0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Omen
Utgivningsår: 2006
Regissör: John Moore
Skådespelare: Liev Schreiber, Julia Stiles m fl

Stefan Särnefält (2006)
Omen 666 hade premiär 060606 och är en remake av den första filmen i Omen-trilogin från 1976. Filmen följer originalet nästan scen för scen och några direkta överraskningar bjuds det tyvärr inte på. Regissören John Moore har visserligen uppdaterat den och fogat ihop profetiorna om antikrist framträdande med aktuella händelser i tiden – ackumulationen av terrorattacker och naturkatastrofer – som förebådar hans ankomst och lagt in en och annan ny detalj i scenerna.

Men annars är filmen en sämre kopia av originalet. På de flesta punkter, som skådespeleri, spänning, stämning och musik (Det går inte att tänka Omen utan Jerry Goldsmiths Ave Satani ) når man aldrig upp till första filmens kvalitet. Ofta känns det som ambitionen är att imitera originalscenerna så bra som möjligt, vilket sänker trovärdigheten. Men framför allt saknar jag den kusliga stämningen som aldrig riktigt infinner sig i remaken. Har man originalet i färskt minne så är det bara att bocka av scen för scen och jämföra, och det blir rätt meningslös sysselsättning i längden. Moore har dock lagt in några nya drömsekvenser samt skruvat upp ljudvolymen rejält vid överraskningsmomenten. I bland vet man faktiskt inte om man hoppar till för volymens skull eller på grund av det man ser på bioduken. Jag hade hoppats på mer från Moore. Han borde ansträngt sig mer för lyfta upp den på ett lite ”högre plan” och verkligen gjort den till ”a metaphorical version of our collective fear”.

Bland skådespelarna gör annars Mia Farrow hyggligt i från sig som Damiens beskyddare från helvetet, Mrs Baylock, även om Billie Withelaws helvetesapostel var läbbigare. Liew Schreiber är inte någon Gregory Peck och Seamus Davey-Fitzpatricks Damien saknar det där finurliga djävulsflinet som Harvey Stephans hade på läpparna. Omen 666 känns överflödig och bara ett sätt för producenterna att mjölka pengar ur gammal siffersymbolik.

Mikael Jonsson (2006)
Man kan verkligen fundera över poängen med denna film. Alla vet vad den handlar om, och redan långt innan premiären visste man att det i princip var en ”scen-för-scen-remake”. Ändå var man exalterad och gick och såg den. Så man ska väl vara tyst egentligen. Djävulens son härjar i alla fall runt och är elak. Mamman förstår tidigt vad som är på G, pappan tar lite längre tid på sig men förstår till slut och det blir han som får styra upp det hela. Det går sådär. En onödig remake som klarar sig från en överstruken mask genom ett par väldigt effektiva hoppa-till-effekter och vissa andra läckra scener. Men har man sett originalet är det onödigt att gå och se remaken. 1,5 i betyg.