningsolycka skedde ju som bekant till följd av lägerledarnas flitiga knullande och bristande uppmärksamhet. Han tar ut hämnden för den och moderns död på alla knullmogna lägerledare. Det är inte så konstigt att de är bittra och vill ge igen för gamla ostar och dåliga viner. Leatherface får lite av de dragen i nya Texas Chainsaw. Annars är han mer av en instinktsdriven och efterbliven gåta med ytterst begränsad uppfattning om omvärlden.
Olika masktyper i filmerna
Det är viktigt att masken är skrämmande och känns trovärdig i sammanhanget. Löjliga masker kan iofs också vara skrämmande om maskbäraren är övertygande i rollen. Men en bra mask kan fixa hela filmen. Jag tänkte vi skulle gå igenom några vanliga masktyper som vi brukar stöta på i skräckfilmerna. Det finns en stor uppfinningsrikedom i maskgenren och vissa masktyper glider väl in lite i varandra och det finns säkert fler varianter som skulle kunna naglas fast på källarväggen.
Människohudsmaskerna får nog sägas vara lite av en personlig favorit. Här är Leatherface kungen. Inspirerad av Ed Gein. Så sjukt och vrickat och genialiskt och obehagligt. Kannibaler sägs ofta äta andra människor för att personligen få del av offrets krafter och egenskaper. Kannibalen Leatherface tar deras ansikten för att dölja sig själv och bli personen han hängt över ansiktet. Man som kvinna. Slav som kung. Huligan som diplomat. Han vandrar ensam i ett sargat Texas med sin krycka av hud som jag diktade i min recension av Texas Chainsaw 3D.
Sportmasken är inte ovanlig och här har vi allas favorit Jason Voorhees och hans hockeymask som regerar ensam på tronen. Hockeymasken är ikonisk och odiskutabel. Min personliga favorit är den gula i Jason takes Manhattan. Sedan har vi lite skidmaskfigurer som vi nog också kan klämma in under sportmaskgrenen, som Verktygsmördaren och Prom Night. Motorcykelhjälmen i Strip Nude for Your Killer är också rätt sportig.
Clown- och dockmasken är en klassiker som vi sett i många filmer, till exempel Det, Saw, Dödens Mannekänger och Alice, Sweet Alice. Tänk barnens ”vän” Ronald McDonald och man får köldfrossa i hela kroppen. Här ligger det läskiga i kontrasten mellan maskens barnsliga och oskuldsfulla symbolvärde och att bakom masken lurar långt ifrån någon barnens vän, utan en blodtörstig vettvilling eller pedofil. Annars brukar ytliga figurer som är överdrivet trevliga och skojfriska på clownmanér vara riktigt creepy, som om de bar någon slags osynlig mask som dolde något obotligt sjukt. Öppna gärna ett brunnslock om du ser en sådan komma gående på trottoaren.
Gubb- och tantmasken är en mask föreställande en gammal skrämmande gubbe eller tant. I Curtains och Slaughter High får vi ett par exempel på sådana masker. Kan vara rätt underhållande. Speciellt på skridskor som i Curtains.
Bandagemasken syns av naturliga skäl ofta i sjukhusmiljöer. Vi har några fina bandagemaskeringar i klassiska Osynliga mannen och de läbbiga sjuksystrarna i Silent Hill. The Incredible Melting Man och Timecrimes är ett par andra exempel där vi ser figurerna inlindade i bandagebindor. För övrigt en bra symbol för sårbarhet.
Säckmasken har hängt med länge och hade väl sin peak på 70-talet och tidiga 80-talet men dyker upp även i senare filmer som Barnhemmet och Triangle. Staden som fruktade solnedgången och Dark Night Of The Scarecrow är ett par gamla välkända skräckisar med tygöverdrag i rekvisitan. Innan Jason fick sin hockeymask hade han en enkel tygpåse över ansiktet. Annars en utmärkt mask att flåsa i. Men man måste flåsa hårt så tyget far reptilsnabbt in och ut i munnen, som i Staden som fruktade solnedgången. Ger ett otroligt sinnesrubbat intryck. Testa vid nästa parmiddag. Glöm inte att ta med trombonen som är en riktig partyhöjare.
Tyg- och strumpmasken är ofta effektiva och rätt enkla ansiktstäckare. Har likheter med skidmasken men ger ett mindre sportigt och fitnessmässigt intryck. I Torso och Nightbreed ser vi några sådana typer av masker.
Arbetsmasken är en hederlig gammal grovjobbare i skräckfilmen som är kopplad till någon civil eller militär yrkesutövning. Får ofta inte så mycket uppmärksamhet. Ungefär som i det vanliga livet. Arbetsmasken kan vi bland annat se i My Bloody Valentine, Don’t Go in the House och The Prowler. Tung och livsfarlig utrustning som skrämmer skiten ur både gruvbossar och fitnessbrudar.
Teatermasken är också en klassiker som har hängt med sedan urminnes tider. Phantom of the Opera är väl den mest kända teatermasken men den dyker ofta upp i filmer som utspelas på opera- och teaterscener, i Stage Fright ser vi en variant. Maskbäraren smälter lätt in i teatermiljöer och kan operera utan att bli avslöjad. Maskerna i Eyes Wide Shut är svårslagna och där har vi hela inramningen, stämningen och musiken som ger äkta creepy feeling.
Djurhuvudmasker är lite ovanligare masktyper men dyker upp ibland och kan vara rätt skojiga och effektfulla i all sin absurditet, som gristrynet med motorsågen i Motel Hell.
Kändismasker är masker som efterliknar kända personer. Ett par exempel är Groucho Marx-masken i Terror Train och Ronald Reagan-masken i The Tripper, eller om man så vill Ulf Kristersson i Rosenbad. Kändismasken både roar och oroar när den leker med den kända personens identitet och placerar den i ett sammanhang man inte normalt förknippar med personen. Sedan har vi Michael Myers mask i Halloween som är en avgjutning av Kapten Kirk i Star Trek och Scream-masken som är inspirerad av Edvard Munchs målning Skriet. Men de senare är inte avsedda att efterlikna någon person i verkligheten.
Vaxmasken hittar vi så klart i vaxkabinettfilmer som House of Wax och Wax Mask. De är rätt läbbiga med sin människolikhet och man vet ju inte om det är en docka eller en människa bakom det där äckliga vaxet. Hög förväxlingsfaktor alltså med den här masken. Charles Bronson has a Death Wish?
Mask utan ansiktsdrag är också en läbbig utstyrsel, dessa förklädnader kan vi till exempel se i Blood and Black Lace, Bruiser och Eyes Without a Face. Michael Myers mask i Halloween lirar också fint i den här ligan. Här finns det inga fasta drag att fästa blicken på utan man kan projicera sin rädsla och måla masken med de mest skiftande absurda färger och fantasier.
Monstermasken är kanske inte den mest innovativa masken men kan funka bra ändå. Här handlar det om att någon drar på sig en mask med ett klassiskt monster, som killen i Funhouse med Frankensteins monster-mask. Finns en fin dubbeldåre-aspekt dold här.
Fetishmasken brukar dyka upp med jämna mellanrum, inte ovanlig i sexdungeonliknande miljöer. Känns egentligen inte speciellt upphetsande men funkade fint i American Horror Story.
Damstrumpemasken funkar väl bäst som bankrånarförklädnad men kan dyka upp i skräckinjagande sammanhang ibland, som i The Boogey Man och Death Wish 4. Annars en härlig mask att dra över ansiktet till fredagsgroggen och bita friskt i nylonet om ni skulle ha den hedersamma böjelsen.
Alla bär masker
Det är mycket man tröttnar på här i livet men inte maskkillarna. Även om de är traditionella eller helt nya typer av masker så kommer man alltid att sitta fastklistrad och mysa och oroas över de där dårarna bakom maskerna. De biter och gnager i skinn och ben som bävrar och ger en ingen sinnesro. Att man fascineras av maskbärarna beror nog också på att masken är så genuint mänsklig. Vi bär alla osynliga masker i vardagen för att ingen ska avslöja oss och se vilka lumpna typer vi innerst är (inte jag). Vissa är skickligare på att dölja sina mörka passagerare än andra och lyckas ofta avancera duktigt i det offentliga livet. Man ser dem ofta i tv-apparaten. Men en riktig maskkännare lurar man inte. De ser igenom den där fåniga fernissan. Men det går helt enkelt inte att vara sig själv till 100 procent i alla sammanhang så lite maskering behöver man inte skämmas för. Det kan snarare vara ett sundhetstecken att dra på sig en hockeymask och leka Jason på någon tråkig parmiddag. Kanske inte vid en första dejt. Men den andra eller tredje borde kunna funka.
