Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

The Warriors

Publicerad av admin 18 maj 2011: 20:13

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: The Warriors
Produktionsår: 1979
Regissör: Walter Hill
Skådespelare: James Remar, Michael Beck, Deborah van Valkenburgh m fl
Distribution: Paramount Home Entertainment

the warriors

Salut! Det är dags att ta vinpavan från munnen. Det har skrivits en del om The Warriors på sajten men jag har inte orkat ge mig på någon omfattande recension eller krönika över detta grandiosa gängkrigarepos. Det är mycket jag borde skriva om på sajten men inte orkar eller har tid till. Misstänker starkt att en del av Rysarnytts läsare dragit igenom den här rullen ett tvåsiffrigt antal gånger. Oftast på fyllan eller efter en misslyckad kväll på krogen. Eller efter en smärtsam separation. Det finns nämligen ingen bättre tröst än The Warriors i såna lägen. Bättre än alla hjärnskrynklare och syo-konsulenter i världen. Det här är en film jag brukar se om mellan varven för min psykiska hälsas skull. Jag skulle hamna på dårhus annars säger mannen i vit rock och Freudskägg som står bredvid mig med sjuksköterskespruta just nu. Jag svarar “you´re just a soldier and keep your mouth shut”. Han nickar oroligt och sveper ett glas vodka spetsad med sömnmedel som jag sträckt fram med mina svarta Argento-handskar. Det är så man sätter punkt för tröstlösa akademiska diskussioner. Det finns ingen film som gör mig på så gott humör när jag är nedstämd och tyngd av livets orättvisor som The Warriors. Jag vet minst en kille till som tänker i liknande banor. Det är en snuttefilt för folk med tunt CV och paranoida karriärkrav. Men den funkar lika bra för professorsskägg och om man är på gott humör.

Jag såg den till och med på bio flera gånger. Jag minns hur jag och en polare satt och gjorde serietidningar på gängkrigartema. Jag drog vinstlotten och snodde åt mig The Warriors. Han fick den blekare The Wanderers. Nåja, vi satt ändå ritade gubbar från två ”The-filmer”. Jag hade en sjuklig fixering vid ”The-rullar” på den tiden. Flera polare försökte stoppa mig med våld, folköl och lättklädda storasyrror men jag stod emot som en könskuperad schlagerartist. Ville alltid hyra ett par ”The-rullar” när mörkret hade lagt sig. Förmodligen var det The Warriors som var orsaken. Enda undantaget var Fäbodjäntan som låg gömd i min polares farsas byrålåda. Men tillbaka till The Warriors. Jag råmös varje gång när pariserhjulet snurrade igång på Coney Island i filmens öppning och tunnelbanetåget rullar in mot perrongen och gängledaren Cleon kliver fram i leopardmönstrad huvudduk och surrar om a big meeting i Bronx. Fan man höll på att smälla av. Sen kliver killarna i The Warriors in i vagnen och världens coolaste soundtrack drar igång medan blodröda förtexter flimrar förbi mellan stationerna och gängen fyller station efter station.

Varför jag tar vinpavan från munnen i denna sena timma beror på att jag nyligen såg en sinnessjukt snygg dvd-utgåva av filmen. Det var blu-ray-kvalité rakt igenom. Kändes som man förflyttades rakt in filmen och man började nervöst rota i garderoben efter gamla västar. Så galet snygg var den (HD-kabeln och platteven gjorde nog sitt). Jag kände mig helt enkelt tvungen att dela med mig av det glada budskapet till alla ofrälsta själar som supit bort karriär och hem och nu letar efter nån stabil hand att hålla om. Dessutom ingick den i paketet två filmer för 99 kr på Buylando om någon undrar.

Ni känner till grundstoryn. The Warriors blir falskt anklagade för att ha dödat gänghövdingen Cyrus som i kaftan och lågmält storhetsvansinne planerat samla hela New Yorks gängelit (blöjgänget The Orphans fanns ju inte ens med på kartan som ni minns) i en slutgiltig uppgörelse med New York-polisen. The Warriors tvingas använda nävarna och alla andra till buds stående medel för att slå sig tillbaka till Coney Island. Något som inte går som på räls. Det största gänget Gramercy Riffs har skickat ut ett kompromisslöst radiomeddelande om att man vill ha The Warriors ”alive, if it’s possible, if not, wasted! ”.Uppmaningen hörsammas givetvis av hela den ociviliserade gängvärlden från skinnskallarna i Turnbull AC till dom målade baseballsvingarna i Baseballs Furies (inspirerade av Kiss för övrigt). Det var en jäkla tur att dom hann undan Turnbulls. Där hade dom fått rejält på nöten så att filmen tagit slut redan efter 30 minuter. Men trots stentufft motstånd och en del offer på vägen så blir det till slut en fin final på stranden i Coney.

Men ibland är det bra att det finns producenter som kan peka med hela handen. Regissören Walter Hill ville till exempel inleda filmen i dagsljus och filmade en scen där gänget ges en presentation och där dom sedan promenerar längs beachen till nån slags lättsam Beach Boys-musik. En helt idiotisk och obegriplig öppning. Producenterna sa stopp och tvingade honom klippa bort scenen. Filmen skulle börja i mörker och sluta i ljus. Helt rätt tänkt så klart. Hill ville även bara ha med svarta skådespelare från början. Producenterna satte ned foten igen och så fick vi den sköna mixen vi har nu i stället.

Walter Hill släppte för några år sedan en directors cut där han förklarar filmens bakgrund och inspirationen från Xenophons drama Anabasis (som Sol Yurick baserat sin roman The Warriors på) och amerikansk serietidningskultur. För att understryka filmens fiktiva seriekaraktär har han klumpigt nog tryfferat den nya versionen med färgglada seriestrippar som fungerar som övergångar i filmen. Här hade man gärna sett lite hederligt producentvåld igen. Strunta i den versionen men följ gärna diskussionen efteråt, som Göran Elwin på Studio S skulle uttryckt det. Med andra ord, se gärna extramaterialet med lite sköna intervjuer med Ajax och gänget som berättar om sina upplevelser från inspelningarna men strunta i själva filmen. Köp originalet.

Varför gillar man den här rullen då? Det är ju faktiskt en rätt simpel historia i grunden. Och jag tror inte jag har någon latent våldsfixering som behöver få mystiskt utlopp. Men den kan funka som bra tändvätska inför löneförhandlingar med hårdnackade arbetsgivare. Visst ligger det en del nostalgiskt bråte i botten som spökar. Men det är mer än så, bro. För det första är den fantastiskt snyggt filmad med ett suggestivt bildspråk. För att inte säga hallucinatoriskt bildspråk. Trots alla bloopers så är Hill en mycket kompetent regissör. Det är ett förbannat bra driv i berättelsen och Hill klipper och klistrar så att tempot och spänningen i filmen aldrig sackar. Skulle vara när Swan och Mercy driver runt och hånglar i tunnelbanetunnlarna då. Men Hill vet att det behövs lite andrum och romantik som motvikt mot alla viftande nävar.

Den enkla serietidningsintrigen gör det också lätt att följa handlingsförloppet från A till B. Alkohol funkar bättre än bra till den här rullen. Det är ett schysst gäng som på främmande mark blir falskt anklagat för ett allvarligt brott och som desperat försöker ta sig tillbaka till hemmiljöerna där dom slutligen får upprättelse. Den grekiska tragedins grundmodell med den episka känslan är en beprövad framgångsformel med hög identifikationsfaktor helt enkelt. Hill har även namngett karaktärer efter personerna i Anabasis. Alla sköna gäng och karaktärer väger givetvis blytungt i ett sånt här sammanhang. Hill leker med stereotyperna där alla roller har sitt bestämda öde i dramat. Minns till exempel hur den kaxige och inte alltför klyftige Ajax åker dit så det bokstavligen visslar om det av den kvinnliga snuten med visselpipan sedan han inte kunnat hålla fingrarna i styr. Spejaren Fox som är den förnuftiga rösten när dom hamnar i trubbel. Och vem minns inte den kvinnliga radiorösten med dom stora läpparna som levererar sarkastiska budskap i etern. Hennes roll påminner om kören i dom grekiska dramerna.

Hill droppar lite sociala kommentarer också. Som när överklassarna äntrar vagnen på morgonkulan och upptäcker ett skitigt slagsmålsgäng på stolsraden mittemot. Dom får kalla fötter och lämnar vagnen vid nästa station. Swan noterar att en av överklasskvinnorna tappat en liten blombukett som han plockar upp och ger till Mercy vid slutstationen. Han gillar inte att se prylar kastas bort och vänder blicken mot slumkåkarna i Coney Island: ”This is what we fought all night to get back to? Maybe I’ll just take off”. Mercy, som varit fjättrad i slumtillvaron hos The Orphans hela livet, nappar som en mört. En liten romantisk ljusglimt i den sociala misären.

Dom skönt smutsiga New York-miljöerna som inte längre finns är förstås en superviktig ingrediens. En atmosfär man skulle ha velat inhalera med en rykande kopp kaffe i handen och en strippklubb och ett polisingripande i bakgrunden. Slagsmålsscenerna är välkoreograferade. Inte överdrivet våldsamma men känns i kroppen. Filmen skulle bli betydligt tråkigare utan Baseballs Furies trots att den bästa fajten utspelas i tunnelbanetoaletterna. Sen får vi inte glömma det maffiga soundtracket som pumpar tungt och förföriskt från första stationen. Barry de Vorzons main theme höjer verkligen tunnelbanefärden till skyarna. Givetvis spelas det även en del annat mysigt godis längs vägen men Barrys score sticker ut mest.

The Warriors fick mycket skit kastad på sig av kulturkoftor och rättänkande under videovåldsdebattens olycksdagar där den anklagades för att glorifiera våld och gängkultur. Man missade nog kopplingen till Xenophon och hans krigare. Det är helt enkelt svårt att inte gilla The Warriors. Den svänger fortfarande förbannat bra och jag tror den kommer att hänga med i många år till. Om inte annat som ett historiskt dokument över hur farligt New York var en gång i tiden. Åtminstone på film. Caaaan yoouuu diiig iiit?

– Stefan Särnefält

Kommentarer

  1. 19 maj 2011: 17:56
    lizzardking

    Oj, här var det brinnande tangentbord som gäller! Måste säga att herrn väckte mitt intresse att se om den bara för det. Nu har jag iofs bara den andra versionen med det tecknade inslagen men den funkar fint tycker jag. Kanske blir båda versionerna när/om den kommer på blåstråle? Oavsett vilket, mycket bra skrivet!

  2. 19 maj 2011: 19:29
    admin

    Hahaha, tack så mycket för det. Går ju alltid lite lättare med tangenterna när det är filmer man gillar. Men det var närmast blåstrålekvalité man kan komma på den här utgåvan. Eller så är det ps3:an med hd-kabeln som levererar. Men jag ser den gärna på äkta blu-ray, fast helst den otecknade versionen 🙂

  3. 25 maj 2011: 06:58
    Black Gloves

    Maestro!
    Härlig krönika om härlig film. Känns som om jag kastats tillbaka till NYC och gängens underbara värld. Plötsligt blir min egen spårburna resa med Roslagsbanan lite mindre ruggig :). Hörde förresten av en kollega att han varit i New York 1980 och åkt tunnelbana – pretty cool! Jag var där första gången 1987 och tyckte jag var Swan när jag åkte ett par stationer på Manhattan…

    Längtar efter en krönika/recension om en annan favvo-film från allas vår favvo-stad: Flykten från New York

    /Black Gloves

  4. 25 maj 2011: 08:32
    admin

    Tackar så hemskt mycket! Är nog lätt att bli en Warrior när man gör en sån resa 🙂
    Du kanske ska skriva en gästkrönika om Flykten från New York. Sätt på dig lapp för ögat så kanske inspirationen kommer 😉
    /Snake Plissken

Lämna en kommentar: