Onkel Joe is Back in Town – En galakväll med The Sarnos
I slutet av juli släppte Studio S Entertainment lös den amerikanske kultregissören Joe ”Fäbodjäntan” Sarnos gamla sexploitationklassiker Jag, en oskuld 1 och 2 (Inga-filmerna i USA). Filmerna är den direkta orsaken till att svenska kvinnorollsfigurer ofta heter Inga i Hollywoodfilmerna. Som stor Sarnovän undrade Rysarnytt givetvis om det var något trevligt evenemang inplanerat i samband släppet (Sverige-älskarna Joe och Peggy Sarno bor nämligen i södra Stockholm under sommarmånaderna). En enkel falukorvssafari i skärgården med rundvandring, tipspromenad och frågestund ute på Kärleksön kunde ju va trevligt. Men tyvärr. Inga avgångar från Nybrokajen mot Kärleksön i tidtabellen.
Nu blev det istället andra korvar att bita i (obs, varning för en del korvskämt i den här krönikan). Rysarnytt ringde helt enkelt upp Sarno och styrde upp en liten ölkväll på restaurang Eken vid Slussen (Hotel Hilton) med Joe och Peggy samt delar av gänget på Studio S Entertainment och Subdvd. Under promenaden mot Eken berättade Joe att man hade spelat in flera scener i Lauras Toys (1975) i området runt restaurangen. Helt plötsligt blev Eken en mycket lämplig träffpunkt för en öl. Tisdagen den 19 augusti blev en riktig höjdarkväll med många high fives, öl, jordnötter som flög över borden och gratinerade falukorvsskämt innan den magiska kvällen var över. Ett minne för livet.
Joe Sarno – en av sexpionjärerna
Joe är en av pionjärerna inom sexploitationgenren som växte fram under 60- och 70-talen. Även om Joe är mest känd i Sverige för Fäbodjäntan så är han långt mer än så. Faktum är att Fäbodjäntan och hans mer hårdskjutande alster inte riktigt gängar ihop med hans mer mjukskjutande konstverk. Han säger sig alltid ha betraktat sig själv som en ”pure softcore director”. The hard stuff gjorde han under pseudonymer. Akademikerna känner till honom under aliasen Lawrence Henning, Hammond Thomas, Erik Anderson, Curtis Hollingwood, Kenneth Morse med flera. Ett hopplöst lösskägg i internettidernas månvarv.
Hur som, Joe och Peggy är fantastiska människor och var på ett strålande humör. Paret Sarno är helt omöjliga att inte gilla. Det var thumbs up stup i kvarten. Medan Peggy drog otroliga stories om konstnärsvännerna Andy Warhol, Jonas Mekas och Peter Bogdanovich (Dr. Elliot Kupferberg i Sopranos) i New Yorks kulturliv på 60- och 70-talen för Helena, så berättade Joe för oss andra lika otroliga stories om bland annat sin italienska mafioso till farsa, Fäbodjäntan och om sin tid som pilot under andra världskriget. Vi fick till och med en liten demonstration av Joes krigsskada. Joe berättade även om vännen Harry Reems och hans berömda p-musche som han ville sätta saxen i. Men härlige Harry stod ståndaktigt emot. Det finns det nog en och annan som är glad för idag. Det är ju Harry som har gett p-muschen sitt rätta ansikte (sorry Ronnie Jeremy). I dag är han en pånyttfödd kristen och muschen är bortrakad. Men förhoppningsvis inte mindre härlig för det. Reems var en av få komiker i branschen och Joe trodde mycket väl att han skulle kunna haft en strålande karriär på den legitima scenen. Joe berättade även om sina skådespelerskor och att Christina Lindberg var favoriten (eller var det Marie Forså?) och om sin stora beundran för Ingmar Bergmans filmer. I flera av Joes framför allt lite äldre svartvita filmer kan man skönja tydliga Bergman-influenser. Joes uppväxt i Amityville på Long Island revs också av. Joe bodde nämligen i samma kvarter som det berömda spökhuset i Huset som Gud glömde. Sarno – the man, the myth, the legend.
Sant rykte om premiären av Fäbodjäntan
Fäbodjäntan är förmodligen en av de mest ryktesomgärdade filmerna i vårt falukorvslånga land. Klart som korvspad jag var tvungen att dra fram ett roligt rykte som jag hörde rätt nyligen från en kollega på jobbet. Enligt ryktet hade det vid biopremiären i Orsa bjudits in fint folk från trakten. Filmen hade nämligen presenterats som en slags reklamfilm för Dalarna. Folk från kommunen och hembygdsföreningar kom till premiären uppklädda i kostymer, folkdräkter och fina hattar i tron att dom skulle få se en högst anständig och uppbygglig film om Dalarnas natur- och kulturliv. När filmen började rulla var det många i publiken som var vita som hartsade fiolsträngar i ansiktet. Chockade över vad dom såg på duken. Joe bekräftar med ett skratt att ryktet är sant. En föreställning man gärna hade velat varit med om. Men förutom det ogenerade gökandet är det nog få filmer som innehåller så mycket folkmusik som Fäbodjäntan. Musiken skulle lätt som en plätt räcka för ett helt spelmanslag. Så nog bjussas det på både natur och kultur alltid.
Rolig förväxling i Indelicate Balance
En annan rolig grej är att det skett en liten förväxling i filmen The Indelicate Balance från 1969 (som finns med som bonusdisc till Jag, en oskuld 2). I filmen spelar Kim Anderzon mot bland andra Bo Högberg och Ulla Danielsson (barnprogramledare tillsammans med Tage Danielsson i UR-programmet Klotet på 70-talet). Nästan alla har trott att Bo Högberg är den legendariske boxaren Bosse Högberg som var gift med sångerskan Anita ”Sånt är livet” Lindblom. Dessa filmfakta har man kunnat läsa om överallt, bland annat på IMDB. Efter att ha sett filmen och spolat mig fram och tillbaka kunde jag i min mest ansträngda fantasi inte spåra någon som helst manlig rollinnehavare med Bosse Högbergs påpucklade fejja. Självklart var jag tvungen att fråga Joe själv. Och Joe gav mig rätt. Det var rätt namn men det var en annan Bosse Högberg som hade huvudrollen. Så nu är den saken utredd en gång för alla. Hoppas jag. Sensmoral: Blanda aldrig ihop Bo med Bosse eller Bosse med Bo.
But every happy moment has it ending. Trots att paret Sarno är pigga som tonåringar så kan det bli en övermäktig uppgift att festa natten lång. Men vi fick många magiska timmar i detta härliga sällskap. I höst ska Joe ge sig i kast med ännu ett mjukskjutdrama (blev inställt ifjol). Vi håller tummarna för att han har tungan rätt i mun och levererar a softcore masterpiece. Tack Sarnos for a wonderful evening! Kiitos Paljon!
Stefan Särnefält [080823]
