Emma Gray Munthes fem bästa skräckfilmer

Filmkritikern Emma Gray Munthe listar sina fem favoritskräckfilmer för Rysarnytts läsare – utan inbördes rangordning.

Deliverance (1972)
-Jag vet att den egentligen inte kan kallas “skräckfilm”, men den är ändå en av de absolut mest otäcka filmer jag sett. Det är något med gängets totala utsatthet i naturen som får mitt skinn att krypa…

Instängd (2005)
-Förmodligen är det samma sak med Instängd, den totala utsattheten huvudpersonerna är med om skrämmer skiten ur mig, och i kombo med mörker och trånga, klaustrofobiska utrymmen blev resultatet en av de bästa skräckfilmer som gjorts på länge. En oväntat värdig uppföljare har svensk premiär den 8 januari.

The Shining (1980)
-En klassiker i sammanhanget förstås, som också den bygger lite på samma sak som filmerna ovan: en total ensamhet och utsatthet ute på vischan, långt, långt bort från civilisationen och andra människor.

Dark Water (2002)
-Jag tillhör dem som tyckte att den amerikanska remaken av The Ring var mycket bättre än originalet, men i Dark Water fick Hideo Nakata allt att klaffa. Där blev dock den amerikanska remaken inget att jubla över. Alls.

Open Water (2003)
-Utsatthet, igen. Dessutom i kombo med ett öppet hav. Och hajar. Utspelar sig nästan helt och hållet ute på vatten, och ger i alla fall inte mig någon större lust för dykäventyr. Eller, för den delen, bad överhuvudtaget…