Då var det dags igen. Rysarnytts topplista över årets bästa rysare. Samtidigt tänkte vi passa på att dela ett litet personligt minne med anledning av filmnestorn Nils-Petter Sundgrens bortgång den 30 december.
Strax före 2019 rann mot sitt slut nåddes vi av sorgbeskedet att Filmsveriges grand old man Nils-Petter Sundgren hade gått ur tiden. Sundgren är mest känd för sin roll som programledare för Filmkrönikan i SVT som han ledde under åren 1963-1991. Mr Filmkrönika, som han också kallades, kunde recensera film som ingen annan. Gled som en skicklig skridskoåkare mellan filmgenrerna där inget var för smått eller stort för att inte kunna avhandlas på ett seriöst och anständigt sätt. Inte sällan med en satirisk udd och ett befriande skratt. Sundgren växlade lika flyende lätt mellan Bergman, Tjajkovskij, Polanski som mellan Walter ”The Warriors” Hill, Ragnar ”Åsa-Nisse” Frisk och Joe ”Fäbodjäntan” Sarno. Är väl bara Ronny Svensson som klarar av det där vad jag kan komma på. Jag tänkte att det kunde vara skoj att få bjussa på en liten kul anekdot med anledning av hans bortgång.
Runt mitten av 90-talet då jag gick på Kulturvetarlinjen gjorde jag min avslutande praktik på kulturtidskriften Månadsjournalen. Då Nils-Petter Sundgren var fast frilanskrönikör på tidningen gavs det ibland tillfälle att växla några ord med filmpatriarken när han dök upp på redaktionen. På den tiden var han även aktuell med sin folkbildande dokumentär-expose över den svenska synden ”Från pussar till porr”. I den avslutande delen i serien avhandlades så klart den gyllene graalen eller den film som förseglade svenska synden-kistan med sista spiken, hur man nu vill se på saken, nämligen Joe Sarnos folkkära falukorvsepos Fäbodjäntan.
En fredagseftermiddag dök Nils-Petter upp till det obligatoriska fredags-aw-vinet på redaktionen och slog sig ned bland tjejerna/tanterna i soffan (det var flest kvinnor som jobbade där) med ett glas vitt. Jag slog mig också ned (inte lika självsäkert och självklart som Sundgren dock) och passade på att berömma dokumentärserien. Jag valde av högst privata skäl att rikta in mig lite mer på den sista delen. Var lite osäker på hur det skulle tas emot men Sundgren blev förvånansvärt uppspelt och glad när jag nämnde Sarno och replikerade blixtsnabbt – som med ett barns oförställda glädje:
-Jag känner fotografen i Fäbodjäntan!
Isen var bruten. Vi började småprata lite om fotografen och den numera framlidne Torbjörn Lindqvists cinematografiska förtjänster (läs mer om Lindqvist i Rysarnytts intervju med Sarno här) och bollade lite tankar kring filmen och Joe medan de andra satt helt tysta och förstummade i soffgruppen. Det blev lite känsligt läge kan man väl säga (trots att vi snackar 90-tal) men inte värre att vi kunde fortsätta med vinet och gå över till andra spörsmål som inget allvarligare hade hänt. Det var uppenbart att Sundgren inte drog några skarpa demarkationslinjer mellan finkultur och fulkultur utan flög obekymrat som en fri trollslända mellan genrerna och kunde ge kredd till kreatörer av alla kulörer så att säga. Hoppas han får tillfälle träffa Sarno och Lindqvist i någon gemensam himmel och prata Bergman, porr och svensk natur över ett glas vitt.
Rysarnytts fem bästa rysare
Det senaste decenniet sammanfattades tidigare här på Rysarnytt i en 10-topplista. Ingen av fjolårets filmer hamnade däremot på den listan då jag inte tyckte att det var något skräckår som imponerade i min månkalender. Så det fick räcka med en förstafemma i år. Men det finns ju alltid lite grejer man inte sett, som Den vidrige herr Honka – som verkar vara lika sjuk och vidrig som den publikfriande titeln. Nåväl, här kommer de fem bästa rysarna från 2019 (Jörgensen avstod i år av kvalitetsmässiga och privata skäl från att kommentera årets rysarår, saknar ni hans reflektioner kan ni läsa fjolårets lista, reds anm).
5. Us
Get Out-regissören Jordan Peele’s tvistuppföljare där han leker med vår rädsla för dubbelgångare och våra inre skuggfigurer som vi förträngt men som jagar oss i det fördolda och någonstans på vägen alltid hinner upp oss. Börjar som en klassisk husinvasionsterror men som väldigt snart far iväg ut och blir något mycket mer än så. Tyvärr spårar det ur i andra halvan av filmen med en rätt klumpigt genomförd apokalyps men Peele visar ändå att han är en högst originell filmskapare.
4. Crawl
Alexandre Aja är tillbaka i djävla djurträsket men har lämnat pirajorna för att släppa loss köttslukande alligatorer i ett orkanöversvämmat villaområde i Florida. Både nervigt och klaustrofobiskt när en ensam tjej tvingas kämpa mot både alligatorer och en egensinnig far som hon sökt upp för att rädda. Bra bett i träskmonstren dessutom.
3. Dr Sleep
Att följa upp ett filmhistoriskt mästerverk som The Shining och följa upp historien i Kingens böcker och samtidigt foga in storyn med Kubricks film och knyta ihop hela säcken och göra alla nöjda. Ingen lätt uppgift som ni fattar. Men Mike Flanagan lyckas ändå rätt bra trots att det blir lite segt och utdraget ibland (hela 2,5 timmar lång). Återuppväckandet av miljöerna i Overlook Hotel bjuder på magiska scener men när han ger sig på att kopiera de centrala scenerna från Kubricks film med nya skådisar blir det väl övertydligt och dumt. Annars gillade jag den här filmen.
2. Zombieland Double Tap
Inte lika skoj och underhållande som första filmen men fortfarande rätt kul att följa zombieslaktargängets öden och äventyr genom ett ödelagt Amerika där det mesta som återstår är vrålhungriga zombier och förfallna och övergivna byggnader. Men vänskap är fortfarande kittet plus lite sug efter nostlagisk merch som kryddar äventyret.
1. Velvet Buzzsaw
En märklig mix av satir över konstvärlden och status-och pengajakt och en bisarr seriemordshistoria med övernaturliga ingredienser. Jag gillade faktiskt det här fast filmen är en rätt schizofren upplevelse rent dramaturgiskt. Men snyggt, rappt och våldsamt och rad absurda rollkaraktärer levererade av toppskådisar. Blev lite Netflix även på årets lista.