Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

The Haunting in Connecticut

Publicerad av admin 2 feb 2011: 20:15

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: The Haunting in Connecticut
Utgivningsår: 2009
Regissör: Peter Cornwell
Skådespelare: Virginia Madsen, Kyle Gallner, Martin Donovan m fl
Distributionsbolag: Noble Entertainment

Stefan Särnefält (2009)
Spökskräckisar baserade på verkliga händelser har en särskild plats i mitt Riddar Kato-hjärta. Det har kommit några hyfsade based-on-spökisar på senare år, som The Exorcism of Emily Rose och An American Haunting. The Haunting in Connecticut rör väl sig i samma grumliga dimension skulle jag tro. Hur det är med sanningshalten i den här typen av filmer kan man alltid bråka om. Filmen handlar iaf om en familj som flyttar till ett sekelskifteshus i norra Connecticut för att deras cancersjuka son ska ha närmare till sjukhuset. Det visar sig dock att huset ruvar på en riktigt grym historia. Huset har fungerat såväl som begravningsbyrå som bårhus och plats för spiritistiska verksamheter och brutala mord. Den tidigare ägarens son Jonah var dessutom synsk och kunde öppna portarna till den andra sidan för att släppa genom osaliga andeväsen. När familjen flyttar in så bryter givetvis hela skiten lös. Låter det bekant? Välkända formler behöver man dock inte alltid vända ryggen till om de blandats rätt i kärlen. Och det har man väl till viss del gjort här och där. Även om det är rätt mycket Huset som Gud glömde över det hela. Och en rad andra spökisar som jag inte orkar räkna upp här. Men jag är lite svag för sånt.

Filmen börjar strålande där man får se en rad sekelskiftsbilder på döda människor. Döda människor på bild är för jäkligt obehagligt helt enkelt. Jag kom direkt att tänka på The Ring och myste som en gräddmjölkskatt inombords. Sen är det lite mojningsläge fram till mitten innan spökerierna drar igång som ett raggargäng på för många horsepowers. Specialeffekterna är visserligen riktigt välgjorda och effektfulla. Men kanske för välgjorda för sitt eget bästa. Man går ibland på kolossal muskelstyrka och det är definitivt inte spökskräckens bästa välgörare. Ska man spökskrämmas ska man ge fan i låta spökena ränna runt som om de vore på party. Det är atmosfär och stämning som gäller. Pyttesmå detaljer. Inte för högt tempo och små uttrycksmedel som driver en sakta mot den berömda avgrunden. Jag gillade annars greppet med sekelskiftsflashbacks och där man exponerar gränstrakterna mellan hallucination och verklighet. Vilket sätter fyr på rädslan och osäkerheten. Men att pojken vill bo helt ensam i källaren där det spökar som värst känns inte helt logiskt eller friskt heller för den delen. Dessutom ligger det mumiefierade lik i väggarna. Det borde stinka apskit lång väg. Storyn är inte helt vattentät men det brukar det iofs sällan vara i sådana här sammanhang. Sen måste jag nämna rollprestationerna, som jag tycker övertygar med att gestalta familjens utsatthet.

*
Håll utkik efter regissören Peter Cornwells kortfilm, den leranimerade sjukhusskräckkomedin Sjuksal 13, som visas i sjukhusets tv-rum i mitten av filmen. Den visades på SVT 2007 och var bannemej riktigt rolig. Fyra masker för den.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: