Genrefilmsfestivalen Monsters of Film utkorades av Rysarnytts stormufti till årets filmfestival. Så det kändes rätt naturligt att fråga festivalchefen Johanna M M Holmin tillika distributör på skräck- och genremästarna Njutafilms om hon ville sammanställa en topplista över årets 10 bästa rysare. Klart hon ville. Här har ni dom!
10. American Mary
Mitt gothiga tonårsjag hade fullkomligt älskat den här filmen, och mitt någon vuxnare jag tycker att den är riktigt underhållande. Bokstavligen personifierar här Soska-systrarna body genre med en hänsynslös hämndsökande och ascool kvinnlig huvudkaraktär som hjälper människor med synnerligen annorlunda och krävande kroppsmodifikationer, och mycket innovativa tortyrmetoder så klart.
9. Magic Magic
Underbart lågmäld och tämligen bortglömd film som spelar på rädslan kring det egna psyket. Jag älskar verkligen när det är svårt att genresätta en film och när man inte har en aning om vad som ska hända.
8. The Conjuring
Att gnälla på ett mästerligt utfört verk som The Conjuring är bara tramsigt. Den är perfekt läskig, lysande effekter, smarta idéer, finfina skådisar och doftar härligt 70-tal. Förstod inte riktigt grejen med Annabelle, men det ryktas ju om att hon ska få en egen film så det kanske framkommer så småningom.
7. Mama
Årets mest bortglömda skräckis på bio är förmodligen Mama. Kortfilmen som står som förlaga till filmen är något av det mest obehagliga jag sett, och långfilmen är inte så illa den heller. Något ostig mot slutet, men Mama ger ändå tillräckligt kalla kårar. (Och kanske får den ett extra uppsving tack vare Javier Botets gestaltande av Mama – Javier som vi ju känner igen från ex. [Rec]
6. Vanishing Waves
Smart, snygg, sensuell, surrealistisk och sanslöst tankvärd. Det är precis så årets science-fiction bör och kan beskrivas. Filmen släpptes på bio i slutet av sommaren, men tyvärr var det väldigt få biografer som plockade upp den. Som tur är finns den även att få tag på DVD. Missa inte!
5. Big Bad Wolves
Smart, snygg och svart seriemördarrulle med lite extra gott på toppen. De unga israeliska herrarna Navot och Aharon spred sin förra film Rabies som ett virus på alla festivaler, och med Big Bad Wolves har de tagit ännu ett steg mot genrefilmens Wall of Fame. I en intervju sa Navot att filmen är en satir mot den machoism som fortfarande finns ytterst närvarande i Israel, man ska vara tuff, hård och aldrig visa svaghet.
4. Lords of Salem
Det är så roligt att Rob Zombies senaste film fick så mycket skit av i stort sett samtliga recensenter när den kom, men ändå ser jag den på varenda lista nu vid årsskiftet. Jag älskade den från första början! En suggestiv och välpaketerad häxhistoria (som ju passar utmärkt just nu då medierna verkar ha fått en härlig häxrevival med AMH Coven, Cirkeln-böckerna etc.) som är en av de filmer som etsat sig fast vid mig under året, inte minst tack vare musiken och de fantastiska gestaltningarna av häxor som inte ser ut som tagna ur senaste Playboy. Yay för gamla häxor med hängtuttar och ruttna tänder!
3. Stoker
Att jag missade den här på bio! Att jag missade den överhuvudtaget! Men vilken tur att VoD-tjänsterna nu är så många och olika. Med hakan nere vid knäna följde jag härmodagen de kalla, beräknande och sorgliga karaktärerna i Chan-wook Parks (Old Boy) USA-producerade thriller om en annorlunda familj, ruta för ruta och är fortfarande mållös. Vilka rollprestationer och vilket manus.
2. We Are What We Are
Jag älskar som sagt det lågmälda, det genreöverskridande och filmer där karaktärernas utveckling ges mycket utrymme. Att filmen dessutom behandlar allt från organiserad religion och familjehemligheter gör det bara bättre. Jim Mickles tolkning av Jorge Michel Graus originalversion av familjen med urgamla hemligheter och seder är riktigt bra, kanske inte för att den tillför så mycket utan för att den ger filmen möjlighet att själv utvecklas. Och slutscenen. Wow.
1. Maniac
När vi ändå pratar om remakes… Jag AVGUDAR Khalfouns version av Maniac. En perfekt castad Elijah Wood, som så snart efter sin roll som rar hjälte i LOTR-filmerna tar på sig rollen som neurotiskt och psykotiskt kärlekstörstande Frank. Jag älskar iscensättningarna, musiken, POV-sekvenserna, alla närgående och oförsonliga våldsscener som aldrig viker bort blicken, skräcken, sorgen – ja, allt. Jag älskar också blinkningarna till ”andra” klassiker, som Peeping Tom och Henry: Portrait of a Serial Killer. En film som i särklass toppar min lista år 2013. Uppenbarligen var jag inte ensam om att tycka att filmen är fantastisk då Maniac efter en fullsatt visning tog hem priset som publikens bästa film på Monsters of Film 2013.
Extramaterial:
Årets bästa kortfilm: THE MEETING (Karen Lam). Inte nog med att Karen Lam kan vara den trevligaste och smartaste filmskapare jag har träffat så är hon också en hejare på historieberättande. Kortfilmen The Meeting är slagfärdig, underfundig och riktigt rolig.
Årets största besvikelse: CARRIE (Kimberley Pierce). Den var verkligen inte dålig, men med en sådan förlaga (originalet ligger på min topp 5 totalt) är det svårt att ens komma i närheten. Jag förstår att Pierce vill erbjuda den fantastiska historien om Carrie White till en ny generation, men jag tycker gott att den nya generationen kan hålla sig till originalet. Dock var den nya versionens avslutningsbals-scen riktigt fin (gåshud).
Årets upptäckt: INSIDE. Sent ska syndaren vakna! Jag hörde allt hurrande när herrarna Bustillo och Maury släppte Inside men det dröjde tills i år innan jag lyckades se den. Hade den kommit i år hade den toppat min lista. Fy för den lede så fantastisk. Brutal, oförsonlig och med ett oförglömligt manus. Så enkelt men ändå så slående. Jag älskade Livid men Inside är strået vassare.
Nästa års stora förväntan: XX, antologiprojekt av kvinnliga skräckfilmsskapare som bl.a. Soska-systrarna, Jennifer Lynch och Mary Harron.