Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Death Weekend

Publicerad av Rysarnytt 8 Dec 2017: 17:19

Death Weekend (3,5/5)
Produktionsår: 1976
Regissör: William Fruet
Manus: William Fruet
Medverkande: Brenda Vaccaro, Don Stroud, Chuck Shamata m fl
Distribution: Studio S Entertainment

Ni kanske minns censurdebatten på Monsters of Film hösten 2014 då Studio S storkalif och hövding över körsbärsdalen SEO Olsson med stor pondus och till mångas förvåning pekade ut Rysarnytts ledarskribent och sexualupplysare Knud ”Drängen i Fäbodjäntan” Jörgensen som en centralgestalt i den uppretade folkopinionen som upprördes över den statliga censurens nyckfulla och hårdföra behandling av rörliga bilder. Att censuren väckte Jörgensens förmynderiilska och blodvittring – särskilt när det gällde Motorsågsmassakern men även den kanadensiska husinvasionsthrillern Death Weekend – råder det inga som helst tvivel om. Det har jag även nu fått bekräftat i efterhand i ett nattligt sms från Jörgensen full med dödskalle-emojis och liknande. Men han delade även med sig ett kärt gammalt minne. I en av de mer spektakulära protestaktionerna släppte han ut ett tjog frigående höns inne i Biografbyråns lokaler på Regeringsgatan och sköt sönder toalettspeglarna med pilbåge som en symbolisk underdoghandling mot förmynderiet och den narcissistiska kulturen på myndigheten (handlingen var även adresserad till Regeringskansliet som bara låg ett stenkast från Biografbyrån). Sedan bjöd han enligt egen utsaga tjejerna i receptionen på Cointreau och salta kex och ett besök på anrika porrbiografen Fenix på Drottninggatan där man visade Veck-ända i Stockholm med Jörgensen själv i en av huvudrollerna.

Den dåvarande censurchefen Gunnel Arrbäck gästade eventet på Monsters of Film och hade svårt att erinra sig Jörgensens censurmotstånd och kärlekstörst (kärlekstörsten ska ses mot bakgrund av det tomrum som uppstod när naturporren och svenska synden hade spelat ut sin subversiva och folkbildande roll och slutat attrahera de breda folklagren i samhället, reds anm). Kan iofs röra sig om klassiska förträngningsmekanismer som man ofta ser hos folk i maktpositioner. Min egen teori är att kulturprofiler med större bekräftelsebehov som Jan Guillou och fd folkpartiledaren Per Ahlmark (den förre intervjuas i extramaterialet) och som hade högre svansföring i kultur- och sexualpolitiken tog över censurdebatten medan gräsrotsrörelsen med Jörgensen i spetsen hamnade i medieskuggan.

Jörgensen sa i bastun efter ett Friskis & Svettis-pass att han uppskattade anonymiteten och lugnet men hävdade med knuten näve efter att ha förlorat i sten, sax & påse att totalförbudet mot Death Weekend bottnade ideologiska förmyndar- och uppfostringsideal. Han påstod att det i Sverige var tabu att diskutera självförsvar och individens rätt att slå tillbaka mot våldsverkare (som han menade var en metafor för samhället i stort). Ett spår som även filmskribenten Olle Grönstedt var inne på i ett gammalt nyhetsinslag i extramaterialet till filmen. Kanske lite väl konspiratoriskt om du frågar mig eftersom man klippte och förbjöd filmer på löpande band. Men kul teori man kan kasta fram i fikarummen när syret håller på att ta slut.

Men oftast var det den så kallade lågstatuskulturen som blev utsatt för censurens styvmoderliga behandling. The Warriors lyckades som tur var klara sig undan med en hårsmån från totalförbud till följd av att man på inrådan från Jörgensen bytte ut ett par ledamöter i filmgranskningsrådet som bidrog till att regeringen sedan släppte den helt oklippt för biograferna. Arrbäck blev med åren allt mindre bekväm i rollen som censurchef och bidrog till slut till att avveckla sin egen myndighet. På eventet bjussade hon också på en skojig Death Weekend-anekdot. När hon satt och klippte i filmen tvingades hon se om den typ 5-6 gånger och till slut började hon faktiskt gilla filmen. Filmen totalförbjöds sammanlagt sju gånger och var uppe på regeringsnivå i fem av fallen (därav Jörgensens indirekta adressering till Regeringskansliet under tumultet på Biografbyrån).

Jörgensen har dock inte så mycket att säga om själva filmen förutom att han ger den en tumme upp i ett sms men vi måste vi ändå säga några ord. Det är ju ändå en filmrecension. En klassisk home invasion eller rape and revenge-thriller i samma stil som filmer som Last House on the Left och I Spit on you’re Grave där människor som utsätts för brutalt våld tar hämnden i egna händer. Ofta en kvinna som gör processen lång eller kort med förövarna. Har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i genren. Det är oftast samma historia som tuggas om med lite små variationer. Pallar inte med långt och utdraget våldet från sadistiska psykopater en hel film. Jag föredrar mer sinnesrubbade och missförstådda maskkillar eller obscena telefonringare med munnar i behov av grovskrubbning med såpa och vanish-pulver. Men bra film är bra film och det är alltid skönt när hämnden och upprättelsen kommer mot slutet av filmerna. Death Weekend är faktiskt en riktigt hygglig film. En av de bättre i genren och det var riktig skoj att nu få se den. Det är egentligen obegripligt att det blev ett sådant hallabaloo då våldet inte är speciellt grovt jämfört med många andra filmer vid den tiden.

En tandläkare, spelad av Chuck Shamata, och hans nya nya ragg blir terroriserade av fyra scumbags under en bilfärd till landet. Bakom ratten sitter Diane, spelad av Brenda Vaccaro (Midnight Cowboy). Hon visar sig både vara händig med motorer och en skicklig bilförare och prejar ned gänget elegant i ett vattendrag. En förödmjukelse de inte kan ta utan söker upp paret för att sätta dem på plats. Det visar sig dessvärre att även tandläkaren är en slempropp. En peeping tom-figur fixerad vid pengar och prylar så det blir en dubbel skithelg för Diane. Men hon räddas av sitt mod och sin uppfinningsrikedom och går som segrare ur striden.

Jag tycker filmen är både spännande och har ett bra driv med ett intressant persongalleri där Brenda Vaccaro och Don Stroud som gängledaren Lep tillsammans med Chuck Shamata ger filmen en fin dynamik och nerv. Ibland känns det som rena rama Monty Python i sin nattsvarta komik då scumbagsen skulle kunna vara hämtade från något dårhus i närheten. Men jag tycker deras bonniga och utflippade beteenden skruvar till det på rätt sätt. Slutscenen där Diane får flashback från Lep medan det romantiska ledmotivet spelas är dock rätt weird och kan tolkas som hon gillade hans uppvaktning. Tyvärr är bildkvaliteten rätt dassig och det skulle ha varit skoj att se en nyrestaurerad version av filmen. Då hade jag nog gett den en stadig fyra. Men extramaterialet är en höjdare med gamla inslag från SVT och färska intervjuer med SEO, Jan Guillou och Ronny Svensson att njuta av.


Julmys med Studio S

För den som vill läsa mer om censuren och videovåldsdebatten rekommenderas Rysarnytts gamla reportage om Studio S och videovåldsdebatten där bland andra Per Ahlmarks partikollega och dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström intervjuas.

-Stefan Särnefält

Lämna en kommentar: