Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Månbas Alpha

Publicerad av admin 1 feb 2011: 23:18

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Månbas Alpha (Space 1999)
Utgivningsår: 1975-76 Episod 1-24
Skapare: Gerry Anderson, Sylvia Anderson
Skådespelare: Martin Landau, Barbara Bain, Barry Morse, Christopher Lee, Joan Collins. Peter Cushing m fl
Distribution: Noble Entertainment

Dags för lite spaceretro i Rysarnytt. Vet inte hur många som minns den gamla brittiska sci-fi-serien Månbas Alpha som visades på 70-talet i SVT. Men några oldfucks spricker nog upp i ett snett leende eller något som påminner om ett bortglömt barngrin bakom tv-soffan. För många var Månbas Alpha mannat från himlen när den visades på kvällarna. Krukan med guld vid regnbågens slut. Wallenbergsfärens aktieportfölj. Hela Fib-Aktuellts samlade utgivningar. Blixt Gordon och Star Trek hade inte riktigt samma dragningskraft och muskelomfång som Alpha i min värld. Åtminstone hade de inte Martin Landau och Barbara Bain. Kungen och drottningen av outer space. Nyligen införskaffade jag Nobles boxar och det var sannerligen ett kärt återseende. Vilket crew. Vilka sköna trubbel de hamnar i. Och vilka kvinnor. Det är bara Christina Lindberg som fattas. Okej då, kan nog tänka mig ett gäng till om jag får tänka efter ett slag. De gamla sexakrobaterna Lisa de Leeuw och Annette Haven hade smält in fint tillsammans med Kay Parker, gärna ute på några mustiga äventyr där de jagar tentakelmonster i tajts och högklackat.

space 1999

Man kanske inte ska föra någon diskussion om bäst-före-datum för sci-fi för genrens estetik går liksom aldrig i takt med tiden. Däremot idéerna. Det är ofta rätt risiga modellbyggen och kulisser även med 70-talsmåttstocken. Men vissa prylar funkar riktigt bra ändå får jag ändå säga. Rymdskeppen ser faktiskt fortfarande rätt coola ut även om striderna mer påminner om gamla arkadspelsfajter. Nån som minns lir som Space Invaders, Scramble och Missile Command? Star Wars höjde ju sedan ribban rejält för genren. Men om man lugnar ner sig med en iskall grogg en stund och slutar att stirra sig blind på formaspekterna och går direkt på kärnan så har serien faktiskt en riktigt hygglig grundstory i botten.

Året är 1999 och människorna har koloniserat månen som blivit en avfallsplats för atomsopor. En explosion försätter dock månen ur sin bana som drar ut i rymden där Alpha-crewet tvingas fejsa faror i alla omöjliga dimensioner. Knixiga existentiella och filosofiska frågor blandas med hederlig action och ibland till och med lite skräck. För ett av avsnitten gav mig mardrömmar som tvingade mig att knacka på dörren till morsan och farsans sovrum. Där stod jag kallsvettig med ångest som en målning av Munch. Det var ett brännskadat mördarspöke som släpptes loss efter ett misslyckat botaniskt experiment med en besättningsman som hemsökte mig svårt om nätterna. Det spelades sån där flummig new age-musik som var lite småscary, så jag kan förstå att jag blev uppskrämd. Rysarnytt är ett sätt att bearbeta detta svåra barndomstrauma på. Men denna gång sov jag dock gott som en bebis på brännvinstuss.

space 1999

Gästlistan kryllar av gamla välkända fixstjärnor. Utomjordningarna är vanliga människor i Thomas Di Leva-kreationer, ömsom vänliga ömsom fientliga. Joan Collins (som den gamle smörsångaren och sol-och våraren Peter Holm en gång i tiden la rabarber på) visar sina sköna kurvor och Christopher Lee glider runt i ett avsnitt som spaceindian i silverfärgad lejonman i nåt slags stoiskt, upphöjt lugn. Ett festligt avsnitt är när Martin Landau och Barbara Bain och resten av crewet möter sig själva som grottmänniskor och springer runt och rasar som vilddjur. Tänk er den rationella och återhållsamma Dr Russell och ledarförebilden Kapten Koenig alias Bain och Landau goes nuts i grottan. Helt sjukt. Bakom varje oklanderlig fasad bor en liten China Blue eller en Kapten klänning om man ska ge sig på en lekmannatolkning.

Som alltid när man förlägger en historia i en annan tid och plats så kan man berätta något intressant om människan och hennes plats i tillvaron. Och det funkar ju oftast förbannat bra i rymden där man kan kasta om naturlagarna och vända upp och ned på allt som i ett Staffan Westerberg-program. När problemen hopar sig som demonklasar så måste man våga improvisera och ifrågasätta det gamla jordelivets vanor och beteenden. Ta seden dit man kommer helt enkelt. Till exempel så finns Avatarprylen redan i Månbas Alpha.

Serien skapades av det berömda brittiska producentparet Gerry och Sylvia Anderson med en lång sci-fi-meritlista i rymdkapslarna. Det verkar dock som serien tog hårt på äktenskapet eftersom de gick skilda vägar redan efter första säsongen. Soundtracket är gjort av Barry Gray (verkar som alla filmkompositörer hette Barry på 70-talet, tänker på The Warriors-Barry de Vorzon och Snobbar som Jobbar-John Barry, iofs bara två men ändå, det blir tre med Barry Gray). Nej, ge mig en snabb remake av Månbas Alpha nu. Gärna med Martin Landau som livsfarlig utomjording i böljande silverhår och slitsad rymdklänning. Platådojor också givetvis.

Stefan Särnefält (2010)

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: