Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

SS Operation Wolf Cub och Helgerån

Publicerad av Rysarnytt 18 jan 2015: 19:06

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

SS Operation Wolf Cub hockeymask_machete
Inspelningsår: 1983
Regissör: Joe Sarno
Manus: Joe Sarno
Medverkande: Harry Reems Inger Hedlund, Gunnar Ernblad m fl
Distribution: Klubb Super 8, Studio S Entertainment
Bonus feature: Helgerån (1988) hockeymaskhockeymaskhockeymask-skuggad

harry reems

Joe ”Fäbodjäntan” Sarno var inte direkt känd för hårdkokta actionrökare. Men han gjorde ett tappert försök i början av 80-talet och lyckades få över sin gamla polare Harry ”Långt ner i halsen” Reems till Sverige för att spela in en actionfilm (helt utan sex). Eller vad man nu ska kalla det här. För Operation Wolfcub är så usel att den får Mats Helge Olsson att framstå som ett geni. Ett fullständigt haveri. Dessutom helt obegriplig. Tror inte det spelar nån roll om man ser den hundra gånger. Man fattar ändå inte vad som händer. Skulle vara om man sveper en balja rysk vodka under pistolhot men jag är tveksam.

Wolfcub är mer ett hopkok av massa lösryckta händelser där folk kliver in och ut ur bilden utan sammanhang. Ungefär som i en sämre porrvåffla. Till och med Harry Reems går runt som ett frågetecken och verkar undra hur fan han hamnade här. Men roligast är just att det är han som gör huvudrollen. Hur som helst, Reems (som redan varit i Sverige och gökat runt i filmsalongerna på 70-talet) försöker i alla fall spela nån form av amerikansk ex-legosoldat som kommer till Stockholm för ett hemligt uppdrag. Han ska tillsammans med en gammal polare i hockeyfrilla infiltrera ett hemligt naziträningsläger i Dalarna. Eller om det är han själv som blir infiltrerad eller någon annan. Svårt att veta. Allt är messed up.

ss operation wolf cub

Reems entré till Stockholm är dock strålande där han står och rynkar på näsan åt Moderna museets skulpturer på Skeppsholmen medan han spanar in en brud. Som om Sarno ville gestalta nåt högre metafysiskt krångligt och obegripligt som bråkar med kroppens lägre behov. I alla fall en tolkning som jag tror Sarno skulle bjussa mig på en stor starköl och en näve jordnötter för.

Reems drar sedan upp till Dalarna med motorbåt och sen är det nåt med nazipengar (eller om det var guld) som under inga som helst omständigheter får hamna i fel händer. Reems rantar runt i terrängen bland ett gäng svengelsktalande lokalförmågor som får svenska tv-seriestatister att framstå som Oscarskandidater och man fattar inte ett skit vad som pågår. Jösses vad dåliga de är.

Man sitter och spanar som en indian med handen ovanför ögonbrynen efter action men det enda dramatiska som händer är nån som snubblar i skogen vill jag minnas. Måste fan vara den mest fjösiga actionfilm som någonsin spelats in och när det väl smäller i pickadollerna låter det ungefär som en ärtpicka eller nån som försöker kväva en hicka, pjutt, fjutt, fjutt, pjutt. Man behöver inte vara rädd för att missa nåt för all krutrök om man säger så.

Vi får nog böja oss och erkänna att Sarno inte var någon våldsskildrare. Minns att han sa att han tyckte det var jobbigt när tjejerna skulle piskas i Swedish Wildcats och skyllde allt på producenten. Nåväl, tyckte ändå det var jävligt skoj att han efterlämnade den här filmen till eftervärlden och att den nu äntligen finns på DVD. Han ville väl hänga på actiontåget och smida medan järnet var varmt efter videovåldsdebatten. Vad vet jag. Det ljuva 70-talet var förbi. Fart, yta och snabba klipp hade börjat infiltrera folkhemmet och Sarno försökte kryssa sig fram mellan kobbar och skär med gott mod. Även om våldet inte låg Sarno om hjärtat så kom han igen med besked några år senare med en riktig rysare som faktiskt är det blodigaste han gjort.

***

Som bonus på skivan får vi nämligen ett av Joe Sarnos mest mytomspunna verk. Sarno själv berättade när jag var hemma hos honom och hans fru sommaren 2007 att den fick problem med releasen och att han inte visste vart den tog vägen. Men jag tror han sa: ”That was a good movie”. Det sa han nästan om alla sin filmer, fast han nog inte mindes speciellt mycket alla gånger. Tror han sa det även med Wolfcub, men jag kan minnas fel. Hans fru kom ofta in och rättade honom och sa: ”No, that wasn’t a good movie”. Och sen satt vi och skrattade allihop och medan vi drack Heineken. En härlig eftermiddag.

Några år efter Operation Wolfcub var det som sagt dags för ännu ett påklätt äventyr helt utan sex, rysaren Helgerån (Sacrilege 1988). Filmen som försvann. Nu visades det sig att den låg hemma hos Sarnos hovfotograf Torbjörn Lindqvist i Dalarna (ett rykte säger att drängen i Fäbodjäntan hade gömt den bakom en vedkubbe i Torbjörns fäbod under en gömma-filmen-lek under en blöt midsommarfest). Och otroligt nog så är detta faktiskt a good movie. Åtminstone ganska good. Helgerån är Sarnos andra och sista skräckfilm. Tidigare hade han lekt runt med lesbiska vampyrer på ett kusligt slott i Tyskland (Vampire Ecstacy 1973). Skräckmässigt tam men ändå kul med sitt bongotrummande och nakendansande i källaren.

Helgerån är däremot en ren skräckhistoria där Sarno utforskar det mänskliga psykets labyrinter och låter huvuden rulla som i en bowlinghall. I filmen reser en amerikansk journalist till Skandinavien för att granska en religiös sekt i Lappland med en mörk historia. Kanske inte överdrivet originell men blev lite överraskad över Sarnos våldskapacitet. Men han har ett förklarande psykologiskt drama i botten så det är inte spekulativt på något sätt.

Även om tempot inte är av det mest rivigaste slaget har han på sina håll fått till det fint med atmosfär och stämning, särskilt scenen med kyrkan insvept i dimman i filmens början som jag gillade skarpt. En stor del av äran ska i ärlighetens namn tillskrivas det stämningsfulla scoret signerat Godfrey Nelson. Dessutom var det skönt att slippa se folk som beter sig som fullständiga tokstollar framför kameran som i Wolfcub (nästan bara amerikaner den här gången, även Sarnos son).

Sen måste det sägas, en sån där vass och blänkande skära (som också dök upp i The Nesting, om ni minns den gamla 80-talaren) är ett förträffligt snyggt mordvapen när den svingas i motljus mot en bar himmel. Tyvärr är bildkvalitén inget vidare, eller snarare är den fullständigt åt helvete. Men låt er inte skrämmas alltför mycket av det. Man får ta det onda med det goda ibland. För det är faktiskt riktigt kul att se Sarno leverera klassisk 80-talsskräck. En kulturgärning från Klubb Super 8 och ett måste för Sarno-fans.

– Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: