Mickes förstafemma – De fem bästa skräckspelen genom tiderna
Mikael Jonsson
Eternal Darkness: Sanity’s requiem – Gamecube, 2002
Det här är en bortglömd skräckklassiker i tredjeperson till Nintendos halvmisslyckade konsol Gamecube. Fansen älskade den lilla kuben men den sålde dåligt då Playstation var konsolen på allas läppar under början av 2000-talet. Eternal Darkness kom från ingenstans och släckte rysartörsten hos Nintendos trogna plattformsfans. Istället för rörpularen Mario och prinsessan Zelda men fick här en mörk släktsaga stöpt i mallen som Resident evil skapade men med tillräckligt många nya idéer för att skrämmas rejält. Nintendos Gamecube var tekniskt underlägsen de andra samtida konsoler som Playstation 2 och Segas Dreamcast men utvecklarna Silicon Knights förstod innebörden av den bristande hårdvaran och satsade mer på dramatiska kameraperspektiv och mörka och genomarbetade ljudeffekter istället för högupplöst grafik. Eftersom konsolen floppade och försäljningen uteblev fick utvecklarna inte i närheten av det erkännande de borde ha fått. Eternal Darkness är ett skitläskigt och grymt välgjort spel.
Silent Hill 3 – Playstation 2/PC, 2003
Silent Hill-serien är en älska-eller-hata-serie. Kontrollen är klumpig och man känner sig alltid väldigt begränsad. Enligt utvecklarna är det med mening. Att man inte kan vända sig om snabbt och genomföra andra manövrar som går lätt att göra i andra spel är ett medvetet val. Man blir irriterad, särskilt när de kommer ett vidrigt monster med trekantigt huvud emot dig i rask takt bakifrån. Innan du hinner säga mardröm har monstret med det trekantiga huvudet stoppat ditt lilla huvud i munnen och bitit till. Game over för sjunde gången. När man väl lärt sig hur spelet ska spelas – om du ens kommer så långt utan att sänka handkontrollen i akvariet – får du uppleva världens obehagligaste spel. Mycket krut har lagts på soundtrack och effektiva ljudeffekter. Det är lustigt; spelet innehåller knappt några bakgrundsljud överhuvudtaget. Bara en massa gnissel och spädbarnskrik. Låtarna som spelas i mellansekvenser och drömsekvenser är däremot små japanska guldklimpar skrivna av Akira Yamaoka. Vacker och stämningsfull musik. Miljöer varierar från totalt nedsläckta butiker (som ska genomsökas med ficklampa såklart) och blodnedstänkta sjukhus till mörka tivolin där karusellerna långsamt och gnisslande snurrar nätterna igenom. Jag har startat spelet kanske tjugo gånger. Spelar det då och då men aldrig mer än en halvtimme ungefär. Det är så förbannat obehagligt. Kanske har jag kommit till hälften, men väljer att nämna det här ändå bara för att det jag upplevt hittills i spelet är det värsta jag varit med om i spelväg.
Resident Evil – Playstation/Sega Saturn/PC/Gamecube, 1996 (2002)
Resident Evil startade den nya zombievågen, både när det gäller spel och film skulle jag vilja påstå. Zombiefilmer har funnits länge, men nytändningen kom efter RE-spelens framgångar i slutet av 1990- och början av 2000-talet. Originalspelet till Playstation har inte åldrats väl då grafiken är riktigt sunkig och full motion video-sekvenserna rentav skrattretande. Det som däremot ännu idag rockar hårt är skrämselpartierna inne i The Mansion; klassiska spelsekvenser med rabiessmittade rottweilers som hoppar in genom fönster när du minst anar det och det första mötet med en levande död är några exempel på partier där många gejmers säkert pinkat i brallan. Då originalets grafik är dassig tipsar jag istället om remaken till Gamecube som kom 2002. Capcom ritade om hela spelet som då blev bedårande vackert. Men lika läbbigt som 1996.
Resident Evil 4 – Gamecube/Playstation 2/Wii/PC/, 2005
Resident evil-serien hade alltid handlat om S.T.A.R.S-poliser, Raccoon City och zombies. I del fyra gjorde Capcom helt om och placerade huvudpersonen i Spanien fajtandes med tokiga bönder och en massa sektgalningar. Ett vågat drag av Capcom då zombies under ett par år genererat företaget en hel del yen. I seriens fjärde del får en galen sektledare ett gäng spanska bönder att blint följa honom. Han passar på att förvandla dem till hans alldeles egna lilla armé och tvingar dem kidnappa presidentens dotter. Under jakten får man möta tonvis med bossar, i sann RE-anda. Man sitter på konstant helspänn när man springer runt i kloaker, i stora slott och runt i mörka stugbyar på den spanska landsbygden för att leta rätt på presidentdottern. Allt medan bönderna är efter en med rostiga yxor och högafflar. RE4 är verkligen ett skräckspel med extra allt; besatta vilda bönder, vansinnigt stora bossar, fordonspartier och galet varierade miljöer. I ett stort gotiskt slott huserar en munksekt som långsamt vandrar emot spelaren med sänkta huvuden rabblandes en lågmäld bön. När de kommer tillräckligt nära, eller när du tids nog tvingas passera dem, kastar de sig maniskt över dig. Där är stämningen på topp. Spel blir inte bättre än så helt enkelt. Resident Evil 4 är tveklöst ett av de mest stämningsfulla och spännande spelen som gjorts.
Dead Space – PS3/Xbox360/PC, 2008
Visceral Games släppte förra året ett stämningsfullt survival horror-spel som utspelas i rymden, närmare bestämt ombord ett gruvskepp. Survival horror är för övrigt ett begrepp som myntades efter releasen av det första Resident Evil. Huvudpersonen i Dead Space, Isaac, röjer loss på det monsterfyllda skeppet med stenskärare, såg och andra gruvrelaterade vapen. Man kan inte bara tokskjuta hejvilt utan ofta gäller det att skjuta av monstrernas lemmar för att oskadliggöra dem. Rymdscenariot känns nytt och modernt, samma sak med stilen på vapnen. Kul med lite nytänkande, och kul med rymd- och gruvjobbartemat som genomsyrar hela spelet. Isoleringskänslan är ständigt närvarande, trots att man stöter på lite annat folk då och då. Det absolut bästa med Dead Space är hur utvecklarna valt att lägga upp uppgraderingen av vapen och rymddräkten. Uppgraderingar av vapen och inköp av nya vapen kräver att du offrar valuta, så genomtänkt prioritering krävs. Ofta är det tajt med ammunition och man får kuta fram och tillbaks för att leta ammo. Monstrena är rätt slätstrukna i min mening och banorna hyfsat lika varandra. Det som får en att fortsätta spela är den rena upptäckarglädjen. Ett perfekt exempel på ett spel som är svårt att stänga av. Men också ett perfekt exempel på ett spel som trots en del småbrister ändå är en fullpottare.
Bubblare: Doom 3, Fear 1-2, Resident evil 5
