Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Dr Sleep

Publicerad av Rysarnytt 16 nov 2019: 17:29

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Dr Sleep
Utgivningsår: 2019
Regissör: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan, Stephen King
Medverkande: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Cliff Curtis m fl

Man får väl säga att Mike Flanagan inte hade en helt lätt uppgift med Dr Sleep. Både att följa upp ett filmhistoriskt mästerverk som Kubricks The Shining, följa upp historien i Kings böcker och samtidigt foga in storyn med Kubricks film (som ju bekant tagit sig stora friheter med Kings roman) och försöka knyta ihop säcken. Då de flesta bara sett filmen och inte läst romanen måste man ju ha med alla på tåget. Jag tycker han lyckas rätt hyfsat med uppgiften även om han ställer till det på slutet. Jag gillade verkligen Kings roman när den kom. Så bra att jag skrev en recension och gav den fyra hockeymasker. Flanagans film är hela två och en halvtimme lång. Visserligen krävs lite tid för att foga ihop de centrala elementen men två och en halvtimmes sträckskräck utan avbrott ger mig nippran. Om man inte heter Stanley Kubrick. Jag slumrade till i biofåtöljen när det segade till. Kanske har med åldern att göra.

Precis som i boken följer vi Danny (här heter han Dan) och morsan Wendy strax efter händelserna på Overlook men förflyttas rätt snabbt vidare till den vuxne Danny vars trauma och klärvoajanta förmågor fortsätter att hemsöka honom tillsammans med alkoholen. Han hamnar i ständiga trubbel och vaknar upp med baksmällor tunga som Coloradoberg. Han nyktrar dock till och tar jobb på ett hospis där hans förmåga att skimra hjälper dom döende på den sista resan.

Hospis-scenerna var faktiskt dom jag gillade bäst. Fy fan vilken jävla ångest när man inser att man bara avdunstar som en ölrap ut i tomma intet och blir en ex-parrot. Nåja, det är där vi hamnar allihop vare sig vi vill det eller inte. Har man tur så kanske man får en välbehövlig semester med fria drinkar med utsikt över Nangijala-slätterna. Strunt samma, Dans skimrande fungerar som en stärkande färdinjektion på den sista resan och det var dom scener som berörde mig starkast. Parallellt med Dan följer vi ett mystiskt kringresande sällskap som drar runt i landet och dödar och suger ånga hos alla som skimrar. Speciellt små barn och när dom får vittring på en liten tjej som heter Abra som skimrar som ett gammalt ånglok korsas vägarna mellan Dan, Abra och sällskapet.

Flanagan följer bokens story i stora drag vad jag minns och gör det rätt bra om än lite för makligt tempo. Vissa scener kunde ha kortats ned. Men jag tycker han lyckas foga ihop elementen med Kubricks film utan att det känns alltför krystat. Och den berömda säcken ska så klart knytas ihop på Overlook Hotel (som i Kings roman flyger i luften). Jag fick faktiskt lite gåshud när Danny och Abra kör upp i bergen i vintermörkret och The Shining-ledmotivet Dies Irae börjar mullra ödesmättat. Och när han drar igång värmepannorna och börjar röra sig i alla välbekanta Overlook-miljöer rös jag en smula. Tyvärr spårar det ur när scenerna och karaktärerna från Kubricks films görs om med nya skådisar. Det blir bara övertydligt och dumt. Här borde han hållt igen spelat på de subtila, nöjt sig med röster och detaljer och inte visat allt. Han hade t ex inte behövt kopiera en skrikande Wendy inne i toaletten. Det hade räckt med den yxhuggsdemolerade dörren. Alla kan ju filmen ändå. Och sen en ny Jack Nicholson på det. Jisses alltså. Någon producent borde ha sagt stopp. Precis om man gjorde med Walter Hill på The Warriors.

Trots detta tycker jag Flanagan knyter ihop allt rätt bra ändå. Både Ewan McGregor som Dan och Rebecca Ferguson som ledare för ångvampyrsekten övertygade i sina roller, speciellt Rebecca som jag tycker är magisk i det mesta hon gör numera. Musiken är skriven av The Newton Brothers, som även jobbade med Flanagan på Netflix-serien The Haunting of Hill House  och hans andra filmproduktioner. Dom har vävt in The Shining-temana med de karaktäristiska hjärtslagen så The Shining-närvaron följer med på ett kusligt sätt hela vägen. Låtarna från The Gold Room när Jack snackar med Lloyd och Mr Grady körs däremot i original och smygs in på lite olika ställen i filmen. Såna delikata blinkningar blir man extra glad av.

En annan liten grej, med tanke på balmusiken. Balen på fotografiet i slutet i The Shining hölls ju den 4 juli 1921 (om det är samma bal) men låten Midnight, the Stars and You som spelas då Jack gör entré och ska ha en ny bourbon on the rocks spelades inte in av Ray Noble och hans orkester (med sång av Al Bowly) förrän 1934. Men det kanske inte bekymrade Kubrick då låten passar förbaskat bra in i miljön. Noble var dessutom engelsman samt en uppkomling och konkurrent till de större berömda amerikanska schlagerartisterna på den tiden. Den gamla världen mot den nya. Mr Grady vs Jack Torrance. En liten Kubrickiansk anakronism kanske om man så vill.

– Stefan Särnefält

Lämna en kommentar: