Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Vintageporrstjärnor som gjorde vanliga spelfilmer

Publicerad av Rysarnytt 19 Jul 2018

Många porrskådisar från the golden years of porn kunde ibland dyka upp i vanliga spelfilmer. Ofta en cameo eller liknande men tillräckligt länge för att ett vaksamt öga skulle känna igen dem. Vi har kikat på några av vintageporrstjärnorna som dök upp i mainstreamfilmen.

Alla har vi sett dem men inte alla har lagt märke till dem och satt upp dem som kylskåpsmagneter på sina kylskåp. Porrstjärnorna som oväntat dök upp i vanliga spelfilmer på 70- och 80-talen. Det finns många exempel på porrskådisar som bytt bana mitt i livet, t ex Traci Lords, Jenna Jameson, och Sasha Grey. Men här tänkte vi kika på de lite äldre vintageskådisarna som samtidigt med porrkarriären dök upp i mainstreamfilmen (om vi låter oss använda oss av det begreppet i motsats till porren). En del kunde dyka upp i bakgrunden som partygäster på nåt mingel medan andra hade lite mer framträdande roller med riktiga repliker. Några hade till och med huvudroller, som Marilyn Chambers i David Cronenbergs Rabid (hon är dock inte med i den här listan) och R. Bolla alias Robert Kerman i Cannibal Holocaust. I den här genomgången fokuserar vi främst på de små överraskande gästspelen som satte stora avtryck. Åtminstone tillräckligt stora för att vara värda en liten lista.

Michael Gaunt och Staden med levande döda (1980)

Vet inte om det är någon som minns New York-bon Michael Gaunt men han hade en hyfsat lång karriär inom den avklädda spelfilmen. Inte den mest hårdjobbande i branschen men precis som Gramercy Riffs sa om The Orphans i The Warriors, he rumbled anyway under 70- och 80-talen. Dock inte Swedish Erotica-serien. En del skulle säga att han var för grov i munnen och saknade den Bergmanianska finessen och det existentiella djupet i sina rolltolkningar. Vet inte om jag håller med, låter lite väl konspiratoriskt, men det var helt klart något som gjorde att han inte fick axla hingstbirollerna i den berömda porrfranschisen. Knulleriet och knullknullknullandet är inte allt. Men det kan också ha varit tillfälligheter som så mycket annat i livet. En missad fikaträff. En hård bakfylla. För hårt knullande på fritiden. För lite knullande på fritiden. Köpte för många kulor till kulglassen så han missade audition etc etc. Finns många anledningar. Men Swedish Erotica-serien var något av en vattendelare.

Enkla och stabila påsättningar i bakgrunden var annars Gaunts specialitet om jag inte minns fel, vilket jag ofta gör. Bland annat var han med i Joe ”Fäbodjäntan” Sarnos film Tigresses (1979) där han låter fingrar och tunga improvisera över Vanessa del Rio och Samantha Fox som en påtänd jazzpianist. Härliga scener där Sarno leker som ett barn i ett bollrum på IKEA. Minns hur nöjd Sarno var när han berättade om sina favoritscener när jag satt hemma i hans vardagsrum och drack öl. Vi tar och höjer ett glas för Joe och minns hans kulturgärningar för den svenska synden!

Gaunt var teaterskolad och verksam i olika lokala teaterproduktioner i New York under 60- och 70-talen innan han kastade kläderna i Wild Pussycat 1975 för lite snabba cash. Artistnamnet Gaunt lånade han från Shakespeares Richard ll och när porrkarriären var över i slutet av 80-talet återgick han till teaterscenen och är tydligen fortfarande verksam där. Men medan han gökade runt som bäst hann han även med några mindre påklädda roller. I Ruggero Deodatos Concorde Affaire ’79 har han en liten roll som flygledare i kontrolltornet tillsammans med vår favorit R. Bolla. Strax efter så drar han på sig arbetshandskarna i Lucio Fulcis Staden med levande döda där han spelar gravgrävare tillsammans med Perry Pirkanen från Cannibal Holocaust. Han levererar några repliker och sköter sig utan anmärkningar. Ja, han sköter sig faktiskt förvånansvärt bra.

 

Jamie Gillis och Nighthawks (1981)

Porrlegenden Jamie Gillis (1943–2010) behöver nog inte någon närmare presentation. En riktig arbetshäst med en porrmeritlista som får de flesta att se ut som en kastrerad Swedish värdegrundskonsult i jämförelse. Jävlar vad han har kört på. Han gillade verkligen porr. Hela fyra decenniers intensivt pippande framför och bakom kameran. Han bangade inte för nåt den killen och många skulle säga att han passerade alla rimliga gränser i sina rollutövningar. Han kallades också ”The bad boy of porn”. I sin konstnärliga gärning hade han den experimentelle amerikanska kompositören John Cage som förebild som en gång ska ha sagt att ”om mitt arbete någonsin accepteras, måste jag gå vidare till den punkt där det inte gör det”. Gillis gillade den beskrivningen och tyckte det passade honom som en insmord vaselinhand.

Gillis har en examen från Colombia University men bestämde sig redan i High School att han ville hålla på med skådespeleri. Precis som många andra inom porren på den tiden jobbade han inom teatern och växlade mellan Shakespeare på kvällarna och porr på dagarna under det tidiga 70-talet. Gillis var en extrem vällustmänniska och att det blev porren som blev hans levebröd är egentligen inte så konstigt. Gillis kunde skrämma upp och roa såväl motskådespelare som det politiska och kulturella etablissemanget. Gränser skulle överskridas och moraliska imperativ ifrågasättas till nästan vilket pris som helst.

Vissa skulle hävda att han var en renässansmänniska som inkorporerade hela spektrumet av västvärldens kulturyttringar från antiken och framåt. Från det mest depraverade till det mest kultiverade och högstående. Men det är nog att ta i om du frågar mig. Visserligen var han djupt rotad i den västerländska upplysningstraditionen och kunde både bitchslappa och sticka med hissen framför näsan på andra men även hålla upp dörrar för kvinnor, äta romantiska middagar med tända ljus efter en tuff filminspelning och föra djupa filosofiska samtal med maffiasyndikaten. Men kuken var alltid nummer ett för Gillis. The number one som Cabbie sa om The Duke I Flykten från New York eller The one and only som Rembrandt sa om Cyrus i The Warriors.

En del känner säkert igen titlar som Dracula Sucks, Barbara Broadcast, Screwples, Ultra Flesh, The Story of Joanna, Midnight Heat, Amanda by Night och High School Memories. Men Gillis samarbetade även (som så många andra i branschen) en hel del med Joe Sarno, bland annat klassiska Abigail Lesley is Back in Town 1975. Swedish Erotica-serien då? Japp, blev några inhopp även där plus Aunt Peg med Juliet Anderson – The auntie of aunties. Visst, nakenheten var nummer ett för Gillis men han var inte sämre han än att han kunde klä upp sig till modedesigner. Här dyker han oväntat upp som just modedesigner i actionrökaren Nighthawks med Sylvester Stallone och Rutger Hauer i huvudrollerna. SEO Olsson på Studio S Entertainment menade över en öl att hans rolltolkning varit stilbildande för andra modedesignstolkningar inom actionrökargenren. Jag tror han kan ha helt rätt i det. Vi följer Stallone på varuhuset och helt plötsligt dyker Jamie Gillis upp bland modedockorna och ger karriärråd till sin kvinnliga medarbetare.

 

Sharon Mitchell och Maniac (1980)

Sharon Mitchell var också en av the big stars under the golden years of porn med en karriär som spände från mitten av 70-talet till en bit in på 90-talet. Med sin kortklippta frisyr och förföriska lite skelögda grab-a-dick-blick fick hon både oskulder och vivörer att slicka sig om munnarna och puckla på varandra i videobutikerna. Dock inte mig. Höll mig utanför sånt. Jag hyrde mina filmer med 100-procentig diskretion precis innan stängningsdags och spanade efter andra namn. Lisa de Leeuw, Vanessa del Rio och liknande. Alltid maskförsedd. Alltid tyst och med handskrivna lappar som jag lämnade över vid disken under tung andning (kunde hända att jag kvittrade som en kanariefågel om det var en snygg tjej bakom disken). Några Swedish Erotica-filmer för Mitchell då? Yes mam! Blev ett par stycken faktiskt.

Hon höll på ganska duktigt under sina aktiva år men brottades samtidigt med tungt drogmissbruk. 1996 inträffade en traumatisk händelse som fick henne att hoppa av porren och börja plugga. Hon blev angripen och våldtagen av en manlig stalker som var besatt av hennes porrfilmer och hon vara nära att stryka med på kuppen. Mitchell lämnade branschen och utbildade sig istället till sexolog. Inte så långt hopp som ni ser. Efter utbildningen grundande hon Adult Industry Medical Health Care Foundation som införde HIV-tester för porrskådisar. Men under 80-talet hann hon faktiskt även med några små inhopp även utanför porrfilmen och det mest kända inhoppet är i William Lustigs slasherklassiker Maniac. Här spelar hon träffande nog en sjuksköterska som tillsammans med en kollega oroar sig över Frank Zitos alias Joe Spinells härjningar i staden.

 

Kelly Nichols och The Toolbox Murders (1978)

Första p-våfflan jag såg med Kelly Nichols var Puss ’n Boots när jag låg i lumpen. Med sitt militärtema var det en perfekt stämningshöjare för alla grabbar på luckan. Varken befälen eller stridspittarna kunde klaga. Snarare jublade de högt över vårt val av film. En del drog fram sina ballar och gick till attack mot inredningen. Anständig och något av den moraliska förebild jag var på den tiden drog jag fram min AK-4 skrikande och gjorde en simulerad bajonettattack mot deras penisar för att få dem att sluta och återgå till filmen. Det hjälpte. Fick ett handslag av en kapten för hjältemodigt ingripande vill jag minnas. Har för mig att hans sa: Det gjorde du jävligt bra, dra upp gylfen nu så kollar vi vidare på filmen i lugn och ro.

Det här var precis innan Jan Björklund drog på sig majorsuniformen och började spatsera runt på kaserngården och kallade folk ”ludermässiga” och uppmanade dem att ”gå ut i skogen och runka upp stridskuken”. Jävligt sjukt klimat som ni hör. Men Nichols var jäkligt het i sina kängor. Hon var het utan kängor också. Vill minnas att hon hade nylonstrumpor i en scen. En liten favorit hos mig. Särskilt ljudet av nylonstrumpor som gnider sig mot varandra. Då hade jag inte en susning om att jag redan sett Kelly Nichols flera år tidigare under den gyllene videovåldsepoken i början av 80-talet.

Hennes första film var nämligen klassiska The Toolbox Murders där hon råkar ut för Cameron Mitchells berömda spikpistol. Den store Cameron Mitchell som spelade Uncle Buck i legendariska västernserien High Chaparral. Att se honom spela den sinnessjuke verktygsmördaren var första chocken, den andra kom när han dök upp som poliskommissarie i porrdeckaren Dixie Ray Hollywood Star (1983). Jävlar det hade verkligen gått utför för Cameron Mitchell tänkte jag för mig själv när jag låg luspank och aspackad i soffan med byxorna neddragna till fotknölarna. Nåväl, Nichols var även med i Dixie Ray och en rad andra filmer men bytte spår och började jobba som make-up-artist under 90-talet. Inom porren. Nu kikar vi in henne när Uncle Vance överraskar henne i badet.

 

R. Bolla och Cannibal Holocaust (1980)

R. Bolla är en gammal Rysarnytt-favorit och en riktig storfräsare som alternerade lika skickligt mellan porr och skräck som en rälsväxlare på SJ innan han torskade på en solkurva. Bolla gjorde cameos i storfilmer som Kevin Costner-filmen Ingen utväg och Sam Raimis Spider-Man men hade även större roller. För horrorfansen är han mest känd under sitt riktiga namn Robert Kerman och rollen som professor Harold Monroe i Cannibal Holocaust. Hans paradroll. Men före Holocaust var det porr och teater som gällde för Bolla. Hans porralias Bolla tog han från ett gott vin och det visar vilken klass det var på den här killen. På den tiden åt han gott, drack gott, reste gott, knullade gott och mådde gott i största allmänhet. Men tyvärr så kom motgångarna och livet tog en dyster vändning mot slutet av 80-talet.

Kerman var även han teaterutbildad och verksam inom de mindre teatrarna i New York och ville som så många andra försöka slå sig fram inom den legitima spelfilmen. Men konkurrensen var tuff och i mitten av 70-talet halkade han istället in på porren. Resten av 70-talet blev det mest porr för hela slanten förutom i Richard Dreyfuss-rullen The Goodbye Girl 1977. Dreyfuss kände igen Bolla på inspelningen och kom fram och snackade och de gick sedan ut och åt middag berättar Bolla i en intervju med vintageporrpoddsajten The Rialto Report. Ofta fick han roller i porrfilmer som var mer storydrivna och där hans skådespelartalanger fick chansen att blomma ut lite mer. Några av hans mer kända p-filmer är Debbie does Dallas, Amanda by Night, Blue Ecstasy in New York, Babylon Pink och Skin Flicks men han jobbade också en hel del tillsammans med Sarno. Vem gjorde inte det höll jag på säga. Mot slutet av 70-talet kom han i kontakt med den italienska filmbranschen vilket ledde till en roll i redan nämnda Concorde Affaire ’79. Det ena brukar som bekant ofta ge det andra och detta i sin tur ledde till att han fick huvudrollen i Cannibal Holocaust, men även roller i Umberto Lenzi-filmerna Eaten Alive och Cannibal Ferox.

Tyvärr upptäckte man hans sidoprojekt inom porren och det krockade med, om inte med den italienska kulturen så med de italienska arbetsrättslagarna. Det blev att gå tillbaka till porren innan han gjorde ett nytt försök på hemmaplan att slå sig fram inom mainstreamfilmen. Det blev några mindre inhopp i filmer som Night of the Creeps och tv-serier som Cagney & Lacey och Spanarna på Hill Street men det sket sig av någon anledning med hans agent och Kerman drog sig undan och försvann in i dimmorna med svår depression och drogmissbruk. 2001 träffade han Sam Raimi under en visning av Cannibal Holocaust som gav honom en liten roll som bogserbåtskapten i Spider-Man 2002. Men någon islossning blev det dessvärre inte för Kerman. Däremot har han precis gjort en cameo i en nyinspelad film med titeln I Filmed Your Death med Lloyd Kaufman. Vi får hoppas det leder till något mer så han får göra några riktiga roller på ålderns höst.

Men Bolla-Kermans havererade skådespelarkarriär gav honom som sagt en rejäl smäll som han aldrig lyckades komma över och resa sig från. Kerman berättar i den brittiska dokumentärserien The Dark Side of Porn att han ångrar att han började med vuxenfilm som han menade förstörde hans möjligheter att göra en karriär som seriös skådespelare. Känns lite sorgligt att höra för Kerman borde definitivt fått chansen att visa vad han gick för. Men som The Rialto Report säger på sin webbplats; någonstans i ett parallellt universum är Robert Kerman en framgångsrik karaktärsaktör, regelbundet anställd inom teatern och filmen och uppskattad för sitt hantverk. Stjärnfysikern och kosmologen Max Tegmark kunde inte ha sagt det bättre. Vi tar och kikar in slutscenerna av Cannibal Holocaust då Kermans stjärna lyste som starkast i vårt universum.

-Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: