Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Studio S och videovåldet

Publicerad av admin 2 Nov 2010: 00:00

– debatten som skakade landet

I december är det 30 år sedan det numera legendariska Studio S-programmet om videovåld sändes i Sveriges Television. I samband med jubileet gör filmbolaget Studio S Entertainment äntligen fullt ut skäl för namnet och släpper en dvdbox med hela Studio S-debatten och filmerna som adderade två nya begrepp till den svenska ordlistan: videovåld och moralpanik. Studio S-reportern Stig Linnell, SEO Olsson på Studio S Entertainment och Göran Sjöstedt på det gamla videobolaget Hemvideo minns tillbaka på debatten som skakade om landet. Det var Hemvideo som sedan skapade den globala videoboomen. Vi har även pratat med dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström som helst inte vill tala om programmet men tycker att våldsdebatten alltid är aktuell.

Stefan Särnefält [101102]
I år är det 30 år sedan det numera legendariska Studio S-programmet om videovåld sändes i Sveriges Television med den välkände tv-journalisten Göran Elwin som programledare, dåtidens Janne Josefsson. Denna mörka vinterkväll den 2 december 1980 var dagen då hela Sverige stannade upp. Att löpsedlarna slog upp nyheten om det kommande programmet stort gav givetvis extra bränsle åt folks nyfikenhet och oro. Få kunde dock föreställa sig vad programmet skulle ställa till med när Elwin med allvarstyngd stämma inledde programmet med att spänna blicken i tittaren och räkna upp travarna av ”bloddrypande titlar” man påträffat i videobutikernas hyllor. Folk höll andan.

I programmet myntades själva begreppet ”videovåld” som sedan resulterade i kanske den värsta moralpaniken i svensk tv-historia. I polisrazzior konfiskerades alla filmerna från programmet men även många andra filmer med suspekta titlar drogs med i moralpanikvindarna. Programmet utmynnade sedan till en rekordsnabb grundlagsändring, den så kallade videovåldslagen. Vad programmakarna nog inte räknat med var att programmet skulle skapa ett enormt intresse för video.

Innan Studio S var video ett relativt okänt begrepp för den breda allmänheten. Men dagen efter visste hela landet vad dessa bångstyriga monster till kassettröskare var för något. Att videofilmsutbudet då mest utgjordes av billiga b-filmer bidrog givetvis också till att branschen blev ett tacksamt föremål för attacker från kulturetablissemang och upprörda föräldrar. Videobandspelaren och personerna bakom filmerna utpekades som en samhällsfara och blev snabbt en symbol för nästan allt ont i samhället.

Samtidigt bör man ha i bakhuvudet att det vid tiden för sändningen bara fanns två tv-kanaler att välja mellan. Sverige var en liten isolerad halvö i norra Europa inbäddad i folkhemmets trygga famn obesudlad av ”världens ondska”. Så när videon köksvägen stormade in med ond bråd död från alla världens hörn och hela det mediala krutpaketet hade detonerat så blev genomslaget givetvis enormt. I dagens deckarvurmartider när man kan köpa specialutgåvor av filmerna och SVT visar liknande typer av skräckfilm medan filmer som Martyrs och Saw passerar censuren helt oklippta kan 1980 kännas väldigt långt borta.

I Storbritannien pågick samtidigt en liknande debatt som gick under namnet Video Nasties, där 72 filmer med bloddrypande titlar bannlystes och beslagtogs av lagens långa arm. Regissören Jake West (Doghouse) gästade nyligen Fantastisk Filmfestival i Lund med en ny dokumentär med samma namn. Så det verkar som det gamla utskällda videovåldet sprattlar i graven.

”Studio S ville skapa sensation”
Göran Sjöstedt var delägare i det lilla videobolaget Hemvideo och intervjuades i programmet tillsammans med kollegan Börje Larsson. Idag jobbar han på det egna bolaget Media Compagniet och minns tillbaka på debatten.

-Säkert var själva debatten befogad med tanke på många filmer som släpptes och att ”censuren” inte gällde video på den tiden. Många barn fick nog se filmer som skrämde dem. Tyvärr gäller samma sak i dag men nu går dessa filmer på TV, säger han.

goran

Programmet har anklagats för att vara extremt vinklat där gästerna uteslutande bestod av svavelosande videovåldskritiker. Sjöstedt minns inte om man fick någon förfrågan om att vara med i studion däremot lovades man att få se programmet innan det sändes, något som dock ”glömdes bort” av programmakarna.

-Intentionen från initiativtagarna i själva debatten tror jag var mer att skapa sensation än att stävja ett våld dom nog inte visste så mycket om. Resultatet blev i stället att denna debatt skapade den så kallade videoboomen, säger han och fortsätter:

-Mitt företag, Hemvideo, drev dock en seriös politik då det gällde våldet och försökte hitta underhållning i stället för våld som huvudsyfte. Man visade en del klipp från våra filmer och lösryckta ur sitt sammanhang kunde dessa scener uppfattas som väldigt råa. Sensationsjournalistik således.

Han är dock tveksam till om debatten och filmerna fortfarande intresserar folk:

-Att ge ut en box med dessa filmer kan kanske intressera en del cineaster men jag ställer mig tveksam över innehållet som ju kommer att kännas väldigt ”gammalt”. Jag menar att man kan ju inte jämföra det historiska värdet med andra äldre filmer som Rampljus, Borta med Vinden etc.

”Studio S var en panikproduktion”
Den gamle Studio S-reportern Stig Linnell förstod inte förrän Filmkrönikan sände sitt uppföljningsprogram 2002 att programmet varit ett hett diskussionsämne i filmkretsar. Han valde då att gå i clinch med belackarna i tidningen Journalisten som han menade förfalskade verkligheten. Men nu har känslostormarna mojnat och han tar det hela med ro. Han tycker att debatten känns lite överspelad i dag.

Vad säger du om kritiken mot programmet? Minns du varför man bara hade kritiker som gäster?

-Jag var inte delaktig i den biten. Studio S bestod alltid av en del filmat reportage och en del debatt i studion. Jag jobbade med reportaget. Sen var ju Videovåldet en extremt snabb panikproduktion. Normalt jobbade vi två månader innan vi sände. Videovåldet tog två veckor. Så slarvfel kan det säkert finnas. Däremot inte det utstuderade och medvetna manipulerande med sanningen, som vissa fantiserat om i debatten. Sådant fanns varken till eller resurser till, säger han.

I Filmkrönikan anklagades programansvariga för att ha manipulerat barnen genom att tala om för dem vad programmakarna ville att de skulle svara och sedan bjöd dem på McDonalds. En rätt tvivelaktig arbetsmetod om det stämmer får man väl säga. Hur låg det till egentligen?

-Jag har grubblat rätt mycket på det där efteråt. På skolgården var 11-åringarna så uppspelta och tramsiga att det var svårt att ställa allvarliga frågor. Vi tog med några till TV-huset för att kunna intervjua dem i en lugnare miljö. Jag var själv ny och oerfaren som TV-intervjuare. Tillsammans med mig fortsatte ungarna att larva sig som ungar gör. Då klev Göran Elwin in och spelade stränga farbrorn och bad dem berätta hur det varit egentligen, säger han och fortsätter:

-Senare har jag insett att det viktigaste för 11-åringar kanske inte var sanningen, utan att ”få vara med i TV”. Den då 11-åriga flickan var smart och drog till med något hon trodde Göran ville höra. Tjugo år senare påstod hon i Filmkrönikan att hon bara sagt som hon blivit instruerad. Jag har svårt att tänka mig att Göran direkt skulle ha lagt ord i hennes mun. Men att flickan uppfattade tillsägelsen att ”säga hur det var egentligen” på det sättet är ju fullt tänkbart.

Enligt Linnell var det lärarna som berättade att ungarna blivit uppskrämda. Filmerna kunde ungarna se vid spelhallen som låg i anslutning till skolan vid Hornstull, berättar han. Han tillbakavisar uppgifterna om att man hade specialvisning för barnen.

-I Filmkrönikan beskylldes vi för att ha visat barnen de värsta klippen en gång till uppe i TV-huset. Det där låter fullständigt otroligt för mig. Det var jag som satt och såg alla våldsvideos på kvällarna och markerade möjliga klipp. Videofilmerna låg annars i ett låst skåp. Och jag har verkligen inte plockat fram några våldsrullar och visat för dem, säger Linnell och fortsätter:

-Däremot har jag en minnesbild av att 11-åringarna satt i en soffa och tittade på video. Det berodde på att vi väntade på en fotograf som stuckit iväg för att käka lunch. Som jag minns det hade någon av scriptorna plockat fram en barnfilm för att hålla dem sysselsatta och sen åkt till McDonalds och skaffat mat. Barnen hade ju missat skollunchen. Hade det varit Motorsågsmassakern eller andra våldsamheter som rullade i den där rutan, hade jag ju märkt det och reagerat direkt.

Som tv-tablårubrik för programmet hade ni ”Vem behöver video?”. Minns du om utgångspunkten var att punktera hela videobranschen?

– Nej för fan, det var ju inte fråga om nån statlig utredning direkt. Vår vinkel var videovåldet från början. Det där med ”Vem behöver video” var en dimridå avsedd för tidningarnas TV-tablåer. Vi trodde nämligen att fler redaktioner undersökte samma ämne och ville inte avslöja exakt vad vi höll på med, säger Stig Linnell.

”Behövs alltid en debatt om våldet”
Dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström (fp) var en av huvudgästerna i programmet. Men han vill helst inte prata om videovåldsdebatten eller utgivningen av Studio S dvdbox när Rysarnytt når honom på telefon.

-Nej, jag vill helst inte kommentera det alls. Det ger bara näring åt ytterligare spekulationer som jag inte vill dras in i. Jag har lämnat det där. Det blir lätt feltolkat om jag uttalar mig så det är bättre att låta bli, säger Jan-Erik Wikström.

jan-erik

Efter programmet ökade försäljningen av video och så kallad våldsfilm explosionsartat. Var det verkligen så klokt att dundra så hårt som ni gjorde i programmet?

-Jag ser inget samband mellan detta och visningen av programmet. Det hade ökat oavsett om programmet hade sänts eller inte.

I SVT:s Skräckministeriet som sändes i fjol vidhöll Wikström sina åsikter från programmet där han citerade Bibeln om ”att det vore bättre för dem [videobranschen] att en kvarnsten hängdes kring deras hals och de kastades i havet”. Var det inte lite väl kraftfulla ord även för en gammal frikyrkoman?

-Nej, det var fullständigt aktuellt då och det är inget jag ångrar.

Hade du själv sett filmerna som visades i programmet i sin helhet?

-Som ansvarigt statsråd var jag tvungen att se alla filmer. Så självklart såg jag filmerna.

Göran Sjöstedt var ett av föremålen för Wikströms attacker men han hyser inget agg mot Wikström idag. Under 30 år har det ju hunnit rinna en del vatten eller kanske blod under broarna. Istället för att ge igen för gammal ost vänder Sjöstedt andra kinden till och passar samtidigt på att rikta ett retrospektivt tack med ett gammalt Churchill-citat:

-Att säga att hela branschen älskar honom är för mycket sagt men jag tror att aldrig har så många haft en person att tacka för så mycket.

Hemvideo skapade videoboomen
Oavsett programmakarnas intentioner så skapade programmet en rejäl videoboom som spred sig som en löpeld över hela världen. Det var nämligen Hemvideo som skapade det videouthyrningssystem som sedan kopierades av resten av världen.

-Det stämmer att det var vi som ”uppfann” uthyrningssystemet. Det var ju ingen rocket science och jag tror att enkelheten i systemet var det som gjorde att det fungerade så bra. I stället för att köpa en video, se den en gång och sedan låta den samla damm i en hylla, såg man filmen till en rimlig summa och sedan lämnade tillbaka den. Ganska svenskt och modernt på den tiden. Svenskarna hade ju börjat leasa bilar då till exempel, säger Göran Sjöstedt.

Redan från början insåg man att akilleshälen i systemet var returhanteringen. Hemvideo försökte då teckna ett avtal med Posten om att man skulle kunna returnera kassetten i närmaste brevlåda. Problemet var att det saknades tekniska förutsättningar på den tiden för att kunna genomföra idéerna.

-En del företag har ju postorder som affärsidé i dag men det haltar ändå då spontaniteten försvinner vid själva hyrtillfället. Man ska kunna droppa in i en butik om man känner för det, välja en film och sedan returnera filmen via till exempel en brevlåda i stället för att behöva besöka butiken där man hyrde, säger han.

Hemvideo var ett litet privatägt företag men med förhållandevis goda internationella kontakter. Före Hemvideo jobbade Sjöstedt som filminköpare. Det första de gjorde på Hemvideo var att åka till USA för att presentera sin affärsidé för studiobolagen:

-Dom tog till sig vår idé och tyckte den var bra. Att vi inte fick deras filmer berodde mest på att vi inte hade råd att betala de förskott som krävdes. Expressen och Stickan Andersson till exempel skrev ju senare ett avtal med Columbia men då var det säkert enorma garantier i botten. Stora bolag vill arbeta med stora bolag. Hemvideo blev i stället det videobolag som var bäst på så kallad B-film.

-Vi hade också en stor kopiering, Videobolaget, som kopierade 30 procent av all videokopiering i Norden så indirekt fick vi studiobolagen som kunder i stället för som leverantörer. Vår Sven Ågren skötte det bolaget med den äran i många år, minns han.

Dvdbox firar 30-årsjubileet
I programmet fick Börje och Göran frågan om vilka filmer de rekommenderade i sitt utbud. Det kändes lite som de tvingades stamma fram ett försvarstal under den berömda galgen. Handen på hjärtat, var verkligen spagettivästernkomedin Trinity – Djävulens Högra Hand (Görans val) den bästa filmen i ert sortiment?

-Vad som är bra film skall inte distributören avgöra, det gör kunden. Trinity var en film som på den tiden drog in 20 miljoner i filmhyra på biograferna och var nog den video som hyrde ut bäst, kanske näst bäst förresten då vi också hade För en Handfull Dollar i vårt sortiment, förklarar Sjöstedt.

Filmbolaget Studio S Entertainment (som döpt sig efter programmet som en hyllning till pionjärerna i branschen) firar 30-årsjubileet genom att släppa filmboxen som kommer att ge fuktat öga hos alla videovåldsnostalgiker. Det blir extra allt minus kommentatorspår från programansvariga, bland annat Studio S-programmet, Filmkrönikans uppföljningsprogram och nästan hela filmsviten som programmet visade klipp ur. Studio S har bäddat för en klassisk videohelg. Boxen kommer att bestå av totalt åtta diskar, berättar SEO Olsson på filmbolaget. Titeln på boxen är Studio S och videovåldet.

-Det är första gången någonsin som ett debattprogram ges ut på dvd i Sverige, dessutom det kanske mest omtalade och inflytelserika någonsin, säger SEO Olsson.

Varför ger ni ut boxen?

–För att tjäna en jävla massa pengar! [skratt]. Men främst för att djävlas tillbaka mot de som gjorde programmet. De ställde till ett helvete för videobranschen. Och för oss som älskar film och vet att vuxna människor kan ta sitt eget ansvar. Vi som tror på frihet. Den helt igenom subjektiva vinklingen som Studio S-redaktionen gjorde sig skyldig till är helt oförlåtlig. Ur en politisk synvinkel är det viktigt att visa upp detta för den nya generationen. Så här gick det till då. Så här blev vi kränkta. Låt det inte hända igen. Oavsett om det handlar om film, Internet, TV-spel eller vad det nu är.

Olsson konstaterar att våldet i skräckgenren har blivit mycket grisigare eftersom tekniken gått längre. Vissa av filmerna som folk blev upprörda av förr framstår som rätt mjäkiga i dag, menar han.

–Men Motorsågsmassakern skrämmer fortfarande mer än det mesta, därför att den är så skickligt gjord. Eller den film jag betraktar som historiens bästa skräckfilm, The Shining. Ok, Eli Roth och grabbarna, vräk på med hur mycket blod ni vill, jämfört med Kubrick är ni ändå bara pojkscouter!

Även om SEO Olsson avskyr censur räds han inte att plocka fram motorsågen när vi kommer till dagens granskningssystem:

–Censur hatar jag fortfarande, i alla dess former. Men däremot tycker jag att åldersgränserna är åt hellskotta för snälla. Hur kan Statens Biografbyrå, censuren alltså, tillåta att filmer som ”Sjätte sinnet” eller nya ”Predators” ses av sjuåringar om de är i en vuxens sällskap? Det är helt bisarrt! Sjukt!

Grövre våld idag
I dag är både filmerna grövre och det har tillkommit nya medier med våldsammare grafiskt innehåll. Så här i efterhand kan man ju tycka att videovåldet ter sig lite harmlöst. Behövs det en ny Studio S-debatt? Jan-Erik Wikström anser inte att man ska förringa videovåldet.

-Det behövs alltid en debatt om våldet som unga och barn exponeras för. Jag vänder mig emot att man kallar de där filmerna som visades i programmet för harmlösa. Det är viktigt att toleransen inte ökar för våld. Föräldrarna har också en viktig uppgift att skydda sina barn för den här typen av våld, säger Jan-Erik Wikström.

Stig Linnell påpekar att allt idag finns tillgängligt för alla på nätet och med betydligt grövre saker än det Studio S visade. Han tycker att man gott kunde göra om Studio S kring dagens filmutbud.

-Man önskar att det gick att rensa bort de värsta avarterna på nätet. Men internet går inte att kontrollera. Vi vill ju inte ha det som i Kina. Förr var det ytterst sällsynt med gruppvåldtäkter bland tonåringar eller övergrepp mot redlöst berusade småflickor. Nu verkar det ha blivit vanligt. Och varifrån får killarna idéerna till sånt? Tja, på nätet finns det olika genrer för alla tänkbara sexualbrott som ”gang bang” och ”drunken sluts” och allt vad det heter, säger han.

Stig Linnell har skrivit böcker om gotländska häxor, svenska mördare och Stockholms spökhus samt anordnat spökvandringar i Gamla Stan. Det kan ju tyckas lite oväntat så här i efterhand att det bakom reportermasken ruvat ett sådant stort skräckintresse.

-[Skratt] Jag har ju alltid gillat spänningsfilm. Jag gillar till exempel de gamla Draculafilmerna som Hammer gjorde med Christopher Lee. Jag har ju jobbat som kriminalreporter och har alltid varit intresserad av lite mörkare saker. Att jag kom med som reporter i programmet var faktiskt en ren slump. Egentligen skulle vi ha gjort ett kriminalreportage, säger han.

Slump eller inte. Videovåldsdebatten verkar fortsätta att spöka i garderoberna.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: