0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: China Blue 
Produktionsår: 1984
Regissör: Ken Russell
Skådespelare: Kathleen Turner, Anthony Perkins, John Laughlin m fl
Distributionsbolag: Studio S Entertainment
Stefan Särnefält
Det finns en hel del att säga om den här filmen. Det kanske är en av de mest skruvade och intressantaste filmer som jag känner till. Det går fan inte nog att hylla China Blue. Tror jag har sett den 6-7 gånger vid det här laget (förutom valda favoritklipp vid festliga tillfällen) men inte på dvd förrän Studio S utgåva damp ned i brevinkastet. Filmen är regisserad av engelsmannen Ken Russell som har en del skruvade rullar på sitt samvete. Vansinniga djupdykningar i det mänskliga psyket är hans signum. Det är få filmer som kan jämföra sig med China Blue när det gäller rappa och tragikomiska repliker. Tyvärr verkar manusförfattaren Barry Sandler inte ha spottat ut sig så många pärlor av samma slag genom åren av IMDB-registret att döma.
Filmen har tre huvudkaraktärer: sport- och elektronikkillen Bobby (John Laughlin) som har relationsproblem med sin fru (världens tråkigaste fru f.ö.), den galne predikanten Peter Shayne (Anthony Perkins), som slits mellan begären och kallelsen att ”frälsa” mänskligheten, samt den känslomässigt kylige modedesignern Joanna Crane (Kathleen Turner) som på kvällen flyr ensamheten i sitt mansion och förvandlas till fnasket China Blue. Joanna Cranes chef misstänker henne för att smuggla ut hemliga designmönster till ett konkurrerande företag och anlitar Bobby för att spionera på henne. Hans spaning leder honom till glädjekvarteren där även reverend Shayne smyger runt i självbefläckat tillstånd och skuldtyngt samvete utrustad med doktorsväska för att tillfredställa humanitära behov. Iförd prästkrage, kavaj och löparskor håller han bisarra domedagspredikningar på en tio centimeter hög fotpall. Lysande outfit för en predikant på språng måste tilläggas. Det hela utvecklar sig senare till ett helgalet triangeldrama.
Trots att filmen haglar i sinnesjukt roliga repliker är det i botten en djupt tragisk skildring av människans ensamhet och hennes oförmåga att finna djupare tillfredställelse i livet. Filmen är som en sur uppstöttning i trynet på flinande livstilscoacher och andra Tingeling-profeter med lyckospön i händerna. Den porriga och tjaskiga tonen och den smart uttänkta dialogen förstärker alienationen mellan karaktärerna och ger filmen en känsla av en slags overklig realism. Rollfigurernas ensamhet och frenetiska strävan att försvara eller bryta ned befästningarna som dom byggt upp i sina liv går som ett slags grundtema genom hela filmen. Det knapras piller och sprayas i näsborrar för att uppnå kickar och dämpa den förbannade ångesten. Det är således en mycket mörk film men inte helt nattsvart. Det handlar trots allt om människans oavbrutna sökande efter kärlek och lycka och lite köttslig gemenskap. Filmen kryllar av symbolism som jag inte orkar gå in närmare på.
Såväl Turner som Perkins är strålande i sina roller. Perkins patologiska gestalt som försöker få ihop det religiösa offer- och identifikationsbudskapet i sin surrealistiska kallelse är ett genialt porträtt av urspårad religiositet. Och pastor Shayne och China Blues replikskiften är helt enkelt fenomenala. Som att åka bergochdalbana i lustiga huset eller att bevittna en socialpsykologisk disputation på Beckomberga (gammalt mentalsjukhus). En av höjdpunkterna är när Shayne river loss ett oväntat hallelujanummer på pianot badandes i ångestsvett och dåraktigt ansiktsuttryck. Han skulle tamejfan haft en Oscar för den insatsen. Hoppas iaf att han fick en direktbiljett till Paradiset. R.I.P.
De erotiska partierna är riktigt dirty för att vara en vanlig spelfilm. Men allt varvas på ett snyggt sätt med motiv från den asiatiska kärlekskonsten. Lägg till reverend Shaynes allseende öga som spanar sinnessjukt ur ett specialbyggt glory hole i väggen så har ni hela konfekten inslagen. Det här inget annat än ett rent mästerverk och borde ingå i grundkursen på teologutbildningen. Det utflippade syntscoret måste också nämnas och är komponerat av ingen mindre en den forne Yes-keyboardisten Rick Wakeman som dyker upp en sekund som bröllopsfotograf i ett absurt reklaminslag. Det mullrar fräckt över filmen som ett olycksbådande Salvador Sali-landskap. Att Studio S inte använde sig av den mer färglösa originaltiteln Crimes of Passion ska dom ha en eloge för. För China Bluuueeee är vad filmen ska heta. Alias Joanna Crane alias Peter Shayne.
