0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Black Swan
Utgivningsår: 2011
Regissör: Darren Aronofsky
Skådespelare: Natalie Portman, Vincent Cassel, Wiona Ryder m fl
Distribution: 20th Century Fox (SE-Cinema)

Stefan Särnefält
Konstnärliga miljöer brukar ju som bekant vara finfina spelplatser för skräckfilm. Vi vet att Argento är mästaren när det gäller att utnyttja de kreativa yrkena i skräckfilmen oavsett om det är konstnärer, musiker, författare eller balettdansöser. Nu inte sagt att Black Swan är någon renodlad skräckfilm men underströmmarna är mörka som helvetet där det dansar fullt av sköra ballerinor. Bara att smacka på med horror. Det är lätt att dra paralleller till balettskolan i Suspiria även om filmerna i övrigt inte har så mycket gemensamt. Men balettyrket är förbannat hårt där kroppen ska tämjas och tuktas till bristningsgränsen och där kravet på perfektion lätt leder till självutplåning. Något som givetvis spiller över på ett känsligt konstnärssinne som i det här fallet är hårt tyglad både på scenen och i hemmet.

Natalie Portman spelar ballerinan Nina som siktar in sig på huvudrollen i en ny uppsättning av Svansjön. Kruxet är att hon måste gestalta både den vita och den svarta svanen i baletten. Hennes känsloliv är inte rustat för att gestalta den mörka karaktären. Hon är oförmögen att släppa loss de mörka och förföriska energierna och saknar den erfarenhet som krävs för rollen. Hemma lever Portman kvar i barndomens vadderade miljöer med rosa teddybjörnar och en hårt kontrollerande morsa. En känslomässig utveckling som alltså satts under bromspedalerna och som bildar grogrund för vanföreställningar att jäsa i psyket. Samtidigt ger den dryge och krävande regissören henne onani i hemläxa. Krocken illustreras på ett dramatiskt sätt när Portman följer uppmaningen och börjar morgonpilla sig under täcket och upptäcker att morsan (Barbara Hershey) sover på en stol bredvid sängen. Det finns kopplingar i dotter och mor-relationen till relationen mellan Norman och hans morsa i Psycho. Den ständigt närvarande och terroriserande morsan som i det här fallet lever ut sina gamla drömmar genom dottern.

Konkurrensen bland dansörerna är stenhård, något som till exempel skildras bra när den tidigare stjärnan (Wiona Ryder) är på väg ut och nästa (Portman) kommer in för att ta hennes plats. En nedåtgående och en uppgående spiral som frontalkrockar med varandra. Samtidigt finns det hela tiden andra ballerinor i varglyan som är beredda att slita varandra i stycken för att få sina 15 minuter i rampljuset. Aronofsky har skapat ett mångbottnat och mörkt balettdrama som griper tag i magen. Manuset balanserar fint inom genrens råmärken där man inte vet vad som ska komma och vad som rör sig i Ninas huvud eller vilka drag som kommer från motspelarna. Filmen är snyggt iscensatt med fina specialeffekter och starka rollprestationer. Portman fick en välförtjänt Oscar för tolkningen av den spröda ballerinan som bokstavligen pantsätter sitt liv för rollen som svandrottningen. Konst och skräck är ingen dålig kombination och i Black Swan fungerar det riktigt bra.