Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Maniac (2012)

Publicerad av admin 18 Maj 2013: 14:26

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Maniac hockeymaskhockeymaskhockeymaskhockeymask-skuggad
Produktionsår: 2012
Regissör: Franck Khalfoun
Manus: Alexandre Aja m.fl.
Medverkande: Elijah Wood, America Olivo, Nora Arnezeder m.fl.
Distribution: Ascot Elite Home Entertainment

maniac-2012-elijah-wood

Vi var väl många som satte vällingen i halsen när vi första gången hörde att Elijah Wood skulle spela den svårt traumatiserade psykopaten Frank Zito i remaken av William Lustigs kultslasher Maniac. Han kändes inte direkt uppväxt in the same neighborhood som Joe Spinells svettiga och ångestkvidande varelse som sitter och hallucinerar i sin sjaskiga ungkarlslya och jagar kvinnoskalper om nätterna. Man väntade sig en kastrerad av version av filmen. Om nu inte remakeproffset Alex Aja hade välsignat verket med sitt franska rödvinsblod. Istället för en meningslös scen-för-scen-remake får vi en överraskande potent skildring som går in djupare bakom skinnet på den plågade Zito. Mycket blod och skalper men också starka känslor.

Precis som originalet är Taxi Driver-feelingen närvarande. Inte samma sleazy och kvävande stämning som i originalet som var så obehaglig och tät att man kunde ta på den. Den här är lite för polerad och det är där den kommer till korta jämfört med originalet. Men filmen börjar fint där Frank kör runt med bilen och lustspanar efter kvinnor med ett maffigt synthscore i bakgrunden. Precis som man vill ha det. Istället för New York rör vi oss i L.A. Vilket känns helt rätt när dekis-New York är bortstädat. Här har man flyttat fokus till ytan och modevärlden. Wood är inte någon Spinell men passar ändå förvånansvärt bra i rollen. På flera sätt faktiskt bättre. Här driver han egen business – en affär med skyltdockor. Hans karaktär flyter på ett mer naturligt sätt in i stans ytliga och känslokalla modeliv. Här fanns dock potential man kunde utnyttjat mer.

Den lite luddiga kopplingen mellan mor och son i originalet är tydligare. Vi matas med lite upplysande flashbacks där Franks knarkande och prostituerade morsa (America Olivo) drar hem karlar och knullar runt inför Franks kärlekslängtande ögon. Ett klassiskt psychoupplägg. Den kortväxte Wood passar perfekt med sitt barnsliga och sårbara ansikte som döljer ett uppdämt vredesbehov. Han är en slags förkrympt och vinddriven gestalt fångad i sin miserabla barndom och som ser den morsa han längtar efter och vill behålla i kvinnorna han möter.

Något jag gillade var att man använde sig betydligt mer av subjektiv kamera där man ser allt utifrån Franks utforskande och störda blick. Inte lika störd och charmerande som Spinell visserligen, och Wood behärskar inte sjuksnacket lika bra. Men tillräckligt störd för att röra om och skapa förvirring hos socialförsäkringsminister Ulf Kristersson som ju vill se fasta rutiner för psyksjuka, och det har ju Zito så det är egentligen inte så mycket att bråka om. Vi får en del läckra scener i den här filmen. En favorit är den föraktfulla modetanten som ligger snyggt nedbäddad i bubbelbadet med handduken över ögonen och njuter av sitt rödvin till tonerna av Ave Maria då Mr Zito kommer på oväntat besök. Försiktigt och ömt börjar han smeka det vita badskummet med sin sårade hand ovanför skötet. Stark symbolisk scen och framtida klassiker som kan komma att göra sig fint på badhus och klassåterträffar.

En poäng med remaker är att man kan utnyttja den teknik som inte fanns tillgänglig då originalet spelades in. Både i själva hantverket och filmens story (om den utspelas i nutid). Här väljer Frank ut sina offer på dejtingsajter och man får en fin inblick i Franks instängda värld vars enda sällskap är skyltdockor och surrande flugor som han försöker ha ihjäl med insektsspray. Hur han sitter där med sin kaffekopp vid tangentbordet och chattar, givetvis utan profilbild, medan han småsnackar för sig själv. Säkert en del nätdejtare därute som känner igen sig. Med eller utan kalsonger neddragna. När han tvingas visa korten går han igenom hela sitt liv i bildarkivet. Ska han välja en pojkbild eller vuxenbild? Jävligt bra det där. Hade velat att man använt sig mer ny teknik i hela filmen men det var en fin övergång från första mordscenen som var värd att nämna.

Caroline Munros fotograf i originalet hade en utstrålning som jag gillade. Nora Arnezeder är förvånansvärt blek trots att hon är fransyska och det uppstår inte samma kemi mellan Wood och henne som med Spinell och Munro (kolla gärna in The Last Horror Film (1982) där dom strålade samman igen på ett roande sätt). Referenserna till Taxi Driver återkommer när Frank bjuder ut henne på bio men istället för Kärlekens språk (XYZ) ser de Dr Caligaris kabinett medan Frank på ett snyggt sätt smälter samman med Caligari-figuren på duken. Det här är en bra remake. En trovärdig remake. Nästan en svag fyra. Originalet en säker fyra.

– Stefan Särnefält

Kommentarer

  1. 23 Maj 2013: 15:29
    Tony J

    Bra recenserat! =) Tyckte filmen var överraskande bra, men tanke på alla skitremakes som kommit under åren. =)

  2. 23 Maj 2013: 21:39
    admin

    Tack för berömmet! Ja det är inte många remaker man gillat, den här var helt klart en av de bättre.

Lämna en kommentar: