Idag hyllar vi den bästa Jason-tolkaren i Fredagen den 13:e-serien, som vi tycker är Ted White från den fjärde filmen. En man med många fina kills på sin lyra.
Fredagen den 13:e kommer på bred front med ny film (förhoppningsvis), ett tv-spel och en tv-serie fritt baserad på de gamla filmerna. Jason Voorhees är ju själva grundorsaken till filmseriens stora succé och särskilt när den högt älskade och karaktäristiska hockeymasken kommer på i del 3. En rad olika skådespelare har agerat bakom den där masken och det råder så klart delade meningar om vem som tolkar den maskförsedde lägerungdomsslaktaren bäst. Men vi på Rysarnytt har en favorit; den gamle stuntmannen Ted White från del 4. Kane Hodder-fansen kan säkert ha en del invändningar men dom invändningarna trycker vi ner i en brunn där det ligger gamla McDonalds-kartonger, Donald Trump-tupéer och sönderbläddrad skogsporr. Hodder är självklart bra men Ted White is the man. Något vi även uppmärksammade i analysen av maskkillar.
Den äldsta Jason
Ted White var närmare 60-årsstrecket när han trädde på sig masken, men gammal är äldst som man brukar säga bakom teaterscenerna. Många är kallade men få är utvalda. Vissa har massmörderiet och maskbärandet i kroppen. Andra klär sig bäst i fjädrar och flamingokläder och går i parader. Vi håller också C J Graham (del 6) högt. Minns hur han med spettet i handen vänder på en femöring i öppningsscenerna när han just klivit upp ur graven. Till och med en förskollärare på en Waldorfskola skulle bli imponerad av såna cirkuskonster. Alltså göra storartade prylar med små medel. Nåt i den stilen tänkte jag mig om du nu undrar över Waldorfkopplingen. Enkelhet helt enkelt. Enkelhet och en smula elegans. Nåväl, det var Ted White vi skulle hylla. När Rysarnytt fick en liten pratstund med den meste Jason-tolkaren Kane Hodder häromåret gav till och med han Ted White sitt erkännande. Visserligen satt det långt inne, för det finns bara en Jason-tolkare enligt Hodder. Men vi befinner oss inte och cyklar lerrally i vansinnets utkanter när vi sätter Ted White på piedestal och Hodder på avbytarbåset för en stund.
Bråket med regissören Zito
Ted White, som fortfarande är i livet (hela 89 år gammal), var en gammal stuntman som var stand-in för många av Hollywoods megastjärnor, som t ex John Wayne, Clark Gable, Rock Hudson och Lee Marvin (men White var till utseendet rätt lik Burt Lancaster som ung). Regissören Joseph Zito och producenten Frank Mancuso Jr ville ha en storväxt man för uppdraget att spela Jason och White mätte 193 cm i strumplästen (Kane Hodder är betydligt kortare i rocken kan jag avslöja). Mancuso Jr hade precis sett Whites resliga gestalt i filmen Jakten på den försvunna skatten (där han hade en mindre roll) och tyckte han var som klippt och skuren för rollen. White var däremot inte särskilt sugen på att spela nån hämnande maskmördare som slaktade ungdomar på löpande band. Men som många andra i branschen, Knud ”drängen i Fäbodjäntan” Jörgensen undantagen men inte Jasons morsa Betsy Palmer, så var det en ren penningfråga. Han erkänner helt öppet i boken Crystal Lake Memories att girigheten tog över. Men han gjorde det inte med någon större glädje och entusiasm, vilket är lite konstigt med tanke på hur bra han är. Men han gick väl runt och var skitförbannad och eldade upp sig hela tiden, men sken upp när han tänkte på hur mycket pengar det strömmade in på kontot. Omvartannat. En klassisk dubbelnatur som alternerar mellan explosivt ursinne och vansinnesskratt är alltid bäst.
Han var faktiskt så motvalls på den tiden att han inte ens ville vara med i eftertexterna. Han blev förvånad över fansens galna reaktioner när hans identitet avslöjades och han har senare kommit att omvärdera sin insats. Tydligen har han till och med sagt att han ångrar att han inte tackade ja till de två kommande uppföljarna, något han tydligen erbjöds. Att han inte drog jämnt med den krävande regissören Zito är också känt. Zito var tydligen inte särskilt snäll mot de yngre skådisarna och en numera välkänd episod är när Zito under en scen tvingade skådisen Judie Aronson att tillbringa så lång tid i det kalla vattnet att hon höll på att förfrysa. White hotade med att hoppa av filminspelningen om hon inte fick värma sig mellan tagningarna. Zito gav till slut med sig. Zitos egen version är dock att det var White som frös och ville upp ur vattnet och att Zito utövade påtryckningar för att han skulle hålla sig kvar. Aronson var visserligen naken men hon låg i gummibåten och led inte av det kalla vattnet, berättar Zito i CLM. Ja, vad ska man säga?
Varför den bästa Jason?
Men vad är det som gör White till en sån bra Jason då? En starkt bidragande faktor är hans kroppsliga hydda och hur han använder sig av den. Han har ett rörelsemönster som både är mänskligt, djuriskt och maskinlikt. En perfekt kombo om du ska gå in i Jason-rollen. Han har helt enkelt rätt rytm och grundton i kroppen. Han går på instinkt och attack men med någon slags fantasifull irrationalitet som det är svårt att sätta fingret på. Iofs något av Mr Voorhees signum. Filmsvitens mordscener är ofta originella och kreativa med stor variation på mordvapen och del 4 är inget undantag. Men Whites Jason är som en fantom som bara snabbt dyker upp och försvinner men fastnar på näthinnan. Hans Jason är skrämmande och kills skills brutala men visar också på en viss elegans. Minns hur han rycker ut tjejen ur fönstret på andra våningen och slänger ner henne som om han stod på Skansens scen och höll ett nyårstal och kastade konfetti och bomber till publikens jubel. Vet ingen annan Jason som är i närheten av det där (se klipp nedan). Är väl bara en berusad Jan Malmsjö uppretad för att han inte fått tillräckligt med champagne i glaset som kan matcha en sån stil. White är också riktigt fin på att parera attacker. Påminner lite om en aikidomästare, en sån där figur som låter motståndaren falla på eget grepp.
White berättar i CLM att han under inspelningen drog sig undan och skapade en mystisk sfär runt sig som gjorde alla lite skraja. Det kan nog ha smittat av sig på mordscenerna. Det finns också en speciell relation till Tommy Jarvis (Corey Feldman) i filmen som ger en extra laddning till Jason-karaktären här. Jason brukar i regel inte ge sig på barn men här gör han tydligen ett undantag även om Tommy klarar sig oskadd rent fysiskt. Psykiskt går det som bekant sämre. Men frågan är om han egentligen var ute efter Tommy. Tror mest han var i vägen för syrran.
Ted White är helt enkelt en grovjobbare. Lite av en arbetarkille eller skogshuggartyp med en hårdknegares muskulatur och rörelsemönster. Ingen bodybuilder som plågat sig med konstlade medel på gym och rör sig som han hade något hårt instoppat i de bakre regionerna. Sånt ger ett trovärdigt intryck när man ska gestalta en vanställd kille som livnärt sig på rötter och grodlår och annat naturen haft att erbjuda runt omgivningarna i Crystal Lake. Men det finns också något intensivt och känslosamt i Whites Jason. Han går inte bara lös motoriskt och aggressivt som han vore en programmerad dödsmaskin. Det finns lite mänsklighet kvar, något det gör i början av serien innan den far ut i främmande galaxer. Han är fortfarande mannen som går runt med oförlösta hämndkänslor för gamla oförrätter som kräver ett våldsamt utlopp. Han reagerar på mänskliga tilltal och går att linda runt sitt finger om man trycker på rätt knappar. Som jag skrev i favör till Derek Maers i den senaste Friday-filmen, som i övrigt inte var någon film att skryta med, så ska Jason stå med stadiga ben i myllan och nappa förtjust på lite låtsasmorsesnack och annat simpelt hästskojarlurendrejeri. Här gör ju Feldman en av sina roligaste rollprestationer när han rakar skallen och går in i rollen som den unge Jason för att få den vuxne Jason på kroken.
Where the hell is the corkscrew?
Även om jag inte på något sätt vill dissa de andra Jason-tolkarna så är det ändå något extra med Ted Whites Jason. Men det har ju också lite att göra med att jag tycker att Fredagen den 13:e del 4 är den bästa filmen. Sånt är ju givetvis till viss del en smaksak men några av Friday-filmerna är helt enkelt usla. Vi tar och avrundar med Ted Whites uppvisningar ute på banan. Givetvis är fönsterutkastarscenen med. Fåntrattar som tror att dom är viktiga och vill bestämma över andra gör man helt enkelt så här med. Ett enkelt handgrepp i kragen och ut i luften. Det finns rätt många av den sorten så ni har en del att uträtta. Börja med att sätta upp lappar på ICA om fönsterputs för en billig penning så får ni snart napp och kan skrida till verket. Tillbaka till Framtiden-stjärnan Crispin Glover är också värd ett omnämnande. Men inte för hans klassiska spattiga dansstil som han redan visar prov på här, utan för repliken ”Where the hell is the corkscrew?”. Jason har koll på vinuppskruvarprylarna.
