0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Halloween
Produktionsår: 2018
Regissör: David Gordon Green
Manus: David Gordon Green, Danny McBride, Jeff Fradley
Medverkande: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Andi Matichak, Nick Castle m fl

Dubbelrecension

Stefan Särnefält 

Det har gått 40 år sedan första Halloween-filmen och Michael Myers sitter inspärrad på mentalsjukhus. Knäpptyst som en eremitmunk. Rak i ryggen som en fänrik. Inte ens när några true crime-poddare kommer på besök för ett reportage inför Halloween och viftar med hans gamla mask rör han en fena eller lättar på tungan. Myers psykiatriker, en arvtagare till Dr Loomis, förklarar att han kan prata men väljer att inte göra det. Önskar att fler hade den talangen. Passande nog ska Myers och hans medpatienterna flyttas till en högsäkerhetsanstalt just på Halloween. Att det kommer att braka åt helvete med flytten fattar så klart alla. Bussen kraschar i ett dike och alla rusar ut i friheten och kacklar runt som förvirrade höns, utom Michael som styr kosan som en kompassnål mot Haddonfield. Jo, han hann med lite mördande innan också. Det första han gör som fri man är att uppsöka en bensinmack och slakta personalen och dra på sig arbetsoverallen för att därefter ta itu med poddjournalisterna. En rätt schysst öppning och bra start på Halloweenfesten.

Precis som man gjorde vid 20-årsjubileet med H20-filmen har man valt att hoppa över uppföljarna (nio i ordningen inklusive Rob Zombies versioner). För vän av ordning i kronologierna kan det vara irriterande med allt tidshoppandet i genren. Jag var först rätt skeptisk när jag hörde att komikerna David Gordon Green och Danny McBride hade kokat ihop den här Halloween-historien. Läget förändrades dock rätt snabbt när John Carpenter själv klev in som producent och dessutom skulle skriva ny musik samtidigt som Jamie Lee Curtis och Nick Castle skulle återvända som Laurie Strode och Michael Myers. Sen kom första trailern och det började rycka till bakom masken. Kanske hade vi en klassisk Halloween-tripp att se framemot trots allt. Plus några extra skämt och mord. Och det får man väl säga att vi fick, inte mycket att gnälla över egentligen.

Laurie Strode har numera hunnit med att bli mormor men relationen till dottern är inte den bästa, snarare bottenfryst. Traumatiserad sedan morden för 40 år sedan har hon isolerat sig i ett säkerhetshus ute på landet där hon legat i hårdträning inför Michaels återkomst. En återkomst hon är ensam om att tro på. Jamie Lee Curtis är riktigt bra som Strodes hämndlystna nervvrak. De infekterade relationerna i familjen och önskan om att lappa ihop bitarna bildar en stabil stomme i storyn och kampen mot Myers-vålnadens härjningar i staden.

Halloween 2018 är också överlag en stabil film med skön atmosfär och stora doser nostalgi men bjuder inte på särskilt mycket nytt. Det hade man väl inte förväntat sig direkt heller. Det mesta har redan tröskats igenom men vill man följa upp på originalet är det inte riktigt läge att sväva ut på Manhattan eller i yttre rymden som i Fredagen den 13:e. Men lite mer nytänkande hade jag nog ändå önskat mig. Flera roliga blinkningar till originalfilmen bjuds det på som man skrattade gott åt, som spökplumpmasken. Den stora skillnaden mot originalet är mängden mord och att de är betydligt brutalare. Här har Gordon Green fått till det riktigt bra med regin. Det är ett jävla tryck i Myers och hans kökskniv. Lite stel i gången i början men annars gör 70-åriga Nick Castle ett jävligt bra jobb (han delar dock på rollen med stuntmannen James Jude Courtney så jag har har ingen koll på vem som gör vad). Myers får hyfsat stort rörelseutrymme men jag saknar lite av den täta spänningen och nerven från originalet. Allt bubblar på som vanligt med Halloween-firande och halvjobbiga tonåringar medan Myers knatar runt kring husen som en dag på jobbet.

Dr Loomis-arvtagaren fyller inte Donald Pleasence trenchcoat men en Halloween-film måste ha en hjärnskrynklare i hälarna. Han må va hur usel som helst. Att polisen inte drar igång något större pådrag trots att man känner till Myers rymning är dock jävligt märkligt, det är typ bara en snut som snokar runt i husen. John Carpenter har uppdaterat, arrangerat om och skrivit ny magisk musik som smyger in perfekt vid rätt tidpunkter. Men man hade gärna fått fläska på ännu mer och skruvat upp volymen ett snäpp. Trots bristen på nyskapande tycker jag ändå man gjort en klassisk uppföljare och fin hyllning till originalet och det räckte rätt bra för mig.

– Mikael Jonsson

Jag har lite svårt att förhålla mig till årets Halloween som är en direkt fortsättning på John Carpenter’s Halloween från 1978. Det krävs alltså att man ignorerar sju uppföljare, nio om man räknar Rob Zombie’s två remakes. Eftersom att jag har sett alla trehundra gånger är det inte så lätt att följa 2018 års Halloween-filmmakares direktiv. Jag lyckas inte med det. Halloween 2018 en ändå en modern och bra slasher som till och med lyckas vara en aning spännande trots att den följer den klassiska genremallen.

Den innehåller smart och kul dialog, ett par verkligt supersnygga scener där man följer Michael Myers utifrån när han hälsar på i villor och gör det han är vass på. Musiken är inget annat än rakt igenom mästerlig. John Carpenter är som alla vet kung över alla planeter i universum och han har gett sin välsignelse till denna film samt står för nytolkningar av klassiska slingor.

På minuskontot finns Michael Myers doktor och dennes roll i storyn som jag inte riktigt ser poängen med. Det obligatoriska tonårsgänget får för mycket utrymme och dialog och jag känner att filmen är lite för mycket en hyllning av John Carpenter’s original och för lite uppföljare. Ibland känns det som att man tittar på en remake och det enda som påminner en om att det gått fyrtio år sedan Myers förra mordräd är att Jamie Lee Curtis nu är i sextioårsåldern.

Jag älskar John Carpenters Halloween och det är trots allt förbannat mysigt att se årets uppföljare. Filmmakarnas kärlek till seriens historia och till genren i stort känns respektfull, ärligt genuin och når ut till mitt nostalgiska hjärta i biostolen och gör mig alldeles varm inombords.