Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

10 fina Halloweenfilmer att mysa med!

Publicerad av admin 1 Nov 2013: 16:14

När man ska dra ihop ett gäng Halloweenfilmer blir det ofta de gamla vanliga klassikerna som poppar upp i huvudet. Och sånt blir ju lite trist i längden men går kanske inte att undvika helt och hållet. Svartvitt gör sig ju annars väldans fint i såna här sammanhang. Men viktigast är stämning och atmosfär. Gärna någon dimbeslöjad kyrkogård som suger jungfrublod och viskar obehagligheter om nätterna.

Vi är många som vill ha en mysrysare att krypa upp i soffan med när ovädret drar in och Jehovas vittnen står utanför ytterdörren trycker på ringklockan. Så då passar det bra med en old school horror-lista – som inte har någon speciell rangordning. Ganska snällt och lagom läskigt.

cityofthedead

Phantasm (1979)
Don Coscarelis första film från 1979 är den bästa i serien. Kyrkogårdar och bårhus och superskön stämning med Angus Scrimm som den oefterhärmlige begravningsentreprenören Tall Man. Boooooyyyy!!!! Kung räcker fan inte till för hans insats. Reggie Bannisters ösiga gitarrjam med Bill Thornbury är också helt underbart. Phantasm har dessutom världens bästa tagline: “If this one does’nt scare you… you’re already dead”.

Djävulsmasken (1960)
Sqream queen Barabara Steele i en av sina tidiga filmer där det blir dubbelt upp i rutan i form av dubbla roller. Det tackar vi inte nej till. Löst baserad på Gogols novell Viy (den ryska versionen funkar också fint) har Mario Bava bakat ihop en häxstory som får blodet att frysa till is. Hmm… lät som någon röst från den gamla Studio S-tiden det där. En skönt kuslig stämningsrysare helt enkelt.

The Changeling (1980)
En äkta spökklassiker med en strålande George C. Scott i huvudrollen. Det är välgjort, effektfullt och så där lagom läskigt men stämningen är på topp från första till sista bildruta. Det är vi inte alltid bortskämda med.

Return of the Living Dead (1985)
Underbart underhållande 80-tals zombiekomedi signerad Dan O’ Bannon där alla stämningskapande ingredienser faller på plats. Zombierna är störtsköna och mumlar här ur skäggen med sitt klassiska Braaaaiiinnsss!!! Men bäst är den skönt gnabbiga relationen mellan Freddy och Frank. Ledmotivet är också en helvetets fin Halloweenpartyhöjare. Seeend more Cooopss!!!

House on Haunted Hill (1959)
Man skulle kunna fylla hela Halloween med Vincent Price-rullar men minst en Price-rulle måste med på en sån här lista. Inget snack om saken. Här spelar han inte helt ovanligt en rik knös som arrangerar en bisarr tävling på sitt hemsökta gods där den som överlever natten får en nätt summa pengar. Gör ingen plågad själ besviken.

The City of the Dead (1960)
En kvinnlig student kommer till en by i New England i slutet av 1600-talet för att göra research på häxkonst. Givetvis får hon betydligt mer än vad hon frågar efter. Läckra miljöer (bilden ovan) och en otäck smygande stämning som ligger och pyr under ytan. Sen Christopher Lee på det. Mums.

Dimman (1980)
Inte en av John Carpenters bästa men jösses vad han får till det med dimslöjorna i den här filmen. Rökmaskinerna går på högvarv. Dramatiska kustlandskap och blinkade fyrtorn och Adrienne Barbeaus ljuva stämma i etern som vaggar en till sömns om nätterna. Urläckert. Fan det är så här man ska bo och leva och äta sin chilli. Sen är det i rättvisans namn rätt kusligt när sjömännen sveper in över bygden med sina jättefiskekrokar.

Dellamorte Dellamore (1994)
Michele Soavis skruvade och filosofiska kyrkogårdskomedi där en hårt arbetande Rupert Everett har ett helvete att hålla ordning på alla döda och odöda som hasar runt på kyrkogården. Everett är skapad för den här rollen. Sen får vi lite love också. Och sånt gillar man ju.

Vampyr (1932)
Närmare stumfilm än så här kommer man inte. Skulle va nån Kaurismäki-film då. Men låt er inte skrämmas av brist på dialog och lite bökig story för ni får helvetes mycket mer i form av suggestivt förtrollande bildspråk och weirda scener.

Spiraltrappan (1946)
Skrämde skiten ur mig som barn när den visades på SVT på 70-talet.  Nu sitter man bara och myser. Full av atmosfär och krypande stämning som förstärks av det konstanta regnandet. En seriemördare som är ute efter kvinnor med handikapp härjar vilt där ute. Eller inne. Mycket härligt skuggspel på väggarna och spooky thereminvoxmusik i trapporna. Svarta skinnhandskar Argento style får vi också.

Bubblare:
The Whisperer in Darkness (2011)
H.P. Lovecraft i svartvitt noir-stil inspirerad av 30- och 40-talens skräck- och science fiction-film. En fantastisk skräckformel. Det är ödesmättat och tungt och inte mycket hopp för mänskligheten. Men samtidigt magiskt snyggt och stämningsfullt.

-Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: