Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Joe Sarno – ‘Ingmar Bergman of 42nd Street’

Publicerad av admin 12 Jan 2011: 22:35

Rysarnytt möter Joe Sarno

– Joe!
– The movie director Joe Sarno?
– Yes!
– Hello! I’m Stefan Särnefält from Rysarnytt, a Swedish fanzine homepage and newsletter dedicated to horror movies. I´ve heard that you prepare for a new horror movie.
– Yes and no! I’m writing a script for a new movie, that’s correct. But it isn’t a horror movie. I´ts a softcore movie.
– Ok. Must got it all wrong there. Sorry about that. Anyway, I have published a review of your horror movie Vampire Ecstasy from 1973 on the site.
– You have? Glad to hear that!
– I love the lead character in the movie, Nadia Henkowa. Scary, well acting and beautiful! But I think Marie Forså is a little bit amateurish! She is better in your next movie, Girl Meets Girl.
– Yeah, Nadia was great in that movie! For Marie it was her first movie!
– What do you say about an interview and talk about your movies?
– Sure, I’m little bit busy but I think that could be arranged. I must check my schedule first.
– Thank you, Mr Sarno!
– No no, I’m not Mr Sarno. I´m Joe!
– Ha ha ha ha!
– Ha ha ha ha!

Stefan Särnefält (2007)
Jag har på telefon på halvknagglig engelska precis talat med en legend inom sexploitationfilmen: Mr Joe Sarno. Okänd för de flesta här. Men ökänd inom kretsar som bakom neddragna persienner låtit sig förföras av folkmusik, fäbodar, falukorv och galna sexäventyr. Jo, Joe är mannen bakom den legendariska porrbuskisen Fäbodjäntan. Enligt Joe den porrfilm som sålt mest i Sverige genom tiderna. En film som nästan gjort honom folkkär på kuppen. Vilket förmodligen inte var tanken när han signerade verket under pseudonymen Lawrence Henning. Men Joe är långt mer än Fäbodjäntan. Över 100 långfilmer har han hunnit med genom åren. Och vid 86 års ålder spänner han haken och laddar om för ännu ett skjutdrama. Men lite skräck har det också blivit på vägen.

Amerikansk sexploitation och svensk synd
Joe Sarno eller Joseph W Sarno tillhör gruppen av regissörer som gjorde filmer med öppet sinne och glad håg under de omvälvande 60- och 70-talen. Sarno får betraktas som närmast en levande legend inom den så kallade sexploitationgenren som växte fram under perioden. Genren utforskade människans sexuella relationer och tabun på ett mer närgånget och fördomsfritt sätt än tidigare. Sarno skapade tillsammans med namn som Russ Meyer och Jess Franco filmer som fick vänner av ordning att sätta saftsoppan i vrångstruparna.

Joe Sarno är född i Brooklyn i New York 1921 och växte upp i Amityville på Long Island utanför New York. Intresset för film har följt med sedan barndomen. Sarno jobbade med dokumentärfilm innan han debuterade som långfilmsregissör. 1961 fick han en förfrågan om att göra nakendramat Nude in Charcoal. Till en början var han chockad över erbjudandet, berättar han, men tyckte samtidigt att det var en intressant filmidé. När producenten samtidigt snöt fram några dollarbuntar av högre valörer ur byxfickan så var det bara att fälla upp stativet och skjuta: Il Maestro of sexploitation Joe Sarno was born. Salut!

– Motståndet mot den här typen av filmer var hårt på den tiden, minns Joe Sarno när jag sitter tillsammans med honom och hans fru Peggy Steffans i hans sommarlägenhet i Stockholms närförort en augustieftermiddag över ett glas öl.

– Men det fanns även många som gillade det vi gjorde, fortsätter han. Det fanns en stor potential på marknaden och det var därför jag valde att fortsätta göra filmerna.

Joe och Peggy är stora Sverigevänner. De har bott här under sommarmånaderna sedan slutet av 60-talet. De har till och med flera vänner i Sverige än i USA, berättar Joe. Många som jobbat med de stora inom svensk film. Men man misstänker att det var ryktena om den svenska synden som fick honom på kroken. Detta förnekar han med ett skratt både nu och i Nils-Petter Sundgrens tv-serie om vår största exportvara. I Sverige fick han en möjlighet att göra sin typ av film i nya miljöer, förklarar han.

– Självklart förstod jag att folk inte sprang runt nakna och låg med varandra så som det påstods i filmer och tidningar. Men visst var jag intresserad av att skildra den svenska synden i mina filmer, säger Sarno.

Sverigedebuten kom med mjukrullen Inga (Jag – en oskuld 1967) med Marie Liljedahl i huvudrollen. Sarno gjorde 1971 en uppföljare till Inga där inga mindre än Björn och Benny stod för soundtracket. Alltså tre år före Abba:s genombrott i Eurovisionsschlagerfestivalen. Sarno får nog betraktas som en stor bov i dramat när det gäller frekvensen av svenska Inga-karaktärer i utländska filmer. Han skrattar gott när jag nämner det. Han utesluter inte en sådan koppling. Plussa sedan på några Helga och Ingrid-karaktärer så förstår ni att det finns ett visst fog för misstankarna. Vid 86 års ålder får han ofta ta hjälp av sin fru när minnesbilderna sviktar.

– Det är hon som håller ordning på allt. Hon är min databas, skrattar han som öppet erkänner att datorer och Internet inte är hans kopp te.

Skrattet är sällan långt borta när Sarno berättar om sina filmer. Ett smittande skratt. En mysfarbror i softcore-kostym. Men i hardcore-tofflor. Nakenkonceptet har följt med fast han med tiden skjutit med allt skarpare ammunition. Bland annat gjorde han porträttfilmen Inside Seka (1981) med bland andra Ron Jeremy och Robert ”Cannibal Holocaust” Kerman. Kerman var även med i Sarnos All About Gloria Leonard (1978) under sitt avklädda alias Richard Bolla. För den som kan sin skräckfilmshistoria börjar det bränna till här. Det här är nämligen samma period som Kerman började dyka upp i de italienska kannibalfilmerna. Men Kermans sidoverksamhet som den virile Mr Bolla upptäcktes av de italienska filmbossarna och han tvingades bära hundhuvudet och ta direktflyget hem till USA. Kermans insats i rollen som Dr Monroe i Holocaust har dock fått kultstatus bland horrorfansen. Joe är fortfarande bekant med Kerman och stöter på honom i bland på Manhattan. Men Kerman har aldrig nämnt konflikten med italienarna för Joe.

Joe gjorde 1973 uppföljaren till megasuccén Deep Throat (Långt ner i Halsen). Men den floppade rejält när den släpptes 1974.

– Till stor del berodde det på att den inte hade några riktiga sexscener, berättar Joe.

Enligt en myt så ska de hårda bitarna ha blivit stulna efter att filmen spelats in. Men myten avfärdas av Joe. Det som producentgänget bakom Deep Throat-filmerna förlorade på gungorna drog man i stället in på motorsågarna. Sommaren 1973 spelade man nämligen in en av världens mest lönsamma filmer i förhållande till budget: The Texas Chainsaw Massacre. Marknaden för mjuksex hade mojnat i USA. För att hänga sig kvar på tåget tryfferade han sina filmer med lite mer vågade ingredienser.

Fäbodjäntan – Sveriges mest sålda porrfilm
Fäbodjäntan (1978) är den porrfilm som sålt mest i Sverige, berättar Joe. Nu ska den även bli musikal. Tro’t om ni vill. Ett slags folklustspel men utan nakenscener. En bidragande orsak till filmens popularitet får nog sägas vara dess ofrivilliga komik med amatörskådespelare med uppenbara problem att leverera replikerna. Men kopplingen till svensk naturmystik och gamla traditioner har nog också hjälpt till att smörja svenskarnas hjärtan. En slags sexfilmens Raskens. Joe menar att en orsak till framgången är att filmen är sexuellt chockerande samtidigt som den är rätt välgjord för att vara en lågbudgetfilm. Men kanske viktigast av allt: det går inte att tvivla på äktheten i skådespelarnas sexuella agerande i filmen. Det är inget fejk, enligt Joe.

Det var producenten och vännen Sture Sjöstedts projekt och han ville absolut att Joe skulle regissera. Joe utlovades ett bra arvode och han bestämde sig för att tacka ja.

– Jag behövde pengarna då, men huvudanledningen var att jag var god vän med Sture, berättar Joe.

Filmen gjorde han under pseudonym. Pseudonymerna använder han flitigt vid sina mindre blygsamma produktioner. Men med Internet och IMDB har sådana enkla tricks kommit på skam. Fäbodjäntan berör i grunden konflikten mellan en kroppsfientlig kristendom och en sexuellt bejakande hedendom. Den berömda luren som gör kvinnorna galna är en sann hednisk myt, berättar Joe. Något man misstänkt länge. Doooorrrooo!

Fotograf vid inspelningen var dalaprofilen Torbjörn Lindqvist som i dag driver kulturbiografen Smultronstället i Falun. I en intervju med Dala-Demokraten säger Lindqvist att han bara var med i vissa delar av produktionen. Han hävdar att det fanns flera fotografer. Han påstår vidare helt ogenerat att han inte sett filmen. Kan det verkligen stämma? När jag konfronterar Joe med uppgifterna och den fysiska artikeln brister Joe ut i ett jätteskratt. Peggy kommer in och det utbryter en liten svensk-amerikansk skrattfest. Joe är nämligen mycket god vän med Torbjörn.

– Torbjörn var här på middag i går och satt i samma soffa som du nu sitter i, säger Joe med ett leende som nästan sträcker sig till Dalarna. Det var bara en fotograf vid inspelningen och det var Torbjörn. Självklart har han sett filmen.

Det är alltid bäst att gå till källorna. En kort genomgång på IMDB (fantastisk sajt) visar dessutom att Torbjörn riggat linserna vid flera av dåtidens lättklädda filmer. Bland annat vid poeten Ann-Marie Berglunds Veck-Ända i Stockholm (1976) där den händige drängen från Fäbodjäntan, Knud Jörgensen, gör ett litet uppvärmningsnummer inför paradrollen som den snickarbyxförsedda rättaren Olle Hansson. Några särskilda minnen från inspelningen av Fäbodjäntan har inte Joe förutom att han tyckte att den var rolig att göra. Han var helt enkelt för upptagen med själva filmarbetet.

– Vad som pågick vid sidan om hade jag ingen aning om. Jag är en seriös regissör. Helt uppslukad av regiarbetet, säger han.

Joe berättar att den omtalade falukorvsscenen var ett resultat av flera kockar: producenten, den norska skådespelerskan och Joe själv. Han var till en början chockad. Men norskan stod på sig och trodde att det kunde bli en bra scen. I knallrosa nattsärk och peruk på tvären var hon nog inte medveten om att hon skrev in sig i svensk filmhistoria. Det går rykten om att hon nu jobbar som kokerska någonstans i Dalarna. Andra rykten säger att hon jobbar som språklärare eller charkbiträde. Joe skakar på huvudet. She was a designer! Men han vet å andra sidan inte vad hon gör nu. Den i köttet svage missionären som skriker som ett helt gökbo jobbar åtminstone som kommunpolitiker. Tummen upp från Joe. Oklart vilken partifärg. Fäbodjäntan själv? Hon jobbar som sjuksyster. Det har jag själv sett på tv.

Sarno var faktiskt inspirerad av Ingmar Bergman när han gjorde Fäbodjäntan. Filmen är inspelad i samma trakter i Dalarna som Bergmans Nattvardsgästerna (Skattungbyn). I inledningsscenen kan man skönja den berömda kyrkan i bakgrunden när missionärsparet och falukorvstanten promenerar längs landsvägen. Förmodligen efter att ha bevistat en gudstjänst (en avvinkning från sällskapet i riktning mot kyrkan ger ett starkt stöd för en sådan tolkning). Men ett vaket öga kan faktiskt upptäcka den berömda korven redan i skärgårdsdramat Lauras Toys (1975) med de amerikanska nakenskådisarna Rebecca Brooke och Eric Edwards. Sarno gjorde en del sådana crossover-produktioner. Edwards spelar hårdgrävande arkeolog som putsar fornstenar med samma lätta hand som han förför kvinnor. En fin scen är när Edwards står barbröstad på en brygga och håller armen om sin kvinnliga arkeologkollega och den gamla Ålandsfärjan Prinsessan (eller Baronessan) smyger förbi i bakgrunden i sin karaktäristiska röd-blå-gula färg.*

Kvinnorna i filmerna
Joe Sarno både regisserar och skriver manuset till filmerna. Kvinnorna står nästan alltid i centrum. Oavsett om det är svaga eller starka karaktärer som skildras. En tidig förkämpe för kvinnorörelsen?

– Jag har alltid varit för kvinnors rättigheter. Min mor kämpade under lång tid för kvinnors rättigheter, säger Joe, som berättar om sitt första möte med Sverige 1951:

– Jag har alltid förvånats hur den kvinnliga frigörelsen utvecklades i Sverige sedan mitt första besök, om man jämför med hur den utvecklades i Amerika. Svenska kvinnor kunde redan i början av 50-talet resa fritt på egen hand var helst de ville i världen. Något som var otänkbart för kvinnor i de flesta andra länder.

Swedish Wildcats är en skruvad porrbuskis som Joe gjorde 1972. Filmen handlar om en bordell där tjejerna uppträder kroppsmålade i vilda-djur-motiv. Gästerna betalar för att få fånga dem med fiskhåvar och straffa dem efter eget gottfinnande. I filmen kan vi även se dåvarande utvikningstjejen Christina Lindberg i en liten roll som dansande leopard. Och bland gästerna sitter John Harryson och skruvar mustaschen. Lite udda koncept även för en Joe Sarno-film kan man tycka.

– Det var producenten Vernon Beckers idé att kvinnorna skulle piska varandra. Jag var med i kriget och jag gillar inte den typen av våld, berättar Joe. Men jag ville göra den lite knäpp.

I den svartvita filmen Passion in hot Hollows (1969) kan man verkligen skönja Sarnos Bergman-influenser. Filmen är en explosion i bilder där Joe leker ohämmat med ljus och skugga, ansikten i närbild och avskalade dialoger. Det är svårt att inte tänka på filmer som Persona och Tystnaden. Snyggt. Inte helt ovanligt exponeras en sexuellt frigjord kvinna i konflikt med mer traditionell sexualmoral. Här läckert spelad av Cherie Winters. Att kvinnorna ofta har ett mycket gott öga till varandra måste ha rest mer än några höjda ögonbryn på den tiden.

– Det stämmer. Men jag har inte varit rädd för att chockera. Sex mellan kvinnor är faktiskt vanligare än man tror, säger Joe och låter rätt säker på sin sak.

Joe bekräftar att Bergmans filmer varit en stor inspirationskälla. Joe kallas till och med av hans levnadstecknare Michael Bowen för ”Ingmar Bergman of 42nd Street”, inflikar Peggy (välkänt gammalt sexstråk i New York). Filmhistorikern Bowen håller just nu på med en biografi om Joe. Epitetet till trots har det även blivit några fullt påklädda filmer också, bland annat musikalen Step Out of Your Mind (1966).

Lesbiska vampyrer och tyska slott
1973 fick han en förfrågan om att göra en skräckfilm i Tyskland. Nåja, en nypa naket ingick också i den tyske producentens recept. Den lesbiska vampyrrysaren Vampire Ecstasy är den första filmen i Joes Tysklandstrilogi. I filmen kommer ett sällskap, däribland en oskuld spelad av svenska Marie Forså, på besök till ett slott. Där håller en grupp vampyrkvinnor en lesbisk vampyrbaronessas ande vid liv i källaren med hjälp av riter med stearinljusfallosar och bongotrummor. Baronessan blev mördad för sitt begär efter kvinnligt blod och behöver därför en hämningslös kvinna för att leva vidare. Riterna visar sig ha en stark påverkan på slottsgästerna. Särskilt oskulder.

Slottet var lite kusligt, berättar Joe. Både han själv och skådespelarna var rädda för att gå ned i källarvåningen. En plats där man spärrat in och torterat fångar. Tortyrredskapen stod kvar orörda. Något som skrämde upp Joe. Men man stötte också på en del tekniska problem.

– Det var väldigt mörkt därnere så vi fick använda oss av en helt annan typ av ljussättning mot vad jag brukade använda i mina filmer, berättar han.

Med Vampire Ecstasy gör han en liten avstickare. Man undrar därför om filmen i första hand ska uppfattas som en skräckfilm eller en erotisk film med skräcktema.

– Jag gjorde den som en ren skräckfilm, säger Joe. Men producenten krävde att den skulle ha en erotisk ton. Men min utgångspunkt var att man skulle kunna plocka bort de erotiska inslagen utan att det skulle ha någon betydelse för själva filmen.

I rollen som överprästinnan Wanda ser vi den ungerskfödda skådespelerskan Nadia Henkowa. Henkowa är härligt kuslig i sin östeuropeiska accent. Får blodet att isa och koka på samma gång.

– Jag borde nog använt henne lite mer i filmen. Hon var en fantastisk skådespelerska, minns Joe.

Hon och Forså förenas på ett mer lättsamt sätt i uppföljaren Girl meets Girl. En film som jag inte fick riktigt kläm på. Not much story in that movie. Joe skrattar. That’s correct! I den sista filmen Butterflies charmar Forså och Henkowa Långt ner i Halsen-stjärnan Harry Reems. Komeditalangen Reems (mannen som gav den berömda p-muschen ett ansikte) gjorde även fler filmer i Sverige. Börje Ahlstedt dubbar honom i Markis de Sade-dramat Justine & Juliette. Och i Bel Ami ser vi honom spana runt på Söders höjder som anti-snuskreportern Georg Duroy**. I Butterflies avfyrar Sarno en överraskande sex-stegs-rökare i snabba klipp: Forså och Reems kysser varandra ömt framför en sprutande fontän i München. Dansar sedan loss på Reems nattklubb. För att till slut hamna i Reems säng. Dagen därpå skålar de i ölsejdlar på en uteservering. Hamnar i säng. Springer sedan hand i hand på en äng där Reems plockar blommor åt Forså. Mycket tjusigt. K-märkta vykort från 70-talet.

Vampire Ecstasy gick upp på biograferna i flera länder. Men Joe tror inte att den visades i Sverige. Han gillade verkligen att göra skräckfilm men producenten Chris D Nebe ville att han skulle återgå till sitt inövade varumärke eftersom marknaden uppfattades som hetare för den typen av filmer.

Men vampyrerna i Tyskland lämnade tydligen kvar lite blodsmak i gomen och 1988 gjorde Joe rysaren Helgerån. En film som varit stört omöjlig att få tag på. Filmen handlar om en grupp troende ungdomar som ansluter sig till en sekt i norra Skandinavien. Men sexuella konflikter uppstår i gruppen, något som leder till dödlig utgång. Filmen fick problem med de amerikanska myndigheterna och fick därför aldrig någon amerikansk release, berättar Joe. Han har svårt att sia om utsikterna för en framtida dvd-utgåva. Annars skjuter filmbolagen numera ut dvd-boxar som kanonkulor i kampen mot piraterna på nätet. Får vi se en dvd-box med The Best of Joe Sarno framöver?

– Ja, det vore roligt! Problemet är att jag aldrig producerade mina egna filmer. Det är upp till filmbolagen om de vill ge ut en box. Men det är inte omöjligt att det kommer en box i framtiden, säger han.

Abigail Leslie and The Amityville Horror – Amerikas mest hemsökta hus
Operator: This is Suffolk County Police. May I help you?”
Man: ”We have a shooting here. Uh, DeFeo.”
Operator: ”Sir, what is your name?”
Man: ”Joey Yeswit.”
Operator: ”Okay, where you calling from?”
Man: ”It’s in Amityville. Call up the Amityville Police, and it’s right off, uh . . .Ocean Avenue in Amityville.”
Operator: ” What’s … what’s the problem, Sir?”
Man: ”It’s a shooting!”
Operator: ”There’s a shooting. Anybody hurt?”
Man: ”Yeah, it’s uh, uh — everybody’s dead.”
Operator: ”Whattaya mean, everybody’s dead?”
Man: ”I don’t know what happened. Kid come running in the bar. He says everybody in the family was killed, and we came down here.”

Telefonsamtalet (förkortad version) utspelar sig mellan en bargäst i Amityville på Long Island och polisen den 14 november 1974 efter de brutala morden i det lilla kustsamhället där drogmissbrukaren Ronald DeFeo Jr precis skjutit ihjäl sin familj. Totalt sex personer. Killen som kommer inspringande i baren är DeFeo själv. Amityville-filmerna (Huset som Gud glömde) bygger på denna händelse – framför allt den prequel som kom efter första filmen. DeFeo erkänner till slut sin skuld sedan han blivit överbevisad av mordutredarna. Men det finns även teorier om att den ena systern var inblandad. DeFeo säger sig senare ha utfört morden under inflytande av djävulen själv. Familjen som kort efter morden flyttar in i huset börjar ganska snart att rapportera om kusliga paranormala fenomen. Fenomenen anses dock av många vara mer eller mindre uppdiktade. Det är framför allt om familjerna som flyttar in efter morden som Amityville-filmerna handlar om. Huset kallas Amerikas mest hemsökta hus och en del experter hävdar att huset är byggt på en gammal indiankyrkogård.

Men ibland befinner sig film och verklighet kusligt nära varandra. Joe är nämligen uppväxt i närheten av det berömda huset i Amityville. En barndomskamrat bodde i samma hus där morden begicks och Joe var där och lekte flera gånger som barn. Några skrämmande spökhistorier från barndomsperioden har han däremot inte att berätta.

– Det var ett mycket fridsamt hus, minns Joe. Fanns inget otäckt alls där på den tiden.

Sarno återvänder till Amityville i april 1974 för att spela in Abigail Leslie is Back in Town, bara några kvarter därifrån. En del scener filmas vid den strandpromenad som löper bortemot huset. Alltså bara sex månader före morden. Familjen DeFeo kände Joe inte till. Dom hade bara bott där i ett par år före morden, berättar han. Att det var påfrestande spänningar i familjen, framför allt mellan sonen och fadern, var dock känt i samhället.

Ny film på gång
Ingmar Bergman liknade sig själv på ålderns höst vid en outtröttlig ardennerhäst. En metafor som även passar in på Joe. Efter en lång frånvaro från filmen gjorde han en comeback 2004 med mjuksexfilmen Suburban Secrets. Producenten var ett stort fan av Joes filmer och frågade om Joe var intresserad av att göra en ny film. Vilket han var. Och under hösten ger han sig i kast med ännu ett softcore-projekt. Filmen heter Sex in the Suburbs***.

– Den handlar om en kvinna som tvingats ta hand om sin yngre bror som ständigt hamnar i knipa på grund av sin jätteapparat. Samtidigt som hon måste hjälpa sin bror, vill hon leva sitt eget liv, berättar Joe.

Klockan börjar rusa i väg som en dansande leopard. Jag berättar att jag har en kräftskiva att passa. Min uppgift är att göra Janssons Frestelse. Joe blir lite imponerad. Frestelsernas kung är nämligen själv en fena i köket. Han berättar att de är bjudna på kräftskiva dan därpå. Snaps och kräftor är två saker han gillar med Sverige. Innan jag kliver utanför ytterdörren bestämmer jag mig för att ta en liten rövare. Vilket är ditt bästa falukorvsrecept, Joe? Han skrattar. Falukorv är en av hans favoriträtter. Så gott folk, här kommer det. Joe Sarnos bästa falukorvsrecept:

Lägg en hel falukorv i en insmörjd karott. Snitta korven på bredden och häll lite olivolja över. Runt falukorven fyller du upp med yorkshirepudding. Gratinera falukorven och yorkshirepuddingen med riven hushållsost. In med anrättningen i ugnen och grädda 200-225 grader i 30 minuter. Servera med ett gott öl och O.P. Andersson.

*
Min moster jobbade på den båten dom åren och jag följde ofta med på en tur eftersom jag älskade att åka båt. Så det finns faktiskt en chans (om än ytterst liten) att jag stod på däck i solskenet och njöt av de vackra skärgårdsmiljöerna ovetandes om att Sarno & Co var i gasen på land.

**
Min gode arbetskollega och filmsparringpartner Johan Holmström berättade entusiastiskt efter att ha sett Bel Ami att han gick på dagis i samma kvarter vid den tiden som filmen spelades in.

***
Sin in the Suburbs (1964) är namnet på Joes genombrottsfilm.

Stefan Särnefält [071012]

Fakta – Joe Sarno

Ålder: 86
Bor: New York/Stockholm
Familj: Frun Peggy Steffans och barn
Yrke: Regissör
Läser: Biografier och historiska verk
Lyssnar på: Jazz, klassiskt och musik från 30- och 40-talen
Intressen: Amerikansk fotboll
Film jag önskar jag gjort: She Wore A Yellow Ribbon (John Ford)
Favoritregissör: Ingmar Bergman – för hans filmer
Äter gärna: Det mesta, gärna mat från olika sorters kulturer och länder
Dricker gärna: Aquavit och O.P. Andersson
Reser gärna: Har varit på de flesta platser runt om i världen, tycker om att vara i Skandinavien, USA och Kanada
Dold talang: Dans – jitterbug och ballroom

Filmografi i urval

1961 – Nude in the Charcoal
1964 – Sin in the Suburbs
1966 – Step Out of Your Mind
1966 – Moonlightning Wives
1967 – Inga
1968 – Vibrations
1968 – Kvinnolek
1969 – The Indelicate Balance
1969 – Passion in Hot Hollows
1971 – The Seduction of Inga
1972 – Swedish Wildcats
1974 – Vampire Ecstasy
1974- The Young, Erotic Fanny Hill
1975 – Abigail Leslie is Back in Town
1975 – Lauras Toys 1976 – Misty
1978 – Fäbodjänan
1979 – Tigresses
1981 – Inside Seka
1983 – Operation Wolf Cubs
1988 – Helgerån
2004 – Suburban Secrets

Kända svenskar i Joes filmer:
Kim Anderzon, John Harryson, Christina Lindberg, Ulf Brunnberg, Lissi Alandh, Heinz Hopf, Lars Lind, Mimi Nelson, Sten Ardenstam, Tommy Blom, Nalle Knutsson, Pierre Lindstedt, Thomas Ungewitter, Else-Marie Brandt

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: