0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Vampire Ecstasy 
Utgivningsår: 1973
Regissör: Joe Sarno
Medverkande: Nadia Henkowa, Marie Forså m fl
Stefan Särnefält (2006)
Joe Sarno, mannen bakom den legendariska porrbuskisen Fäbodjäntan (1978), tillhör gruppen av regissörer som gjorde filmer med öppet sinne och glad håg under de omvälvande 60 och 70-talen. Sarno sysslade dock mest med de erotiska/psykologiska sidorna i den så kallade sexploitationgenren. Typ vampyrfilmer med lesbiskt tema var annars sådant som regissörer som Jess Franco sög slut på till den sista blodsdroppen. Sarno är en stor Sverigevän och bor under sommarmånaderna utanför Stockholm tillsammans med sin fru Peggy.
I Vampire Ecstasy kommer ett sällskap, däribland en oskuld spelad av svenska Marie Forså (som bland annat badade bastu med Lasse Åberg i 47:an Löken Blåser På från 1972), till ett slott i Tyskland där en grupp vampyrkvinnor via riter med stearinljusfallosar och bongotrummor håller en lesbisk vampyrbaronessas ondsinta ande vid liv. Baronessan, som blev mördad för sitt begär efter kvinnligt blod, behöver en hämningslös kvinna för att leva vidare. Riterna har en stark påverkan på gästerna i slottet och den svagaste kommer att bli den som baronessan tar i besittning för att regera vidare i sin ondska. Så långt grundstoryn (tror jag, storyn är lite dunkel).
Frågan är om det är en erotisk skräckfilm eller en erotikfilm med skräcktema. Trots att det är Sarno bakom kameran så lutar det åt det förra, även om filmen inte är så värst skrämmande. Men jag måste erkänna tjusningen att i lite dunkla kameravinklar se urläckra vampyrkvinnor, modell tidigt 70-tal, dansa nakna i mörka källarvalv ackompanjerad av bongotrummor. Och Nadia Henkowa är härligt kuslig som översteprästinnan Wanda. Hon får blodet att isa och koka på samma gång. Men i en Joe Sarno-rulle kan man kanske aldrig räkna med att få avantagardet inom scenkonsten. Men slottsmiljöerna är läckra och stämningen skön.
Vampire Ecstasy får väl ändå sägas vara ett bättre kvitto på Sarnos filmkunskaper än Fäbodjäntan. Tyvärr blir jag inte tillräckligt uppskrämd. Det knakar, tjuter och mässas men man väntar hela tiden på något mer. Skrämseltillfällena är helt enkelt för få även om den underliggande stämningen väcker välbehagliga rysningar. Tempot är för segt för att hålla upp spänningen. Det händer liksom inte så mycket. Däremot är filmen skön i sin symbios mellan skräck och naket. Sarno vet hur man hanterar de erotiska spänningarna. Snyggt. Sarnos territory. Och vampyrtjejerna är finfina. Ibland kan det faktiskt räcka en stund. Särskilt när bongotrummorna dunkar så ljuvligt från källaren.
