Vet inte varför jag snöat in på Knud Jörgensen. Borde istället ägna min dyrbara tid åt att skriva en kritikerhyllad skräckroman och sitta i Babel och tugga på Jessika Gedins hår än att hålla på att larva mig med aktörer i gamla pornografiska framställningar från 70-talet. Men nu ger Studio S ut två av hans filmer på dvd så det är dags för en grundligare genomgång. Möt mannen, drängen, äventyraren och påsättaren Knud Jörgensen i en unik analys av hans insatser i svensk film.

Jörgensen ligger där och gnager som en liten ettrig bäver som hotar skapa översvämningar och ödelägga samhällen och livsviktig infrastruktur om inget görs snabbt och resolut. Tror faktiskt ingen har bemödat sig om någon seriösare genomgång av hans insatser i svensk film så det är väl på tiden att någon tar tag i det och dokumenterar en bit av kulturarvet. Plöjer manegen och gör grovjobbet för framtida generationer helt enkelt.

Kanske inte alla som ens vet vem Knud Jörgensen är eller till och med ger fullständigt fan i Jörgensen och hans förehavanden. Men om vi säger avancerad tolkning av dränglivets mödor och glädjeämnen i Fäbodjäntan och Ta mej i Dalen så tänds säkert några adventsstakar i stugorna. Det är just drängrollen i den förre som spökat som Darth Vader under alla år. Tänkte vi skulle gå systematiskt tillväga i den här granskningen, film för film. Inget får lämnas åt slumpen. En inte allt för betungande uppgift eftersom Jörgensen karriär var kort och intensiv som ett tomtebloss. Sju filmer totalt.

Jörgensen växte upp i en by i norra Norge under 50-talet och blev tidigt relegerad från skolan sedan han i en bild under en biologilektion avtecknat sig själv och en lärarinna i en erotisk position. Som straff skickades han till en oljerrigg utanför Lofoten där han både blev en skicklig oljeborrare och en storkonsument av herrtidningar och pornografisk litteratur. Samtidigt började han skissa på en samhällskritisk nyckelroman… Nä, det där var inte sant alls. Faktum är att det finns inte så mycket att gräva i om hans liv och äventyr utanför filmerna så det blir starkt fokus på de rörliga bilderna i den här genomgången. Så här ser sviten ut:

Fäbodjäntan (1978)
I Skyttens Tecken (1978)
Hon Älskade en Sommar (1977)
Ta mej i Dalen (1977)
Veck-Ända i Stockholm (1976)
I Lejonets Tecken (1976)
Porr i Skandalskolan (1974)

En förbannat tunn svit som ni ser men ändå en svit som inger respekt och förtroende i de akademiska kretsarna. Debuten för norskfödde Jörgensen kom i den nyligen avlidne Mac Ahlbergs internatspektakel Porr i Skandalskolan 1974. En tramsig men bitvis småkul historia med hög gökfrekvens där en godsarvinge startar en flickskola med tukt och moral på schemat för att kunna få ut ett eftertraktat arv. Men det blir så klart tvärtom som ni säkert räknat ut. Det är lätt att missa Jörgensen här om ni bara har bilden från Fäbodjäntan på näthinnan så vi värmer upp med en tidig Jörgensen-bild från filmen.

Som ni ser så känner man knappt igenom honom. Han kändes lite bortkommen i filmen och dessutom slätrakad med en löjeväckande frisyr. Säkert för den tiden moderiktig frisyr inspirerad av Svenne & Lotta eller Flamingokvintetten men inget som känns genuint Jörgensen. Ingen drängpondus alls. Han gör inte heller mycket väsen av sig i påklätt tillstånd i den här filmen förutom att bjuda på lite minglande partydans samt några ansträngda försök att se allmänt trevlig ut. Men han gökar på rätt duktigt så han gör för all del inte bort sig helt och hållet. Men rent skådespelarmässigt är det en mycket svag insats från Jörgensens sida. Men ge inte upp. Det tar sig. Även om Jörgensen aldrig varit de stora gesternas man.

Dansk gladporr
Dansk gladporr var ju ett succékoncept på 70-talet där vi bland andra kunde se vår gamle diskusstjärna Ricky Bruch och Ingmar Bergmans dotter Anna Bergman veckla in sig i vapen- och knulltrubbel på hög nivå. Jörgensen var inte sämre han och visade sig från sin lite mer skämtsamma sida i såväl i Lejonets Tecken som i Skyttens Tecken. I den förra knullar han glad i hågen med minimalt mimspel och huvudet inlindat i bandage. Den senare filmen får han inget cred för på IMDB men han har också en extremt liten roll där. Typ fyra sekunder screen time. Det var förbannat länge sen jag såg den i sin helhet men man kunde skymta Jörgensen i en gymlokal där en snygg tjej roat trädde vikter på hans välresta mandom.

Minns att jag redan hade sett Fäbodjäntan och skrek rakt ut i soffan: KOLLA GRABBAR, DET ÄR HAN SOM SPELAR DRÄNGEN I FÄBODJÄNTAN! Min ansiktsigenkänning var mer eller mindre fullt välutvecklad på den tiden och många visade sin uppskattning för min iakttagelseförmåga och analytiska skarpsynthet. Polares storasyrror och morsor plus deras väninnor strömmade till och överöste mig med kyssar, kramar, smekningar, kelande och intima lekar. Jag tackade och sörplade i mig alltihop som en törstig lagårdskatt. Jag hade slagit dem alla i Memory och hade nästintill perfekt associations- och minnesförmåga så deras till synes överdrivna beundran kändes inte på något sätt konstlad eller besvärande. Tvärtom kändes den förlösande och uppriktig. Äntligen fick man den uppskattning man förtjänade. Någon ville se mig som nakenspringande agent i en remake av någon lämplig teckenfilm/tyrolerfilm. För en stund kände jag mig smickrad och road över intresset och hyllningarna men viftade snabbt bort dem som fylletrams. Jag sa rakt ut att jag inte kände mig bekväm i nakenagentrollen och att jag hellre ville bli tagen som en seriös skådespelare alt. actionhjälte men när dom inte gav sig kände jag mig inträngd i ett hörn. Till slut skrek jag rätt ut: HÅLL TRUTEN HELA BUNTEN OCH GE MIG NÅGOT STARKT ATT DRICKA FÖR HELVETE!!!

Det blev väldigt tyst efteråt eftersom jag aldrig höjde rösten på det sättet offentligt. Var känd för att vara mild i ton och uppförande även om det fanns några som tyckte att jag hade ett omedvetet aggressivt sätt att spela yatzy och poker när jag var berusad. Vet inte riktigt vad som flög i mig. Vi kollar in Jörgensen i gymmet istället. Inte så mycket mer att säga om insatsen i teckenfilmerna egentligen än att Jörgensen visade prov på manlig styrka och närvaro.

Poeten och Jörgensen
Men en viktig och intressant detalj här är att en av skådisarna i Lejonets Tecken var den rödhåriga poeten Anne-Marie Berglund. Hon hade ännu inte debuterat på lyrikscenen och experimenterade friskt inom spelfilmen. Hon utmanade tabun och bröt fördomar inom konst- och samhällslivet genom att porträttera frigjorda kvinnogestalter. Här några diktrader från Berglund:

Behold this wicked woman! She falls. She mends. She crawls. She bends. She fucks it, sucks it, pick it up and licks it. You can beat her, whip her, mould her, mistreat her, anything you want so long you don’t touch her.

Nä fan, det där var inte Berglund. Det var reverend Peter Shaynes dikt till China Blue i Ken Russells briljanta film. Nu får jag skärpa mig här. Nu så. Här några rader av den äkta Berglund från dikten Modulations de frequence ur diktsamlingen Jag vill stå träd nu (Albert Bonnier Förlag):

Jag tål inga nya människor därför är de från förr med/mot förmodan sitter de och glor på mig från teverutan.
Jag är ju så isolerad i min kulvert/grönbrända tomter/oändliga gräsmattor raka i rader/alla papporna klipper med motorsåg/det späda gräset

Undrar vad Jörgensen skulle säga om de där raderna? ”Måste vara vibrationerna från lurens toner” eller nåt i den stilen skulle jag tippa. Vet inte om Berglunds gästspel i teckenfilmen gav henne mersmak för branschen för rörliga bilder men i samma veva skrev och regisserade hon Veck-ända i Stockholm där hon får med sig Jörgensen på resan. I filmen spelar Berglund en oerfaren tjej som kommer till huvudstan för att hälsa på sin väninna och hennes pojkvän där det snabbt uppstår erotiska laddningar. Jörgensen rings in och det uppstår ljuv kärlek mellan Jörgensen och Berglund. I Veck-ända får Jörgensen betydligt mer handlingsutrymme och screen time och har dessutom lagt sig till med ett fint skägg. Jörgensen och Berglund och resten av gänget busar med varandra och leker kurragömmalekar ute vid Ulriksdals slottspark. Att det var Ulriksdals slottspark man busade runt i klurade jag ut själv. Hittade inga uppgifter om slottsparken och Veck-ända men gjorde lite egen research och det råder inget som helst tvivel om att det är Ulriksdal som är inspelningsplatsen. Om ni inte tror mig så kolla in bildbeviset.

Efter utflykten vid Ulriksdal beger sig gänget till porrbiografen Fenix och spanar in någon form av tecknad skämtporr. De skrattar och leker med varandra i salongen och ser ut att ha det jävligt mysigt. Jag hade gärna bytt plats med Jörgensen alt. haft Lisa de Leeuw och Vanessa del Rio på varsin sida och druckit gin & tonic och haft svarta skinnhandskar på mig och en damstrumpa över ansiktet som jag till allas munterhet förgäves försöker bita mig ur för att kunna få i mig drickat. Nä, jag tar tillbaka det. Jag sitter i brun manchesterkavaj och svart polotröja med tjockbågade glasögon och kommer med djupsinniga analyser och kommentarer medan Berglund klänger som en nyförälskad tonåring runt min hals.

I hela filmen är det voice over från Berglund så vi får aldrig några hörbara repliker från Jörgensen. Men han spelar uppsluppet och ledigt och känns inte alls lika ansträngd och bortkommen som i Porr i Skandalskolan. Jörgensen är helt enkelt på ett strålande humör. Han visar om inte ett jättebrett känslo- och uttrycksregister ändå prov på att han har större potential än att bara få vikter upphängda på sin erigerade penis. Ett rejält sving upp i lianen med andra ord.

Debut som dräng
Året därpå är det dags för drängdebut i Torgny Wickmans Ta mej i Dalen. Tyvärr är han åter helt slätrakad vilket inte ger honom samma pondus som i Fäbodjäntan men han har en hyfsat stor roll och talar relativt fritt ur det skägg han inte har. Fast dubbad till engelska. Samtidigt får han till skillnad mot Fäbodjäntan verkligen blomma ut i drängrollen i den här filmen. Visserligen spelar han en sexuellt bortkommen figur men han blir ganska snabbt varm i skinnet. Vid sidan av den danska sexsirenen Anne Magles insats som bilmekaniker och hennes eleganta entré med den nyreparerade traktorn är Jörgensens drängskills och sängkammarscener med Magle filmens höjdpunkter. Vi tar och sammanfattar hans dagsverke i en punktlista. Punktlistor brukar uppskattas av vän av ordning:

• Hederlig och gammaldags lövkrattning med tillhörande brasa
• Ror i land en eka efter en fisketur som han drar upp elegant på landbacken
• Vittrar ett fiskenät och grillar nyfångad abborre över öppen eld
• Sågar itu träd med sågmaskin
• Gräver rovor
• Lassar jord och gödsel

Den amerikanska porrskådisen Eric Edwards gillade Sverige och i synnerhet den svenska synden. Enligt Joe ”Fäbodjäntan” Sarno var han också jäkligt svag för svensk falukorv och Sarnos specialkorvrecept. Här spelar han en blyg kille som skickas till ett gods för att lära sig lite mer om lantlivets seder och bruk och om vad det innebär att vara en riktig man. I filmens knäppaste scen står han med handen i kolvrörelse och spanar in samlagsscener som utspelar sig i lagårn då Jörgensen oväntat dyker upp som en landshövding ur en lövhög. Den sexuellt oerfarne Jörgensen fattar inte alls vad det är som pågår och bjuder hem Edwards till sitt krypin i förhoppning om att de ska göra samma sak. Edwards blir förbannad och drar snabbt därifrån. Sedan klampar Jörgensen in och besiktar godsägarens efterlämnade sats på Anita Ericsons mage med fingrarna. Skulle kunna vara hämtat från en bortklippt Monty Python-sketch. Man får nog säga att det mer rör sig om ofrivillig komik även om Wickman klämmer ur så gott han kan från den oerfarne Jörgensen.

I Hon Älskade en Sommar samma år, som ni kan läsa mer om här, gör han åter ett inhopp som stum knullkille. Inget att lägga på minnet vad jag vill minnas. Vet inte ens om jag minns honom därifrån. Och då måste det ha varit en jävligt blygsam och obetydlig roll. En enkel påsättning i bakgrunden eller som liderlig sockervaddsförsäljare i ett stånd på Gröna Lund på sin höjd.

Dräng i Fäbodjäntan
Så vi går raskt vidare till hans nästa och sista film: paradrollen som dräng i lurblåsaräventyret Fäbodjäntan. Hans mest berömda och minnesvärda insats i svensk film. Sen försvinner Jörgensen ur rullorna för gott och det är ingen som riktigt vet vart han tog vägen. Filmen kommer att ges ut på dvd av Studio S tillsammans med Kärleksön och Veck-ända under 2013.

Filmens regissör Joe Sarno trodde att han hade försvunnit norrut och blivit självförsörjande bonde. Andra säger sig ha sett honom skickligt förklädd vid julbazarer runt om i landet där han sålt broderiarbeten och bjudit på hemgjord glögg, medan andra ska ha skymtat honom vid färjeläget i Tallin där han uppges ha kört truck i hög hastighet kraftigt berusad alt. i starkt förvirrat tillstånd. Åter andra säger sig ha sett honom vid olika tidpunkter dels som överspänd yogainstruktör med uttalat politiska ambitioner vid gränsen mellan Thailand och Burma, dels som turistguide i Peru där han sålt torkad fisk och arrangerat kajakutflykter med kannibaltema längs Amazonfloden. En kvinna skröt med att hon haft Jörgensen som peppcoach och bollplank i ett FAS 3-program och att han tillämpat sexual healing sedan han övertygat henne om att det var den överlägset bästa metoden att få rätt jobb. Men den personen uppfattar jag inte som trovärdig. I ett anonymt mejl påstår någon sig ha sett honom i en Idol-tävling för seniorer i en rysk provinsstat jag glömt namnet på där han i kosackkläder skulle gjort en oförglömlig tolkning av Frank Sinatras Fly Me to the Moon.

Det är många bud här så man vet inte riktigt vad man ska tro. Själv tror jag att han sitter i en lägenhet i en vanlig svensk småstad och dricker folköl och skriver på en kioskdeckare som utspelar sig i den svenska landsbygden. Kanske följer med börsutvecklingen i Dagens Industri. Lite tråkigt kanske men så ser verkligheten oftast ut därute. Nog nu om Jörgensens privata karriär. Hör han av sig får ni en mer utförlig och tillförlitlig rapport. I promise. Här ser vi i alla fall Jörgensen vid lagårdsdörren i sin berömda outfit. Svårslaget. Förmodligen världens bästa sommardress.

Det är inte många repliker vi får från Jörgensen men inledningsscenen när han kommer ut nyvaken från lagårn och sträcker armarna upp mot skyn i en gäspning och sätter sig på en bänk för att lapa sol är ett litet sommarsmultron. När fäbodjäntan sedan kastar småsten och han rusar upp och ropar JAASSSSSÅÅÅ!!! och jagar henne klampande i sina träskor har vi en modern klassiker. Lite senare ropar han åt korna i hagen att dom ska lugna ned sig. Blir väl lite småfraser längre fram men det är svårt att uttyda vad karln säger. Mumlar nåt om trolldom, lurvibrationer och blygdläppar. Vete fan vad han menar riktigt. Stringens och klarhet i språket var kanske aldrig hans starkaste sida. Men viktigast är att han finns med i filmen. Står upp för folket och hembygden. Ungefär som när Orvar säger till Jonatan i Bröderna Lejonhjärta inför slutstriden mot Tengil (ni byter ut Lejonhjärta mot drängen): Bara att du finns där, bara att du är där skulle betyda mycket. Bara att folk får se Lejonhjärta mitt ibland dom skulle betyda mod.

Det blir rätt mycket göka men lite verkstad för Jörgensens del. Sarno borde dragit lärdomar av Wickman och låtit Jörgensen få visa upp mer hur det dagliga livet på bondgården ser ut. Annars är det egentligen inte så mycket att säga om Jörgensens insats. Den är stabil och trygg. Trots frånvaron av klassiskt drängkneg känns det ändå som har verksamheten under kontroll. Han sätter på alla utom pastorns fru. Det är han värd en varm frikyrkoapplåd för. Man har alltid tyckt att han hade tidernas jobb.

Hur som helst, där fick ni Knud Jörgensen filmkarriär i en överskådlig blixtresumé. Trots sin blygsamma insats är hans bidrag till den svenska filmkulturen inte obetydlig. Många har stångat sina pannor blodiga och vaknat mitt i natten genomblöta av svett och frågat sig vad Jörgensen ville uppnå. Psykologer skulle säkert tala om slump och tillfälligheter och jagande efter omedelbar behovstillfredsställelse, att han var en erotisk äventyrare utan någon agenda. Förvisso kanske en helt korrekt iakttagelse. Men han kan ju också haft seriösa intentioner från början men saknade disciplin och kraft nog att utveckla och förfina skådespelartalangerna. Eller så skickade han in ansökningar till teater- och filmskolor som nonchalant refuserades utan seriös prövning eller debatt. Frågan är om vi någonsin får något svar på frågan. Men nu tror jag det får vara nog med Jörgensen på den här sajten på ett tag. Så tillvida han inte gör en oväntad comeback inom filmen eller skickar in en färsk instagrambild från Thailand/Burma. Over and out.

– Stefan Jörgensen Särnefält