Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

2017 års bästa rysare

Publicerad av Rysarnytt 6 Jan 2018

Vi tänkte följa traditionen med att sammanfatta rysaråret som gått i en enkel men högst anständig rysarårskrönika. En blandad kompott med några härliga magiska ögonblick som förgyllde tillvaron och gav drömmarna nytt hopp och bränsle. Årets bästa rysare och roligaste händelser är här nu.

Det har varit lite dåligt på uppdateringsfronten här på Rysarnytt under året. Så dåligt att till och med vår trognaste vän och medarbetare K. Jörgensen hörde av sig och ville få en livesänd statusuppdatering via Skype där vi förklarade oss utan krusiduller och förskönande omskrivningar. Tyvärr kunde vi inte tillgodose Jörgensens hårda och rigorösa men fullt berättigande krav men tackade för omtanken och försäkrade att i skräckens värld finns alltid en grav att resa sig ur. Något som lugnade honom och fick honom att tända en cigarr som han snott på en väns bröllop.

Rysaråret 2017 bjöd på lite skoj men som vanligt mycket skit också. På tok för mycket skit för att man ska orka planera för ett nytt husköp och exotisk semesterresa där man inte stöter på Martin Timell & Co. Det är lite som att hoppa i en sån där bajsbassäng som samlar upp grisbajset på bondgårdar där man försöker hitta pärlorna från svinen. Ibland räcker det med att bara spana in trailern (brukar dessutom ofta spoila rätt duktigt så man får hela filmen i en resumé). Det mesta som kommer är tyvärr rätt platt och trist och ointressant så då är det inte så tokigt om ni har någon gammal vhs-kassett att damma av hemma. Dåliga filmer var helt klart bättre förr som censurförespråkaren Jan-Erik Wikström brukar säga när han skålar vid tolvslaget på nyårsaftnarna.

Jag pratade faktiskt med Jörgensen i mellandagarna om det här och han var inne på samma spår. Han var dessutom väldigt upprörd. Så upprörd att jag var tvungen att ge honom några av mina bästa recept på spanska tapas som han kunde tillaga och goda Riojaviner att köpa (tar lite tid så det är ett perfekt sätt att kyla ned hetlevrade temperament om ni har bekymmer med det). När han hade skrivit ned recepten och öppnat en starköl erinrade han sig några gamla könsumgängesepisoder då han var som mest aktiv och potent under 70-talet. En gång när han låg på rygg med en kvinna med papiljottperuk och Candy Samples-bröst (jättebröst som äventyrar hälsa och välfärdssatsningar, reds anm) över sig som han inte gick igång på (mest beroende på att hon druckit en flaska Chivas Regal och kastat skit på Joe ”Fäbodjäntan” Sarno i omklädningsrummet) tände han en cigg och skrev ett filmmanus som han skickade till Joe Sarno. Oklart om det blev någon film eller om det möjligtvis användes under Sarnos pseudonym-karriär, har lite sämre koll där eftersom jag aldrig brydde mig om vem som regisserade (satt oftast med brallorna nere och skrev haikudikter på den tiden). Nedan den magiska Sarno-sommarkvällen 2008 (10-årsjubileum i år) då Rysartnytt tillsammans med Studio S och Njutafilms var ute och drack öl med Joe och Peggy Sarno.

Hur som helst, Jörgensen är rätt duktig på skräck också, bättre än de flesta faktiskt, och gav mig några handfasta filmtips inför årslistan. Det tackar jag honom djupt för (hade inte blivit någon lista annars). Han gav dessutom tipset om att lyssna på samlagsljud när man tränar på gymmet för att mota bort tristessdemonerna och tända livsgnistan och ingjuta framtidshopp. Ett annat tips är att lyssna på hård progressiv metal där låtarna är typ tio minuter långa. Man vill ju alltid köra klart en låt och när man är klar med en så kan man lika gärna ta en till och en till…Efter några gymbesök har man till slut en perfekt Roy Batty-kropp (Rutger Hauers android i Blade Runner)

Årets lista är lika kort som fjolårets men den som minns Jörgensens klarsynta och övertygande argumentation då behöver inte göra någon större affär av det (det finns Flashback för det där ni kan ventilera ert missnöje och komma med konstruktiv kritik). Det är inte en vetenskaplig avhandling det är fråga om. Det finns många filmer som inte setts ska erkännas och som säkert skulle kunnat peta bort någon av dessa förnämliga alster nedan. Men vi har åtminstone en vinnare som ni inte får missa om ni råkat göra det. Check it down! Med hopp om en god fortsättning och ett gott nytt rysarår 2018.

 

5. The Eyes of My Mother

Lågmält och långsamt men samtidigt störande och otäckt om en kvinna som efter ett svårt barndomstrauma lever kvar ensam i huset på landet och bearbetar sina minnen och drömmar. Filmat i svartvitt som ger en arty och poetisk prägel på filmen. Inte särskilt upplyftande eller hoppfullt kanske men man lämnas inte oberörd eller likgiltig.

4. The Void

En trevlig och bisarr resa ned i mardrömmarna och galenskapen inspirerad av Lovecraft och analog 80-talsskräck àla The Thing och Hellraiser. En grupp människor instängda på ett sjukhus i händerna på tentakelmonster och en kult med vita kåpor som hindrar dem att fly. Skruvat och infernaliskt och hel del klassisk gore. Några delikata förklaringar bjuds det dessvärre inte på men paniken och instängdheten räcker gott för den som längtar efter lite chockerande retroskräck. Och det är vi ju många som gör.

3. The Book of Birdie

En tonårsflicka som lider av blodiga hallucinationer placeras på ett kloster där hennes syner blir ännu mer bisarra och skrämmande. Både sorgligt och komiskt men även skrämmande och rörande där man följer hennes kamp med nunneorden och de mystiska visionerna och resa in i vuxenvärlden. Magi och realism i en surrealistisk blandning med snyggt och poetiskt filmfoto. Har man koll på kvinnlig helgonmystik har man en del kul stoff att hämta också.

2. Train to Busan

Galet högt tempo och underhållande kaotiskt när passagerna på ett tåg mellan Seoul och Busan försöker överleva under ett pågående zombieutbrott. Välgjort och välspelat med stora doser spänning och dramatik med ett gripande familjedrama i botten som gör det ännu mer nervpirrande. Roligast sen Zombieland om du frågar mig (och det ska du alltid göra).

1. Get Out

En färgad kille som blir inbjuden till sin vita flickväns familj för första gången ute på landet. Men den vackra och politiskt korrekta övermedelklassfasaden visar sig vara allt annat än en idyll och det blir bara värre och obehagligare ju längre filmen pågår. En kombination av kuslig gammaldags skräck och lysande samtidssatir över rasism och förljugna relationer och sociala konventioner som träffar som ett knytnävsslag i magen. Intelligent och snyggt filmat med riktigt bra skådespeleri, särskilt huvudrollsinnehavaren Daniel Kaluuya som man verkligen känner med. Årets bästa rysare enligt både Jörgensen och mig (trailern spoilar tyvärr det mesta så vi nöjer oss med en enkel bild).

get out best horror 2017

 

______________________________________________

Årets bästa händelser:

Bästa skräckfilmer 2017

Årets roligaste händelse: The Horror + Goblin

Utan tvekan dubbelskräckkvällen fredagen den 9:e juni då Kungliga filharmonikerna och legendariska kultrockarna Goblin bjöd på det bästa från skräckens och fasornas värld. Ett minne för livet som inleddes med en uppfriskande wiessbier med citronskiva (alltid en bra start om ni vill ha en trevlig kväll) och avslutades med en korv på korvmojen (tror jag).

Årets kulturgärning: Utgivningen av Death Weekend

Kungarna på Studio S Entertainment med S. Olsson i spetsen visade vad barskåpet ska stå när man släppte filmen som totalförbjöds hela sju gånger i Sverige under den mörka censur-eran. Kanadensiska husinvansionsthrillern Death Weekend nu i var mans hem. Till Jan-Erik Wikströms bibliska vrede och förtvivlan. Till råga på allt släppte man även Cronenbergs Rabid, The Brood och Scanners samt Hellrasier 1 och 2 samtidigt. Ge Wikström en flaska Stolichnaya Vodka så han kan lugna nerverna.

Årets film: Blade Runner 2049

Man var ju lite skeptisk när man hörde att världens kanske bästa film skulle få en uppföljare 35 år senare. Men jag blev inte ett dugg besviken över vad de gjort med historien. Kan inte mäta sig i atmosfär och stil med originalet även om många scener är helt fantastiska, och Vangelis originalmusik kan man lyssna på hundratals gånger utan att tröttna (perfekt för morgontrötta på väg till jobbet). Så bra man kunde hoppas på där säcken knyts ihop på enligt mig ett mycket tillfredsställande sätt. But all those moments will be lost in time, like tears in rain…

Årets sorg: R.I.P. George A Romero

Zombiefilmens fader George A Romero var inte odödlig men han lämnar ett arv som kommer att förbli odödligt för oss alla som älskar hans filmer. En av skräckens absolut största och mest inflytelserika filmskapare gick sorgligt ur tiden.

Årets besvikelse: Alien Covenant

Är lika bra att Ridley Scott begraver sitt Alien-projekt för gott för Alien Covenant gjorde inte mig glad på något sätt (förutom några enskilda scener). Förväntningarna var om inte skyhöga så ändå hyfsat höga men det blev bara ytterligare en trist Prometheus-film utan den riktiga Alien-feeling och rymdspänning man hoppats på.

Årets övernaturliga sammankomst: Radiohead och Goblin

Radiohead och Goblin stod på scen och spelade under den magiska skräckkvällen i samma område (dock inte samtidigt på samma scen) i Stockholm. Bandets frontman Thom Yorke skriver ju musiken till nya Suspiria och Goblin skrev musiken till originalet. Det kändes lite som häxcirkeln slöts den kvällen. Och alla överlevde.

Årets häcksaxsklippare: Studio S Entertainment

Studio S som släppte den gamla åtråvärda häxsaxrysaren The Burning på blåstråle är värda sin vikt i öl. Alla gamla slasherälskare fick nu se häcksaxen blänka som en mört i vattenbrynet och kunde simma i land och pippa och röka på i lugn och ro under klarblå himmel.

Årets musik: John Carpenters Anthology

Skräcknestorn John Carpenter lägger numera allt krut på musiken och turnerar för utsålda hus med sina gamla klassiker med uppdaterade arrangemang. Under hösten släppte han Anthology med godbitarna från sin karriär. Fräscht, välproducerat och med stora doser nostalgi som gör alla gamla skräckälskare på bra humör.

Årets pensionsöverraskning: Michael Myers

Gammal är äldst som man brukar säga. Vi alla får vänta på pensionen om vi nu får någon överhuvudtaget. Även gamla hederliga seriemördare i mask och arbetsoverall – så vi får väl dö med overallerna på helt enkelt. Nick Castle som spelade Michael Myers i John Carpenters original-Halloween har hunnit fylla hela 70 år och nu drar han på sig masken igen för den kommande Halloween-filmen. Thumbs up!

-Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: