Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Superstition (1982)

Publicerad av Rysarnytt 22 dec 2019: 19:43

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Superstition
Utgivningsår: 1982
Regissör: James W. Roberson
Manus: Galen Thompson m fl
Medverkande: James Houghton, Albert Salmi, Lynn Carlin m fl

Superstition var en av godbitarna man kunde plocka åt sig bland videohyllorna under den gyllene videoepoken första hälften av 80-talet. Egentligen kändes den mer som en under-disken-film på obskyra Lunengs i Sundbyberg men den fanns faktiskt att hyra i de flesta videobutiker vad jag minns. Inget man behövde smussla och smyga runt flera kvarter med som med porren eller be någon polares morsa gå och hyra för en nätt summa pengar eller tvingas utföra något enkelt trädgårsgöra (tänk drängen i Fäbodjäntan) eller sticka till skogs och gömma undan som med skogsporren.

Och då såg omslaget ut så här, utgiven av Video Tape Center. Fin tagline men trailerns tagline efter recensionen är snäppet bättre: ”Superstition – the victims who died where the lucky ones”. Nästan i klass med Phantasms tagline: “If this one does’nt scare you… you’re already dead”

Filmen är producerad av Mario Kassar och Andrew G Vanja – producentduon som sedan gled vidare på en räckmacka i producentlivet med betydligt större kassakossor som Terminator 2, Rambo-filmerna, Total Recall och Basic Instinct. Jag såg Superstition ett par gånger då det begav sig men har inte lyckats få tummen ur för att se om den igen. Förrän nu. Kändes som det var på tiden. Lite konstigt då jag tyckte att det var en av de bättre skräckfilmerna i videoutbudet. Inte den läskigaste men den låg rätt högt uppe på den listan, en bit efter The Beyond.

Storyn kretsar kring en familj som flyttar in i ett gammat hus i New England ägt av katolska kyrkan sedan sekler tillbaka. Över huset vilar självklart en förbannelse och som går ända tillbaka till 1600-talet då en häxa blev dränkt och som nu som söker efter hämnd på det mest brutala sätt. Och det går med familjen som det brukar gå med i familjer i såna här filmer. Det hjälper inte att en ung och snygg men träig präst som gillar att smygtitta på familjens badande tjejer försöker excorsera häxdjävulen. Allt går åt helvete ändå.

Hur var den att se idag då? Jag skulle inte säga att den åldrats som en konjak upphittad i en ubåt från andra världskriget på Atlantbotten men den står sig ändå hyfsat bra jämfört med många andra videoalster från samma era. Effekterna håller faktiskt fortfarande hög klass och är nog det bästa med hela filmen. Det sparas inte på detaljrikedom när det gäller morden och chockeffekterna. Även om jag fortfarande finner Superstition rätt underhållande är den lite taffligt gjord med klumpigheter när det gäller själva berättandet och hur alla beter sig. Alla rusar naivt rakt in i häxkitteln utan invändningar.

Men visuellt bjuds på en del läckerheter och överlag funkar den fortfarande ganska bra ändå (har lätt att bli nostalgisk i sådana här sammanhang). En favorit är när häxan ska plocka prästen men korset får hennes hand att frysa till is varje gång hon ska knipa prästpellen. Jävligt snyggt. Vet inte hur man tänkt med musiken men måste säga att det kändes jävligt konstigt att höra The Shining-temat och något som påminde starkt om frenetiskt poppande Goblin-syntar genom hela filmen. Kommer inte ihåg det där men så här i efterhand roas jag av det.

– Stefan Särnefält

Lämna en kommentar: