0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Staden som fruktade solnedgången
Produktionsår: 1976
Regi: Charles B Pierce
Manus: Earl E Smith
Medverkande: Ben Johnson, Andrew Prine, Bud Davis m fl
Distribution: Studio S Entertainment
Studio S är ju för härliga alltså. Senaste året har man pumpat ut klassiskt videovåld med en yxmördares frenesi till många gamla videofreaks och skogsporrsletares barnsliga glädje. Filmer som Death Weekend, The Burning och Rabid (dock inte Studio S-utgåvan) har vi redan bockat av och nu har turen kommit till Staden som fruktade solnedgången från 1976 som säkert många äldre skogsporrgömmare minns från det tidiga 80-talet när videovåldet debatterades som bäst och det blinda våldet och hatet från värdegrundsförespråkarna var som hätskast. Nåja, är väl inte mycket bättre nu.
Själv har jag faktiskt inte sett filmen sen det tidiga 80-talet då jag oftast satt intryckt i soffan och fluktade på polares morsor när de korsade sina ben och fimpade cigaretter i drinkarna och blåste rökringar i mitt ansikte. En härlig tid. Snappade upp en del av vad som pågick i filmerna också men just det där småknastriga och fuktiga ljudet (om de hade spillt drinkar i knät) från nylonstrumpor som gned sig mot varandra i soffan när det var som mest spännande var extra härligt. Ibland kom det en banal kommentar eller ett tomt skrik. Men det sket jag i. Det var ljudet av gnidande nylonstrumpor jag ville höra och bada i som Joakim von Anka. På den tiden gillade jag också att dra prylar över ansiktet (gärna damstrumpor om jag inte hade någon tygpåse eller säck nära till hands) och flåsa hårt så tyget sögs in och ut reptilsnabbt i munnen. Förebilden var den sinnesrubbade säckmaskmördaren i Staden som fruktade solnedgången.
Häromåret kom en nyinspelning som jag inte minns särskilt mycket av ska jag erkänna och heller aldrig brydde mig om att recensera. Det var en rätt blek historia vill jag minnas. Originalfilmen är ju baserad på verkliga händelser och det triggade alltid igång kidsen lite extra. Storyn utspelas i en småstadshåla som efter andra världskriget terroriseras av en figur som ger sig på bilburna kärlekspar som vill mysa för sig själva ute i naturen och vars attacker sätter stadens invånare i skräck. När man inte lyckas lösa morden på egen hand kallar man in en berömd mordutredare utifrån spelad av Oscarsbelönade Ben Johnson.
Har lite svaga minnen av att jag då tyckte filmen gav ett splittrat intryck men att jag gillade säckmaskkillern. Måste säga att jag tycker ungefär detsamma nu. Det är lite av en blandning av slasher, buskis och kriminaldrama som inte riktigt funkar i det här sammanhanget. Möjligt att det var ett försök av regissören Charles B Pierce att skildra inkompetensen inom poliskåren på ett satiriskt sätt men han sabbar bara berättelsen och thrillerelementen med sin komik. Pierce gör dessutom sitt bästa för att skruva upp buskisnivån genom att själv kliva in framför kameran och spela en övernitisk King & Klang-konstapel som klantar till det för utredarna, kör ned gänget med polisbilen i sjön och liknande. Den dramatiska berättarrösten ger en kul semidokumentärkänsla och den är nästan mer spännande än själva filmen. Kanske lite orättvist för filmen har också en del spännande scener och då är det främst mordscenerna jag talar om.
Mördaren är en stor och aggressiv Jason Voorhees-typ som går under namnet The Phantom killer som har ett jävla tryck i kroppsspråket. En av de bättre i genren faktiskt och som spelas av stuntmannen Bud Davis. Nästan i klass med bästa Jason tolkaren Ted White, som så klart också var stuntman. Filmen har också en av slasherhistoriens mest berömda mordscener då The Phantom spelar trombon med en kniv tejpad runt dragstycket som han stöter in i en kvinna fastsurrad runt ett träd. Inga toner, bara ett sjukt stötande och flåsande fram och tillbaka ackompanjerad av kvinnokvidande. Den där säckmasken som flyger in och ut i munnen av den hårda andningen och de sinnessjukt stirrande mördarögonen förstärker dårskapen och skräcken. Här har man fått till det riktigt bra.
Trots plumparna var det ändå skoj att se om den och jag tycker filmen står sig rätt hyfsat mot många andra i genren vid den tiden. Säckmasken är ju lite av en ikon i maskgenren och har ju faktiskt dykt upp i flera filmer på senare år. Säckmasken hittar ni också i den gamla analysen av maskkillar om ni missat den. Har ni inte sett Staden som fruktade solnedgången och tycker att maskkillar är det bästa som finns så är det inget ni bör missa.
