Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Rysarnytts 10 bästa rysare 2015

Publicerad av Rysarnytt 31 Dec 2015: 12:29

frihetenpabarrikaderna_2015_inseglet

2015 var ett bedrövligt år. På många sätt. Inte skräckfilmsmässigt men för mänskligheten och världen i övrigt. Nu har dessutom den hårdaste av oss singlat iväg cowboyhatten mot evigheten. Det är sorgligt när dom sista utposterna mot döden försvinner bort i dimman. Men döden syr våra kostymer i det tysta som det står skrivet. Man kommer inte undan den skräddaren.

Men när den verkliga terrorn slår till med all sin sinnessjuka kraft tappar man lätt lusten för eskapism och simpla nöjen (läs fiktivt våld). Men i det långa loppet vill man inte böja rygg för dårar. Speciellt inte religiösa dårar. Det gör man bara för Bengt Ekerot (Döden i ”Det sjunde inseglet”, reds. anm.). Man måste alltid ha blicken riktad mot upplysning och frihetliga värden. Och ett av dessa värden är den konstnärliga friheten. Hur det står till med den friheten i skräckfilmsvärlden har det nu alltså blivit dags att ta en titt på.

2015 var faktiskt ett ganska bra skräckår. Hela tre stycken fyra maskers-filmer och många releaser (varav en hel del inte hunnits ses ska erkännas). Såväl Knud Jörgensen (höger ovan) som jag (vänster ovan) har lyckats nå konsensus när det gäller urvalet i år. Ifjol hamnade vi i ett lättare handgemäng, men nu grävde vi ned stridsyxan och badade nakna ute i Hellasgården (rekreationsområde utanför Stockholm, reds. anm.) och skickade iväg kinesiska rislyktor mot stjärnhimlen och skrev några horror haikus i bastun. Som en symbol för den konstnärliga friheten.

Jörgensen var annars barnsligt upprymd och stärkt av sin okonventionella men respektingivande tävlingsledarinsats från It Follows-tävlingen – som blev en stor succé här på Rysarnytt. Faktiskt den historiskt mest uppskattade tävlingen sett till mängden svar och love bombing. Jörgensen skapar lätt sådana reaktioner. Men sen kom kallduschen när han av ett välrenommerat filmbolag pekades ut som en tarvlig skogsporrdumpare.

Jörgensens mer dogmatiska humorlinje är hursomhelst nu bruten. Han fällde visserligen några teatertårar i ölen i bastun men gladdes ändå över att så många av årets filmer höll så hög konstnärlig kvalité och hade kvinnor i centrum. Jag säger inte emot Jörgensen. Snyggt och poetiskt men man hoppas ju alltid på den där filmen som får en att smälla av och ramla ner i isvaken där man simmar skräckslagen med ansiktet tryckt mot isen tills man till slut hittar tillbaka till vaken (och får sig en konjak när man kommer upp). Nu tar vi och drar igenom årets bästa filmer och hoppas på frihet, jämlikhet, broderskap och ett riktigt bra rysarår 2016 (blev en jävligt lång ingress det här, Jörgensens anm.)   

10. The Hallow
En instängd-i-ett-hus-i-skogen-historia där en familj på Irland tvingas fejsa demoniska skogsvarelser som vaknar till liv om nätterna. En folkloristisk och mytisk ton som jag gillade och som definitivt levererade en del scares. Problemet var att jag inte kände särskilt mycket med familjen. Det bör man ju göra i såna här sammanhang. Men ändå rätt bra skogshorror.

The_hallow_poster

9. Maggie
Zombiemetaforen är ju som vi vet en bra ram för att berätta viktiga saker om mänskliga angelägenheter. Arnold Schwarzenegger gör ett överraskande fint porträtt av en far vars dotter blir smittad och som kämpar för att hålla henne undan myndigheterna. Stillsamt och lågmält om att hantera situationen när katastrofen drabbar nära och kära. Hur hanterar man det?

maggie 2015 arnold schwarzenegger

8. Crimson Peak
Känns som Hollywood fått Guillermo del Toro att tappa känslan för den nyskapande surrealism och fantasi han lekte fram i sina yngre dagar. Tänk bara Pale Man (varelsen med ögonen i handflatorna i Pans Labyrint). Men han har inte tappat känslan för estetik och form och klassiska spökhistorier. Tjusigt och storslaget men ganska traditionellt med CGI-effekter man helst vill slippa se. Spökerierna var helt klart bättre förr.

Guillermo del toro crimson peak 2015

7. The House at the End of Time
Spännande och välgjord spökhistoria från Venezuela om ett hemsökt hus med bisarra tidsresor som lurar bakom tapeterna. Intressant psykologiskt drama i botten och bitvis också ganska kusligt. Blir lätt så när barn är inblandade. Påminde lite om The Others.

The_house_at_the_end_of_time

6. Scherzo Diabolica
En lite farsartad och bisarr historia om en trist revisor vars liv går på tomgång och som börjar ge utlopp åt sin inre best. Utforskar den klassiska dubbelidentitetsproblematiken och vår jakt efter framgång och status. Vardagsnära och realistiskt obehag som spårar ur i rena blodorgier. Klassisk musik varieras i filmen på ett originellt sett som förstärker vansinnet och det absurda.

Scherzo_diabolica_poster

5. Hellmouth
Filmad som ett gammalt sci-fi-äventyr från 50-talet med skiftande svartvitt- och färgfoto. Snyggt och fantasifullt om en trött och dödssjuk gravgrävare som längtar efter en välbehövlig pension innan han sticker näsan i vädret (vem gör inte det). Men hans boss skickar honom bokstavligen till helvetet där han försöker rädda en ung kvinna han förälskat sig i. Är lite svag för Orfeus-dramer men lite rörig handling.

Hellmouth_poster

4. It Follows
En av årets mest omtalade bioskräckisar som i grunden egentligen inte är speciellt märkvärdig fast ganska finurligt berättat om sexuellt överförbara förbannelser. Det snygga och kreativa kameraarbetet och den stämningsskapande musiken satte en nervig ödesmättad och hopplöshetston på filmen som jag gillade. Faktiskt årets kusligaste filmmusik (finns på Spotify).

It_follows_poster

3. A Girl Walks Home Alone at Night
Inget för den som kräver rå skräck och hårda muskulösa tag men det poetiska filmfotot kan även få en hårdhudad återfallsförbrytare att rysa. Av välbehag. En feministisk iransk-amerikansk vampyrvästern i suggestiv Sergio Leone-stil. Förföriskt och intelligent berättat om rutten religion och annat mänskligt förfall. Allt i svartvitt. Stämningsfull musik även här. Om än inte lika otäck som i It Follows.

A_girl_walks_home_alone_at_night_poster

2. The Babadook
En film som hamnat högt på topplistorna och som definitivt förtjänar en plats där. Inte den mest originella filmen i år men ändå stark skildring om hur mänskliga trauman framkallar monster och sätter familjerelationer i skruvstädet. Starka rollprestationer i ett nervpirrande drama om den sköra balansen mellan fantasi och verklighet.

The_babadook_poster

1. Horsehead
Ibland kommer det filmer som orkar kliva utanför de vanliga skräckmallarna och gå all-in i mardrömmarna. Horsehead är en freudiansk Dante-nedstigning i drömvärlden och det omedvetnas härjningar i en ung människas psyke. Svindlande snyggt och surrealistiskt i Argentos fotspår och till vissa delar obegripligt. Men obegripligheterna kan man strunta i så länge man får utdelning på annat håll. Som en kardinal med frustande hästhuvud och biskopskräkla.

Horsehead

***

Årets bottennapp: Poltergeist
Helt meningslös och fantasilös remake av spökklassikern som en gång i tiden fick mig att kasta mig på teveapparatens avstängningsknapp när skärmen förvandlades till myrornas krig. Nu tryckte man på avstängningsknappen av helt andra skäl.

Poltergeist 2015

Nyhetsåret som gick på Rysarnytt:

Årets mest oväntade sci-fi-samarbete: Star Wars-regissören JJ Abrams har gjort en 4K-restaurering av Phantasm tillsammans med regissören Don Coscarelli

Årets bästa filmmusik: Den ångestskapande mardrömsmusiken i It Follows

Årets tvärvändning i rymden: Ridley Scott skrotar Prometheus och går all-in med Alien där mer eller mindre hela rekvisitan från första Alien-filmen ska med

Årets monsterversus: Sadako från The Ring möter Kayako från The Grudge i Sadako vs Kayako

Årets långbänk: Fredagen den 13:e som byter författare och regissörer och flyttar fram premiärdatum. Blir den någonsin av?

Årets Jason Voorhees: Rysarnytt korade Ted White från del 4 som bästa Jason genom tiderna

Årets spelnyhet: Fredagen den 13:e blir spel där filmseriens kärntrupp är med i utvecklingen av spelet

Årets sorgebesked 1: Gunnar ”Leatherface” Hansen gick ur tiden. Alldeles för tidigt.

Årets sorgebesked 2: Wes Craven gick bort också alldeles för tidigt

Årets sorgebesked 3: Christopher Lee drog vidare till de sälla jaktmarkerna men i aktningsvärd ålder

Årets sorgebesked 4: Jasons mamma Mrs Voorhees alias Betsy Palmer drog också till de sälla jaktmarkerna

Årets sorgebesked 5: Robert Z’Dar alias Maniac Cop kastade in batongen på tok för tidigt

Årets live-kille på sago-ö: John Carpenter gör sin första live-spelning på Island 2016

Årets skräckkompositör: John Carpenter släppte gamla outgivna låtar i Lost Themes

Årets nostalgitripp: Originalmedlemmarna från The Warriors återförenades på Coney Island för en sista tunnelbaneresa

Årets Psycho-chock: Jamie Lee Curtis gjorde en repris på morsans duschscen från Psycho i tv-serien Scream Queens

Årets liket lever: En ny regissör tar över det som vi trodde nedlagda Suspiria-remake-projektet

Årets grävreportage: Rysarnytt strövade ute i skog och mark och fann ofantliga mängder skogsporr under kvistar och mossa. Rysarnytts Knud Jörgensen utpekad som misstänkt gärningsman.

Årets zombienostalgiteveserie: Bruce Campbell och Sam Raimi återförenades i Ash vs Evil Dead

Årets nostalgihäxteveserie: Dario Argentos häxklassiker Suspiria blir tv-serie

Årets vampyrsvensk på andra sidan Atlanten: Låt den rätte komma in blir amerikansk tv-serie

Årets skräckrockare i dagsljus: Alice Cooper intog Gröna Lunds stora scen under mild kvällsol

Årets raket över Atlanten: David F. Sandbergs godnattkortfilm Lights Out blev en engelskspråkig långfilm med James ”Saw” Wan som producent

Årets skräck-till-humor-omsadling: Rob Zombie gör film om Groucho Marx

Årets virtually-spel: Paranormal Activity blir virtuell upplevelse

Årets resurrection: Saw-författarna skakar liv i Michael Myers i Halloweeen Returns

Årets resurrection 2: Mr Phibes väcks till liv av originalförfattaren i Forever Phibes

Årets återvändare: The Ring-regissören Gore Verbinski återvänder till skräcken med A Cure for Wellness

Årets tävlingsledare: Knud ”Drängen i Fäbodjäntan” Jörgensen gjorde succé som livsstilscoach och pulsstegsräknare i Rysarnytts It Follows-tävling

Årets nakenrecension: Fifty Shades of Grey fick sig en oväntad och ordentlig genomlysning på Rysarnytt

Årets nakenskräcknostalgirecension: Joe ”Fäbodjäntan” Sarnos bortglömda alster SS Operation Wolfcub och Helgerån på DVD

Årets upptäcka-nya-saker-när-man-ser-om-gamla-filmer: Det bibliska temat i Den siste mannen på jorden

– Stefan Särnefält, Knud Jörgensen

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: