Titel: Doktor Sömn 
Utgivningsår: 2014
Författare: Stephen King
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Albert Bonnier förlag
Det är väl ingen överdrift att säga att man var jävligt skeptisk när man hörde att kingen var i farten med en uppföljare till The Shining. Hade han börjat kröka igen? Overlook Hotel kunde väl få ligga kvar där uppe i Coloradobergen i snö och aska. Bilden av Danny och Hallorann som sitter och drar upp regnbågsforeller vid bryggkanten kunde få glimma som ett vackert fotografi på en mörk vägg. Samtidigt var man ju lika jävligt nyfiken på vad han hade i kikaren. I efterordet berättar King att han under årens lopp kommit på sig själv att grubbla över Dannys öde. Till slut bestämde han sig för att skrida till verket. Med stor bävan ska tilläggas. Och efter att ha slagit igen pärmarna till Doktor Sömn är jag glad över att han trotsade rädslan.
Vi följer Danny (som nu kallas Dan) och morsan Wendy strax efter händelserna på Overlook men förflyttas ganska snabbt vidare över till den vuxne Dan som brottas med sina demoner. Barndomens trauma och hans klärvoajanta talanger fortsätter att hemsöka honom. Men det värsta monstret är ändå alkoholen. Precis som med farsgubben. Han hamnar i ständiga trubbel till följd av den tveeggade följeslagaren och han är på lika ständigt resande fot. Han tar ströjobb, beter sig allmänt ruttet och vaknar upp med baksmällor tunga som Coloradoberg. Till slut bestämmer han sig för att nyktra till. Han får ett jobb på ett hospis (vårdhem för döende personer) där hans förmåga att ”skimra” (shine) hjälper dem på den sista resan. Och han får smeknamnet Doktor Sömn.
Vid sidan om Dans story följer vi ett mystiskt kringresande sällskap som kallar sig Den Sanna Knuten. Och det var den här biten som bekymrade mig mest. På ytan påminner de om ett gäng rednecks begåvade med löjliga piratnamn som drar runt i husbilskaravaner. Men de är allt annat än löjliga. Dessa oheliga figurer är mer släkt med vampyrer. Istället för blod livnär de sig på en sorts ånga som man bara finner hos skimmerpersoner. Och de gillar att tortera sina offer till döds då de avdunstar som mest ånga.
Det låter ju som ett jävligt otrevligt gäng det där, men det är inte en bunt känslolösa monster King tecknar i svartvita penseldrag. Vi följer samtidigt en liten tjej som heter Abra som skimrar värre än Dan under sina glansdagar och det är när Knuten får vittring på henne som Dans och Abras vägar korsas.
Till en början känner jag mig lite kluven och oengagerad i de andra berättelserna. Det är Dannys story jag vill ha. Men när bitarna väl börjar falla på plats och skruvarna dras åt blir det allt svårare att lägga boken åt sidan. Doktor Sömn har egentligen inga likheter alls med spökerierna i The Shining förutom att Overlook ligger som en våt filt över den plågade Danny Torrance och att platsen får en viss betydelse i själva berättelsen. Det är snarare någon form av ödesmättad och nervkittlande roadtripp tryfferad med äventyrsromantik och telepatiska akrobatikkonster och påminner mer om exempelvis Pestens tid än föregångaren. Det känns som boken skulle kunna göra sig riktigt bra som film. Med rätt regissör.
Som läsare fångas jag av både storyn och karaktärsskildringarna. Han lyckas ge liv i karaktärerna så att man känner med dem. Relationen mellan Dan och Abra är själva tyngdpunkten i berättelsen och det är lätt att se likheter mellan Abra och den yngre Dan där de blir lite av varandras skyddsänglar. Kings öga för karaktärer och absurditeter är som vanligt guldklass. Det kan handla om smått groteska karaktärsbeskrivningar eller en gallspya över alla förbannade stormarknader som ödelägger livet i småstäderna. Sen kan han som ett statement droppa en till synes betydelselös detalj som att låta karaktären surfa i Firefox. Sånt gillar man ju bara.
Är det läskigt då? Nja, inte överdrivet förutom några enstaka scener där man ligger och skruvar sig i soffan som en Bukowskifigur utan pengar till ny fylla. Doktor Sömn är till stora delar en resa igenom alkoholmissbruket. Det handlar om skuld och upprättelse, försoning med det förflutna och att inte döma sig själv allt för hårt. King är en sann humanist. Tyvärr tycker jag att han snöar in för mycket på AA och deras tolvstegsmetod. Får lite krupp när han bombar på som värst. Vill ta mig ett par järn i ren protest. Men samtidigt har han en humoristisk distans till de värsta flosklerna inom rörelsen. Något han ju som bekant behärskar till fullo till följd av sitt eget missbruk.
Nåväl, lite AA-tugg kan man väl svälja när han är så elegant att han låter Dan jobba på hospis och bli en metafysisk krycka för sjuka och döende. Bara sanna kungar som gör så. Arbetet blir en del av hans rehabilitering samtidigt som sjukhuset blir en slags symbolisk motpol till Overlook där man befinner sig i ett spänningsfält mellan dessa poler genom hela romanen. Inför döden är vi ju trots allt alla lika svaga och ömkliga. Kan iofs finnas nån sponsrad kom-i-form-coach som har svårt att visa sig naken offentligt som spjärnar emot. Men till slut sinar kulorna och krafterna även för kom-i-form-coacherna.
King är en mästare på att berätta historier och han har trots olikheten med föregångaren skrivit en värdig uppföljare till The Shining. Han får gärna skriva en fortsättning.
