Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Horsehead

Publicerad av Rysarnytt 29 maj 2015: 16:31

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Horsehead hockeymaskhockeymaskhockeymaskhockeymask
Produktionsår: 2014
Regissör: Romain Basset
Manus: Romain Basset, Karim Chériguène
Medverkande:  Lilly-Fleur Pointeaux, Catriona MacColl, Murray Head m fl
Distribution: Last Exit Entertainment

Horsehead

Ibland kommer det filmer som orkar kliva utanför de vanliga skräckmallarna. Lämna cyklopvärlden för att prata Knausgård-språk. Och det gör jag gärna. Horsehead är en film som lirar brallorna av det mesta inom samtidsskräcken och malströmmen av flabbiga tonårspekoral och meningslösa remaker eller vad det nu kan vara man gisslar sig med spikbälten åt. Och då räcker det att det kommer en skräckinjagande kardinal med hästhuvud och biskopskräkla slash nyckel som sätter stopp på tramset. Och det är precis vad Horsehead gör.

Det var länge sen jag såg en film med ett så svindlande snyggt och mardrömslikt bildspråk. Det är lätt att dra paralleller till auteurer som Bava och Argento och framför allt den senares mer surrealistiska utsvävningar i Inferno och Suspiria. Eller Rob Zombies Lords of Salem för att dra till med ett färskare exempel. Men Horsehead står rätt bra på egna ben. Fransk avantgardekonst brukar göra det om inte rödvinet fördärvat omdömet alltför mycket. Horsehead är en slags Dante-nedstigning i drömvärlden och det omedvetnas härjningar i en människas psyke som Freud och Jung ägnade hela sina liv åt att försöka få grepp om. En poetisk odyseé. En kaotisk Bronx-resa genom själens dunkla gängkvarter (första gången jag dragit till med en The Warriors-metafor i en recension som dessutom travesterar mystikern Johannes av Korset). Men här korresponderar drömmarna med den fysiska verkligheten.

Ramberättelsen i Horsehead är ganska enkel (som ju drömmar också ofta kan vara) men under ytan kokar det av eld och svavel och gammaltestamentliga predikanter och annan sörja. Och det är där vi befinner oss större delen av filmen. Tänk er en puckelryggsfigur som står nere i källaren och vrider upp trycket i ångpannan på maxnivå och drar ut ett gäng korsfarare och jihadister från andra sidan med en kedja ur ett mörkt hål och sen sätter sig på en pall och spelar Haydn-sonater på fiol. Skrämmande och vackert på samma gång alltså.

Horsehead_water

En ung tjej vid namn Jessica plågas sedan barndomen av svåra mardrömmar som kretsar kring ett torn och en skrämmande figur med frustande hästhuvud. Hon forskar i drömpsykologi och hoppas kunna bekämpa och förgöra det som hemsöker henne med hjälp av klardrömmar. När hennes mormor går bort återvänder hon till barndomshemmet för likvaka. Hennes morsa spelas för övrigt av Catriona MacColl (som vi känner igen från Fulcis filmer The Beyond, House by the Cemetary och City of the Living Dead) och är precis som resten av ensemblen strålande. Mor-och-dotter-relationen är dock milt sagt ansträngd och den blir inte bättre av Jessicas bisarra drömaktiviteter där hon börjar möta sin döde mormor som ber henne att hitta nyckeln till samma mystiska torn som Jessica drömt om och som bevakas av den där figuren med hästhuvud som går under namnet kardinalen. Vägen till Jessicas befrielse går via tornet där det finns en del mörka familjehemligheter att konfrontera skulle man kunna säga.

horsehead_boat

Det är en fullkomlig explosion av bilder och symboler hämtade från sagor och myter som är inte helt lätta att förstå sig på. Man skulle behöva Ebbe Schöns stadiga skägg att hålla i medan man ser om filmen några gånger. Men lite av ett tema är den institutionaliserade religionens destruktiva makt över människors liv och sökandet efter sanning och frigörelse. Killing Yourself to Live som Black Sabbath sjunger.

Men hästhuvudet är en centralfigur som i filmen tolkas både som en symbol för färjekarlen och dödens budbärare och som en arketyp för modern. Och det är i dessa spänningspoler Jessica försöker hitta en väg ut och försonas med sig själv och sin historia. Jag kom själv spontant att tänka på den nordiska folksagan om Kung Lindorm. En ormlik och grotesk tvillingprins som kastas bort av drottningen vid födseln men som lever i någon slags skuggtillvaro utanför kungariket tills han en dag återvänder i drakskepnad och kräver sin kungliga rätt. Enda sättet att besegra draken är att lura av honom alla lager av ormskinn för att nå fram till kärnan. Men det är mina personliga tolkning.

Horsehead är hur som helst en film säkert skulle kunna kräva längre uppsats och det har jag inte tid eller ork med nu. Men en trist och regnig sommardag så… Men det är framför allt en film jag verkligen rekommenderar. Av hela mitt syndbefläckade hjärta.

– Stefan Särnefält

Kommentarer

  1. 29 maj 2015: 17:59
    Mago

    Tack för bra text! Man blir onekligen nyfiken på filmen och på att damma av sin gamla kurslitteratur! Skrev själv en uppsats om en drömsekvens i en Bergman-film. Intressant med parallellen till Kung Lindorm. Vet dock inte om jag blev så mycket klokare av att studera Freud och Jung. Ibland känns det som att drömmar är som Peer Gynts lök: lager på lager, men utan kärna…

  2. 29 maj 2015: 18:27
    Stefan

    Tack själv! Lite hjälp kan man nog ha av Jung och Freud men mer om ska bemöda sig med en grundlig analys. Räcker nog att bara flöda med i bildflödet och skala Peer Gynt-löken 😉

Lämna en kommentar: