Det har blivit dags att försöka sammanfatta 2016. Ett dyster år om man blickar ut över det som som hänt i världen. Men när det gäller filmåret är det inte fullt lika dystert. Se vilka rysare som var värda att se 2016!
Ett mörkt och dystert år
Om man bortser från sig själv en stund och blickar ut över världen känns 2016 som ett förbannat dystert och mörkt år som man helst skulle vilja gräva ned i någon otrevlig grannens trädgård. Förutom den gamla vanliga förbannade terrorn och krigen var det många gamla hjältar vi växt upp med som lämnade oss sorgligt och hastigt. Framför allt musikaliska hjältar. Men även filmhjältar. Mot slutet av året kom skönt nog några omtänksamma själasörjare till undsättning som ville påminna oss om hur många gamla trogna arbetshästar som fortfarande drog runt på åkrarna och plogade i sitt anletes svett.
Minns inte om jag såg Tom Waits bland namnen men han förtjänar såväl sjömanstatueringar och exklusiva bordellbesök som kungliga handslag och en box Argento-filmer. Inte bara för sina musikaliska gärningar. Han kunde gott delat Nobelpriset med Bob Dylan. Men även för sina insatser på filmduken förtjänar han ett stadigt handslag. Vi tar och drar igenom ett av hans senare mästerverk Hell Broke Luce för att få upp horrorångan innan vi går vidare. En mästare i skräckrekvisita och med en tajming som en skicklig jazzimprovisatör. Är nog ingen som kan dra världens elände på sina axlar med sån stil som onkel Tom. My stanch was a chin full of soap. That rancid dinner with the pope…hehe vilken poet.
Rysaråret 2016
Om vi ska blicka ut över rysaråret 2016 då. Ett ganska bra år men inget revolutionsår som 2015. Tyvärr har det blivit lite färre filmer än vanligt för min del så jag bestämde mig för att nöja mig med en fem bästa-lista i år. Oftast räcker det som rekommendation och vägledning. Vår evige vän och följeslagare K. Jörgensen sa över en öl efter en mindfulness-session något klokt när det gäller vår tids fixering vid antal och siffror slash prestationer. Visserligen var han lite mer inne på samlagsrelaterade aktiviteter men ändå briljant i all sin enkelhet som jag tror kan överföras utan större problem till filmlistornas värld: ”Det är som när man ligger och solbadar ensam på en avlägsen och folktom strand och helt plötsligt blir överrumplad av ett gäng främmande brudar insmorda med oljor som trånsjukt kramar och ålar sig runt en. Det spelar ingen roll om det är fem eller tio. Det är lika härligt och skönt ändå”.
Mmm… Jörgensen har lite visdomsord även för 2017 som vi kan bära med oss och begrunda när vi står och muttrar över alkoholskattehöjningarna i systembolagskön. Nåväl, några riktiga fullträffar som fått mig att sluta dricka kan jag dessvärre inte skryta med att jag sett. Men fem fina rysare snyter jag ändå utan större ansträngning fram ur näsduken. Kanske inga jätteöverraskningar för er som klämmer en rulle före frukost. Temat i år är ensamhet, instängdhet och övergivenhet. Ungefär som det brukar alltså. Men 2016 var mer psykologiskt drama än flygande inälvor. Tunga psykologiska dramer.
5. Don’t Breathe
Brukar ofta komma ett gäng husinbrytarfilmer mellan varven och den här står sig riktigt bra i genren. Tre inbrottstjuvar blir inlåsta när dom ska stjäla pengar från en blind krigsveteran som bor ensam i ett gammalt ruckel till hus. Det är både thriller och kammarspelsdrama med överraskande vändningar som håller nerverna i trim. Precis som i It Follows använder man det nedgångna och övergivna Detroit som fond för att berätta en spännande skräckhistoria, vilket ger en realistisk obehaglig ton i filmen. Dystopiska miljöer och samhällen där alla är förlorare som försöker överleva är otäcka att besöka. Både i verkligheten och på film.
4. The Autopsy of Jane Doe
Instängdhetstemat har jag svårt att tröttna på. Det går alltid att vaska fram något nytt litet guldkorn. Att bli instängd i källaren i ett gammalt bårhus under en storm med ett mystiskt lik som visar sig vara en slags Pandoras ask är inget dumt upplägg. Trolljägarregissören André Øvredal Hollywood-debuterar med en film med både atmosfär och nerv och framför allt lysande skådespeleri av Brian Cox (The Ring, Manhunter) och Emile Hirch (Into the Wild) som spelar far och son obducent. Norrmän och Rysarnytt-topplistor är ju dessutom en fin tradition.
3. The Witch
En puritansk nybyggarfamilj i 1600-talets New England drabbas av en rad olyckor och skulden läggs på äldsta dottern som anklagas för häxkraft. Många har snackat om hur realistiskt smutsig och verklighetsnära The Witch var. Jag håller verkligen med alla. Utom Fredrik Virtanen. Det kändes som att kastas direkt in i tidsperiodens andliga mörker där man lyckats rekonstruerat miljöerna och känslan av hur det kan ha sett ut när livet uteslutande kretsade kring gammaltestamentlig, glädjelös religion och hårt arbete för att få mat på bordet. Ruskigt som fan fast det är så lågmält berättat. Eller just därför.
2. 10 Cloverfield Lane
En kvinna vaknar upp i en bunker efter en bilkrasch och hålls fången av en man och hans medhjälpare som påstår att världen utanför utsatts för en gasattack och att hon blivit räddad från katastrofen. Klaustrofobiskt och svettigt men samtidigt knäppt kul där man spelar på osäkerheten om vad som egentligen pågår. En slags tematisk avlöpare till monsterfilmen Cloverfield men som film inte har mycket gemensamt förutom det apokalyptiska scenariot då (ska inte avslöja finalen). John Goodmans prepper-weirdo är helt outstanding – skulle kunna vara hämtad från en Coen-film.
1. The Shallows
Så långt från Sharknado-rafflen man kan komma. En både lågmäld och nervig hajrysare signerad Jaume Collet-Serra som gjorde nagelbitaren Orphan. Blir en del nagelbitande här med men annars har den mer likheter med Danny Boyles 127 timmar. En surfartjej blir attackerad av en blodtörstig jättehaj och tar sig upp sargad på ett grund där hon blir fast tillsammans med en skadad fiskmås (som hon kallar Steven Seagull). Dom blir som två små olycksfåglar som tröstar och stöttar varandra för att hålla livslågan uppe. Snyggt filmat och bra berättat med en del riktigt läckra och nervkittlande undervattensscener som fick mig att hålla andan flera minuter.
______________________________________________________
Istället för nyhetsåret som gått
Årets jubelidiot – Fredrik Virtanen
Eftersom det varit lite dåligt på nyhetsuppdateringsfronten i år så hoppar vi över den traditionsenliga nyhetsårsgenomgången. Men en jubelidiot kan vi ju alltid bjussa på. Men det räcker med en. Han kan stå som symbol för resten av alla jubelidioter därute. Att han hamnar här beror på att han tog enfalden och inskränktheten ett snäpp högre med sin krönika ”Bara galna kan gilla skräck”. Han förtjänar att hängas upp på köttkroken där han kan dingla ensam under en kall och blåsig nyårsnatt, förslagsvis på Möllevångstorget. Eller surrras fast på en pirra med munkorg och dras runt på Finlandsfärjorna med dansbandsmusik spelande från en mobil i fickan. Obs! Ironi. Ni har så klart redan räknat ut att det är Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen vi talar om. En kille som egentligen inte förtjänar ett omnämnande alls. Jävligt märkligt att ha tillgång till exklusivt spaltutrymme i Sveriges största dagstidning och bara skriva nonsens. Dessutom få betalt för det. ”En femårings dagbok” vore en bättre rubrik för hans krönika. Efter att ha redogjort för hur korkat det är att utsätta sig för frivilliga s k skräckupplevelser (som innefattar allt från åka Fritt fall och bungyjump till att se skräckfilmer) utmynnar hans analys i: ”Ni är galna. Bara galna människor gillar skräck. Vi andra har fullt upp med verkligheten”. Ja sin egen Gökboet-verklighet. A shot from nurse Ratched a day keeps the demons away.
Årets återseende – Phantasm Ravager
Vi är många som längtat efter att återse de gamla kära karaktärerna från Phantasm-serien. Och till slut så kom den nedkastad från himlen som en helig skrift. Den avslutande filmen i serien där vi nästan får hela bunten med Reggie rusande i frontlinjen oavbrutet jagad av Tall Mans flygande mördarklot. Tanken var att man skulle knyta ihop säcken med Ravager. Vete tusan om det var det man gjorde eller hur nu allt hänger ihop. Som film var det väl inget för topplistorna förutom som särskilt omnämnande. Däremot stora doser nostalgi, igenkänning och kärlek och en sån karamell kan man suga gott på ett tag. Ja, Reggie tar fram guran igen. Han skriver till och med en liten kärlekssång till en kvinna innan han somnar på soffan. En fin scen. Blev riktigt sugen på att se om serien eller åtminstone första filmen igen. Om inte annat för det klassiska gitarrjammet mellan Reggie och Jody. Och för att höra Angus ”Tall Man” Scrimm, som gick bort 2016, ropa BOOOYYY!!!!
Årets krya på dig – Robert Kerman
En som verkar haft ett tungt år eller åtminstone ett jobbigt slut på året är Robert Kerman. För många mer känd som R. Bolla i filmer som Amanda by Night och Debboe does Dallas och inte minst professor Harold Monroe i Cannibal Holocaust. En man med tvära kast i karriären. Nu verkar det som hans hälsa har sviktat på senare. På sin Facebook-sida postade han för ett tag sedan en bild från sjukhussängen där han tackade fansen för alla uppmuntrande krya på dig-kort och brev som han hade mottagit på sjukhuset. Tyvärr har vi ingen färsk uppdatering om hur hans hälsa har utvecklat sig. Vi hoppas förstås att han mår bättre nu och orkar stå på sina egna ben och skriva autografer på horrorkonvent. Vi tar och kör som en liten hyllning en (högst oskyldig) scen från porrklassikern Amanda by Night med Veronica Hart som visar lite av Bollas finlir som skådespelare även i de avklädda sammanhangen.
