Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

The Last of Us

Publicerad av admin 10 jul 2013: 11:13

Titel: The Last of Us hockeymaskhockeymaskhockeymaskhockeymaskhockeymask-skuggad
Utgivningsår: 2013
Utvecklare: Naughty Dog
Utgivare: Sony Computer Entertainment
Plattform: PS3

the last of us game 2013

När eftertexterna rullade satt jag kvar djupt försjunken i fåtöljen och stirrade in i tv-skärmen medan slutscenerna spelades upp som en filmremsa i huvudet. Jag var helt knockad och fysiskt och psykiskt utmattad efter att ha tillbringat de senaste dagarna i detta föga uppmuntrande men episkt vackra postapokalypslandskap. Jag har följt några av de mest intressanta spelkaraktärer och deras mödor att ta sig fram i en kollapsad värld där ett svampliknande virus förvandlat merparten av mänskligheten till hjärndöda monster. Tårarna var inte långt borta. Något man tydligen inte varit ensam om har vi kunnat läsa. The Last of Us är det mest nervpåfrestande och känslomässiga spel jag någonsin lirat. Och mänskliga trots allt det omänskliga. Så realistiskt, så levande och så grafiskt snyggt att jag ibland förväxlade spelet med en film.

Utanför är det svensk högsommar och barnskratt hörs från lekparken. En sådan där dag när folk beger sig iväg med sina picknickkorgar mot badstränderna för att smörja in sig och lyssna på dassiga sommarpratare och inte ägna en tanke åt dystra domedagsscenarier. Men det kanske de skulle må bra av. Själv pluggade jag in mina hörlurar i mobilen och tog på mig promenadskorna för en nypa luft och för att låta mig sugas in i Oscarsbelönade Gustavo Santaolallas episka och melankoliska score.

the last of us 2013

The Last of Us är ett dystopiskt survivalhorroräventyr som verkligen gör namnet rättvisa. Uncharted-utvecklarna Naughty Dog visar återigen att de spelar i guldligan bland spelutvecklarna. Det är så kusligt och övergivet att man måste överge Rom & Colan och snabbt halsa sin Captain Morgan direkt ur flaskan. Men det ger ingen lindring. I dessa deprimerande miljöer befolkade av råskinn och obotliga smittobärare finns det inget större hopp för mänskligheten. Det som en gång har varit ett välfungerande samhälle med sofistikerad infrastruktur återstår nu bara ruiner och sophögar. Vägtunnlar är vattenfyllda, parker igenväxta, byggnader betäckta av mossa och inte en vänlig själ så långt ögat ser. Man får förlita sig på sin egen styrka och uppfinningsrikedom för att överleva. Men bakom kröken kan alltid det oväntade hända. Där kan som tur är vänskapsband knytas och vackra naturlandskap breda ut sig och skänka och en smula hopp och tröst. Man möter faktiskt också en del vänner på vägen.

I centrum står smugglaren Joel. En kärv och plågad medelålders man som jag inte ska avslöja för mycket om. Men öppningsscenerna är helt makalösa. Han får i uppdrag att föra en liten tjej vid namn Ellie till ett ställe utanför säkerhetszonen där en rebellgrupp som kallar sig Eldflugorna huserar. I den här till synes enkla ramberättelsen ryms samtidigt en stor berättelse med fin dialog och en unik karaktärsgestaltning som jag aldrig tidigare stött på i ett spel. Jag hade dock önskat att man hade fördjupat historien och klämt in lite moraliska och filosofiska val och diskussioner. Som till exempel i Deus Ex. Survivalhorror är en typ av genre som verkligen passar för filosofiska utvikningar och tyvärr har man sumpat lite av den chansen.

the last of us 2013

Men det är den lilla brådmogna och charmiga Ellie och relationen mellan henne och den hårdnackade Joel som gör spelet så himla gripande. Påminner lite om Cormac McCarthy’s Vägen. Går inte att ge nog med masker till henne. Till en början är den lite kylig och distanserad men utvecklas till att bli allt mer känslomässig och ömsesidig ju mer svårigheter de genomlider tillsammans. De båda blir på något sätt varandras skyddsänglar i en värld där barbariet är det enda som lämnats kvar att klia sig med. Man känner starka sympatier för Ellies historia och öde. Eller rättare sagt; man fullkomligen tokälskar ungen. Som man vore självaste Skå-Gustav fast man mer beter sig om en råbarkad slaktarmaskin. Ellies röst görs av Ashley Johnson (men till utseendet är hon lite lik Ellen Page) och är fan den starkaste röstinsats jag hört i ett spel. Nästan läge att ringa Radiopsykologen och böla ut. Tveksamt om man skulle någon vettig respons bara.

Som ni förstår är det långt ifrån något uppåtlir även om det också bjuds på en del ljusa stunder. Det är riktigt tungt och svettigt att lira The Last of Us. Ibland var jag tvungen att lägga ifrån mig handkontrollen för att torka av den och smälta alla intryck. Hälla upp ett glas till för att lugna nerverna.

Det är också extremt våldsamt till skillnad mot det mer underhållande matinévåldet i Uncharted. Faktiskt lite väl brutalt. Hanteringen av vapen och hälsa är av det meckiga slaget. På gott och ont. Det blir givetvis mer realistiskt och utmanande när man måste krångla runt och söka efter delar för att bygga ihop sina förnödenheter men det blir ett rent helvete att fibbla med handkontrollen när ett gäng smittade rycker fram i klungor i en mörk källare. Särskilt en speciellt fruktad sort som kallas ”klickare” som bestraffats med jättelika svamputväxter på skallen och som man måste plocka innan de biter sig fast i skinnet. Höll på att krama sönder kontrollen i ren ilska när jag inte lyckades bemästra situationen. Men det går faktiskt rätt bra att smyga sig förbi dessa böldpestbestar om man har lite is i magen och inte bara i groggen.

the last of us 2013

En sak jag annars gillade med spelet var just själva smygandet och överrumplingsmöjligheterna. Det är visserligen nervigt och tidskrävande men samtidigt otroligt spännande och ger uppslag till många intressanta alternativ att ha ihjäl sina fiender på. Slutscenerna på sjukhuset var en smygfest utan dess like som jag njöt enormt mycket av trots att brallor och tröja var genomvåta av svett.

Det blir dock lätt brist på variation och nya spelmoment i den här typen av genrer där man drar fram i ödsliga landskap. Det handlar om att ta sig från den ena platsen till den andra i så gott skick som möjligt. Jag hade åtminstone blivit glad om man hade droppat lite roliga fordon att ta sig fram med för att bryta av det lite monotona mönstret. Även om det är kul att rida iväg på en hästrygg som en cowboy hade jag gärna dragit iväg och levt rövare med någon fräsig racerbåt eller gammal rostig Cheva. Även i en postapokalyps behövs det lite små oaser för att skingra mörkret.

– Stefan Särnefält

Kommentarer

  1. 10 jul 2013: 12:00
    Mago

    Tack för bra text! Själv skulle jag dock ge fyra masker. Fantastiska karaktärer och häftiga miljöer, men som du själv påpekar vill man gärna köra saker i ett spel och skratta emellanåt, glädjas åt livet som ett äventyr.

  2. 10 jul 2013: 12:14
    admin

    Tack! Poängen är ju att omständigheterna inte tillåter så mycket att dra på munnen åt. Men någon mer upplyftande detalj kunde man bjussat på, som att köra bil. Det är ju trots allt ett spel 😉
    /Stefan

Lämna en kommentar: