Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Black Mesa

Publicerad av admin 10 okt 2012: 19:32

Titel: Black Mesa
Utgivningsår: 2012
Utvecklare: Black Mesa Modification Team
Utgivare: Black Mesa Modification Team
Plattform: PC

black mesa gordon freeman

Det är svårt att veta vilken ända man ska börja i här. Första Half Life är den mest omtumlande spelupplevelse jag har haft någonsin och när man hörde att gänget som jobbat med att göra en remake av det klassiska spelet hade blivit klara med den första versionen av Black Mesa (fram till Lambda Core) och att ett releasedatum var spikat jublade jag som Fred Flinta. Black Mesa sparkade igång som ett hobbyprojekt hos ett gäng entusiaster 2004 och man var rätt osäker på om de överhuvudtaget skulle ro det i hamn. Men det gjorde de. Och på ett sånt magnifikt sätt att de nästan är värda ett litet Nobelpris. Åtminstone en rejäl medalj.

Minns när jag spelade Half Life första gången. Dom hade kunna dra igång ett världskrig utanför huset och jag hade bara fortsatt att lira. Hela spelet uppslukade mig fullständigt. Det var en så himla skön atmosfär och så intelligent uppbyggt och spännande att man satt limmad vid skärmen långt in på nätterna. Man höll på och slet med spelet i veckor och man längtade hem varje dag när man satt på jobbet. Det finns helt enkelt inte något annat lir som matchat Half Life och spelupplevelsen man hade då. Nu när jag lirar den lysande modifikationen av spelet blir jag påmind om hur bra det fortfarande är och hur lite som hänt på FPS-fronten. Visst, det har kommit en del riktigt intressanta förstapersonslir efter 1998, som Deus Ex och BioShock. Men Half Life är fixstjärnan på spelhimlen. Det var nyskapande när det kom och i den nya grafiska dräkten så befäster den sin position som världens bästa spel.

black mesa tram

Jag vet inte vad som är bäst men den mäktiga öppningsscenen sticker ut lite extra där man kliver in i rollen som forskaren Gordon Freeman och åker långsamt med spårvagnen ned i den underjordiska forskningsanläggningen Black Mesa Research Facility i New Mexico medan den kvinnliga rösten går igenom säkerhetsrutinerna i högtalarsystemen. Allt höll på i en evighet tyckte man då. Känslan av hur ofantligt stor den där anläggningen där man forskade på främmande livsmateria var. Man fullkomligen älskade det. Det var bara en vanlig dag jobbet där man skulle byta om till sin hazard suit i omklädningsrummet och göra ett litet experiment. Men det brakade givetvis åt helvete hela rubbet. Det var inte bara att portalerna till de främmande världarna med alla monster som öppnade sig. Det började även dyka upp kommandradiosnackande soldater som ville röja en ur vägen till varje pris. Man tvingades alltså jävligt snabbt sadla om från en löftesrik forskare till stenhård kommandosoldat. En karriär man inte var rustad för direkt. Kommandosoldatlivet började med en enkel kofot och den blev sedan en mäktig symbol i spelet och vartefter man fick tillgång till allt tyngre vapenslag.

black mesa

Så nu när man återigen ska gå in i rollen som Mr Freeman så är givetvis humöret och förväntningarna på topp. Nå, infrias de då? Det kan man lugnt säga. För det första är det snyggare än jag hade vågat tro. Dom har ju ändå jobbat med spelet i 8 år. Lite Duke Nukem-farhågor hade man kanske. Visst, det finns snyggare lir därute men grafiken matchar ändå det mesta på marknaden idag och det känns verkligen som man gjort spelet rättvisa. Och det mesta är sig också likt. Nu verkar det som man stuvat om vissa detaljer såsom jag minns det men annars är det en ren och skär hyllning till originalspelet och en sinnessjukt underhållande spelfest man bjussas på. Forskarkollegorna ser lite annorlunda ut (saknar Einsteingubben) och det är andra röstskådespelare och ny musik (som är riktigt bra) men grundkänslan är exakt densamma. Man har verkligen lyckats med remaken på alla fronter och man befinner sig i ett sant lyckorus under de timmar man lirar.

Nå, vad är det som är så förbannat bra med Half Life tänker ovän av datorspel och suparkompis med Martin Ingvar? Det jag älskade mest med Half Life var, förutom de magiska facilitymiljöerna, själva fingertoppskänslan och den smakfulla balansen mellan action, pussel och atmosfär. Plus att det har en bra story. Det kändes som ett spel som inte var skapat av förvuxna tonåringar. Det var moget. Kvalitetsstämplat rakt igenom. Varje detalj i spelet, från ljudet när man tankade hälsa och sprang i ventilationssystemen till de radioaktiva utsläppen i källarvalven och bossfajterna ute i det fria var magisk. Jag var egentligen mest förtjust i de lugna partierna då man gick runt och klurade ut vad som skulle göra för att ta sig vidare. Själva utforskandet. Det balanserade upp fajterna på ett fint och snyggt sätt. Gav en välbehövlig andningspaus. Minipusslen var en stor del av behållningen som många spel i dag kastat på sophögen (för att göra dem mer kommersiellt gångbara). Man kände sig på den tiden för en stund lite smart när man fixade strömtillförseln och tryckte på knappar för att hitta en väg ut ur labyrinterna. Då var man iofs en gröngöling på datorspel. Motståndet var också intelligent och svårforcerat och inget man fixade men några enkla knapptryck.

black mesa silo

En annan skön grej var själva Freeman-karaktären. Man var inte bara ett endimensionellt muskelpaket till marinsoldat utan historia eller sammanhang som skulle eliminera bad guys på snabbaste möjliga sätt. Här var man en lite småklen och förvirrad kille utan vapenkunskaper som man faktiskt kunde identifiera sig med. En kille som hade sin naturliga plats i forskarsamhället. Genom hela spelet stötte man ihop med kollegor och vakter som man kommunicerade med och försökte dra med sig in i äventyret. Vilket inte var det lättaste. Här får man repliker som är riktiga höjdare, som när man har röjt runt och gjort kanonmat av fienden och får kommenterar från kollegor av typen: ”Oh my godness! Mr Freeman, what are you doing?” Sånt gillar man skarpt och gör några high fives för sig själv och tar en klunk öl och klättrar vidare i ventilationssystemen. Eller så faller man i skratt när man kommunicerar med en uppskrämd kollega som ligger och trycker i en plåtlåda med stängd lucka och vägrar komma ut. Vid ett annat tillfälle kan man smyglyssna utanför dörren när soldaterna snackar om Freeman och spekulerar om han är någon sorts spion.

Men även om man älskade miljöerna i Black Mesa – och facilitykänslan är verkligen 100 procentig med silosar, brummande generatorer, kontrollrum, källare fulla av radioaktivt vatten, megastora lager etc – så kändes det otroligt skönt att få en nypa frisk luft ibland. Det var hela tiden sådana hopp fram och tillbaka som förhöjde spelupplevelsen. Vem minns inte när man kröp ut ur avloppsröret och helt plötsligt befann sig vid på kanten av ett jättebergmassiv och man tvingades hoppa mellan klippavsatser och fajtas mot soldater och en tungbeväpnad helikopter?

black mesa chopper

Allt det här har gänget bakom Black Mesa återskapat i hela dess vidd med några mindre förändringar i en mycket snygg grafisk dräkt. Det är bara att kapitulera. Några mindre buggar stötte jag på men det var inget som störde helhetsintrycket. Så missa nu inte chansen att lira det som ska liras. Och det är otroligt nog helt gratis. Det är bara att ladda ned här. Donera gärna en symbolisk summa om ni hittar en sån knapp. Tror till och med Martin Ingvar skulle uppskatta en omgång. Om han bara vågade knäppa upp forskarrocken och peta in lite patroner i magasinet. Ett stort äventyr väntar därute.

– Stefan Särnefält

Kommentarer

  1. 10 okt 2012: 20:54
    Pettersson

    Grymt! Känns som en given download. Bra rec, Särne.

  2. 10 okt 2012: 21:28
    admin

    Tackar tackar! Ja det finns inga som helst skäl att inte ladda ned.
    S

Lämna en kommentar: