Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Suspiria (2018)

Publicerad av Rysarnytt 2 Dec 2018: 16:52

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Suspiria
Regissör: Luca Guadagnino
Manus: David Kajganich
Utgivningsår: 2018
Medverkande: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Mia Goth m fl

Suspiria 2018

Man var ju milt sagt jävligt skeptisk första gången man hörde om planerna på en remake av Dario Argentos Suspiria. Först var det David Gordon Green, aktuell med nya Halloween, som hade bollen innan projektet havererade och återuppstod genom den då helt okända Luca Guadagninos försorg, och som i fjol hyllades för Call Me by Your Name. En film jag inte sett. Även om själva historien är rätt tunn i originalet så är det Argentos svindlande bildspråk och scenografi och excentriska stil i kombination med Goblins suggestiva musik som gjort den fullständigt unik. En riktig jävla knockout. Att ge sig på en nyinspelning av ett så egensinnigt och tidstypiskt mästerverk som Suspiria får väl betecknas som rena vansinnet. Så vansinnigt att man nästan imponeras av tilltaget. Bara öppningsscenerna från flygplatsen när Suzy Bannion anländer i extremt oväder och taxiresan mot balettskolan är en total undergångssymfoni komponerad av en mästare. Det blir ju för tusan inte bättre än så.

Va fan hade han tänkt sig, karln? En helt annorlunda film? Tydligen, för det är precis vad Guadagnino skapat. Att kalla filmen Suspiria känns egentligen rätt märkligt eftersom det inte finns så många likheter med originalet förutom att handlingen utspelas på en balettskola i Tyskland som styrs av ett mäktigt häxnätverk. Men han slipper ju själva jämförelsebiten med ett sånt tilltag och kan samtidigt rida på filmens kultrykte och få lite uppmärksamhet på kuppen. Nej fan, det finns bara en Suspiria. En äkta Suspiria. En Dario Argento. En Daria Nicolodi (Darios dåvarande livskamrat och medförfattare). En The Warriors också för den delen. Tur att ingen gett sig på den än.

Nåväl, nya Suspiria är faktiskt inte så tokig trots allt. Den är uppdelad i sex akter med epilog och utspelas mot bakgrund av de turbulenta händelserna hösten 1977 som brukar gå under namnet ”tysk höst”, då Baader-Meinhof-ligan trappar upp terrorn och bland annat kapar ett Lufthansa-plan med hjälp av arabiska terrorister. Berlin är kallt och grått och fult och järnridån ligger som en våt filt över den tudelade staden. Till Berlin anländer amerikanskan Susie Bannion, bra spelad av Dakota Johnson, för att börja dansa vid Markos balettakademi. Precis som i originalet har balettstudenter börjat fly den kokande häxkitteln när de börjat inse vad som döljs bakom väggarna.

Suspiria 2018

Guadagnino har tidigare talat om att han skulle fokusera på modern och moderskapet men också efterkrigstidens Tyskland och den skuld landet brottats med sedan andra världskriget. Det tyckte jag lät lite spännande när jag läste om det. Guadagnino har fokuserat på den mörka sidan av moderskapet. I filmen fungerar häxbalettskolan som ett slags dolt epicentrum i ett parallellt universum som påverkar händelserna och människorna runt omkring. Det är en rätt intressant idé om än lite rörigt (för det hoppas ganska mycket fram och tillbaka mellan olika platser i filmen).

Tilda Swinton är lysande som den krävande balettlärarinnan Madame Blanc. Men hon spelar även två andra karaktärer, suckarnas moder Helena Markos och psykoterapeuten Dr Josef Klemperer. Jag vet inte varför hon spelar tre roller. Kanske har att göra med kvinnoperspektivet eller om det är någon sorts blinkning till de tre häxmödrarna. Hur som, Klemperer har en ung kvinnlig klient (Chloë Grace Moretz) med politiskt revolutionära drömmar som rymt från balettskolan. När hon sedan försvinner börjar han nysta i fallet och dras in i mysterierna kring skolan och hans egen historia vävs in i dramat. Här får vi också ett kärt återseende i form Jessica Harper (som spelade Suzy Bannion i originalet).

Suspiria 2018
Tilda Swinton som Dr Klemperer

Luca Guadagnino har skapat ett helt eget verk som både är visuellt starkt, framför allt danskoreografin, och har en intressant grundstory och fina miljöskildringar. Originalet bjöd inte på speciellt mycket dans. Guadagnino har gjort precis tvärtom. Här står dansen i centrum som väcker liv i de demoniska krafterna. Det tyckte jag var mest fascinerande med filmen. Filmens mest läskigaste scen är just en dansscen. När en balettdansös hoppar av huvudrollen i en kommande uppsättning och lämnar klassen i vredesmod tar Susie Bannion över rollen. När hon börjar dansa fångas den andra kvinnan i ett spegelrum i en annan del av huset och energierna från Bannions dans tar kontrollen över henne och hon kastas runt som en vante och får sina kroppsdelar deformerade. Allt korsklipps i snabbt och aggressivt tempo och det blir faktiskt jävligt våldsamt och otäckt.

Men trots delikata dansnummer och andra förtjänster var jag inte eld och lågor när filmen var slut. Till stor del beror det nog på att filmen var på tok för lång och utdragen med för mycket hoppande i klippen. Den är två och en halv timme lång och det är jäkligt långt för en skräckfilm. Nästan en timme längre än originalet. Jag tycker att den lätt skulle kunna klippas ned med en timme för att få upp tempot. Guadagnino väjer inte för blod och våld och låter häxtantgänget gå loss med med jättelika halvcirkelkrokar på sina offer men annars är det rätt tunnsått med skräckinslagen. Häxtanterna är dock en stor behållning. En samling underliga figurer som gillar att äta och dricka och röka och mörda och vansinnesskratta – ett gäng som man möjligtvis skulle kunna hitta i nån mörk källare på nån dysfunktionell myndighet. Riktigt underhållande gäng.

Vi måste säga nåt om musiken också. Musiken är ju skriven av Radioheads Thom Yorke och jag tycker att han gjort ett rätt bra jobb. Det är återhållsamt och lågmält i motsats till Goblins mer frenetiska utflykter och öronbedövande ljudsmällar. Ibland fanns det likheter med Fabio Frizzis undergångspianostycken från Fulci och för mig hade han gärna fått utforska det spåret mer. Soundtracket finns förresten nu på Spotify men jag vete fan om jag kommer att sitta och mysa på fredagskvällarna med ett glas vin och en ostbricka framöver till det. Inte riktigt den sorten. Vin och berusning då är det Goblin som gäller.

– Stefan Särnefält

Lämna en kommentar: