Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

The Day of the Triffids

Publicerad av admin 2 feb 2011: 12:07

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: The Day of the Triffids
Utgivningsår: 1981
Regi: Ken Hannam
Medverkande: John Duttine, Emma Relph m.fl.
Utgiven av: BBC DVD

Jonas Danielsson (2009)
Alltså, det låter ju inte bra. Köttätande växter som tar över jorden. Själva tanken är absurd och andas nån slags flumkonspiratorisk grönavågenparanoia. Och turligt nog är det också exakt vad The Day of the Triffids är.

För att utvinna en extra energifylld olja börjar företag odla en sällsam blomma – triffid – trots att de kan gå(!) och är dödligt farliga. När jorden en afton omges av ett fantastiskt ljussken börjar kampen om överlevnad. Det är nämligen så att alla som tittat på ljusskenet blivit blinda och numera knappeligen kan överleva (Ja, nu är det ju inte riktigt så att vara blind – de flesta blinda kan faktiskt ta hand om sig själva. Men för historiens skull kan vi väl låtsas att blindhet är det värsta som kan drabba mänskligheten? Ty, annars fungerar inte den här berättelsen). Så, de få seende hamnar i konflikt med de blinda och såklart triffiderna som verkar vara inställda på att utrota mänskligheten. Kan de gående blomstren vara intelligenta?

Triffiderna är som en zombiefilm fast med blommor istället för levande döda. De har samma långsamma gång, samma förmåga att dyka upp i mängder och ett klickande/trummande ljud istället för stönandet. Och förvånande nog fungerar det bra, i alla fall i den här BBC-serien från 1981. Boken har jag inte läst men filmen The Day of the Triffids (Steve Sekely, 1962) imponerar då inte alls på samma sätt.

Triffiderna är en helgjuten teveserie som tyvärr löper på alltför få avsnitt: 6 epsioder, 26 minuter vardera. Den kan kanske tyckas tafflig i dagens cgi-infesterade filmsamhälle men för oss som är bröstnärda på latexeffekter funkar det riktigt bra.Inledniningen av serien är vad som funkar bäst och sätter stämningen för den kommande öde, undergångsstämningen. Och visst märks det tydligt att 28 dagar senare inte bara är en Day of the Dead rip-off. Det är lika mycket snott från Triffiderna. Ja, jag skojar inte. Triffiderna är ett nostalgiskt barndomsminne som faktiskt fortfarande håller stenhårt, till skillnad från besvikelser som V. Nu väntar vi bara på att få se Dödens käftar igen, eller hur?

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: