0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: The Return of the Living Dead 
Utgivningsår: 1985
Regissör: Dan O’Bannon
Skådespelare: Clu Gulager, James Karen m fl
Mikael Jonsson (2008)
Det här är zombiefilm för mig. Visst, man snor hejvilt från Romero och hans filmer (ibland hela scener), men Dan O’ Bannons klassiker är fan rätt rolig också. Suveränt!
Så det här är alltså typ en skräckzombiekomedi, en riktigt välgjord sådan. Visst, det är b-film så det skriker om det, men charmigt så det förslår.
Det hela börjar med en läckande tunna i en lagerlokal. Lokalen tillhör ett företag som säljer medicinska tillbehör och tunnan tillhör den amerikanska armén och innehåller typ skelett och uppstoppade djur. Den läckande gasen gör att saker och ting vaknar…
Skådisarna är helt okej och stämningen och 80-talsmusiken är på topp. Särskilt samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna är intressant. Gubben och den yngre killen har en kemi man märker av direkt. Gubben blir helt hysterisk när skiten träffar fläkten och han förblir galet hysterisk och gråtfärdig. Utan att låta alltför vrickad är det faktiskt just de två hysteriskt bedrövade huvudkaraktärerna som på ett sätt gör filmen. De verkligen lider filmen igenom.
Fyra höjdpunkter:
1. Den på mitten/längden itusågade hunden
För att den gnyr på ett gulligt obehagligt sätt.
2. Den nakna gula mannen
För att han är så spattigt rolig när han kutar omkring inne på lagret, och för att han spattar vidare med en stor brandyxa i skallen. Och för att han senare utan huvud tamejfan fortfarande rusar omkring.
3. Den totalt klyschiga gruppen ungdomar
Hör här: en porrig galen brud, en råtokig punkarsnubbe med kedjor i ansiktet, en svart kille med flottiga Michael Jackson-lockar (80-tal) och militärbrallor, en försynt tjej med typ skolflicksuniform samt en snäll och lite mesig kille i nördig kostym.
4. Att den porriga och galna bruden dansar naken på en kyrkogård.
Sweet.
”Send more paramedicssss”
Specialeffekterna är riktigt smakfulla, och den rangliga spaghettizombien nere i källaren är tokskön. Hans höft och kanske ryggrad måste ha krossats när han dog, för han har en helt sjukt rolig gångstil i zombielivet. Rekommenderas!
Zombierna är sugna på hjärna och låter alla veta detta genom att utropa ”brains!” tämligen ofta. En zombiekvinna förklarar också lite mer ingående varför hon och hennes ruttnande gelikar uppskattar hjärnor så mycket. En rörande scen.
Lite trist är att ambulansförare och sjukvårdare råkar särskilt illa ut den här filmen. Jag tycker de ska vara hjältar och mår lite dåligt av att se dem bli uppätna. De vill ju alltid bara väl. Visserligen är de rätt korkade och låter sig lätt luras av inte alltför smarta zombies, så de kanske får skylla sig själva.
Den här superba rullen har fått fyra uppföljare, varav endast tvåan är okej. Jag rekommenderar del ett starkt. En perfekt inkörsport till en klassisk filmgenre.
