Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Last Caress + Blackaria

Publicerad av admin 27 aug 2012: 11:41

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Boxbetyg:
Titlar: Last Caress + Blackaria + 2 kortfilmer + soundtrack
Regissörer: François Gaillard och Christophe Robin
Utgivningsår: 2011
Medverkande: Julie Baron, Michel Coste, Aurélie Godefroy m fl
Distribution: Njutafilms

last carass blackaria

En gialloutgåva på franska, Oh, la la!
Last Caress och Blackaria med bonusmaterial innehållande soundtrack, och kortfilmerna Die Die My Darling och Under the Blade

Det är inte rättvist att jämföra filmmakarna François Gaillard och Christophe Robin med Fulci, Bava eller någon annan mästare inom genren, särskilt inte Argento. Det är ganska tydligt att lekfullheten och effekterna tar överhanden i både Last Caress och Blackaria, manus och hantverk är det inte så mycket med. Ingredienserna finns där, som attributen med maskering, svarta läderhandskar, trenchcoats och femme fataler etc. Men där Gaillards och Robins italienska filmkollgor får oss att bli ett med intrigen, och bli rysligt nyfikna på figurerna under munderingen, så känns det här mer som att vi plaskar lite på ytan. Däremot så finns ju likheterna där mellan Gaillards och Robins karaktärer med exempelvis Argentos, eller varför inte Hitchcocks? Åtminstone på ett rent känslomässigt plan. För man blir ju inte direkt berörd, eller känner oro för de stackars människorna, som med all säkerhet kommer lemlästas i nästa sekvens. Det är lite av tricket i giallon tycker jag. Hitchcock var också en mästare på det. För inte är det väl så att ni tycker väldigt synd om Marion Crane i Psycho, trots att hon duschar otroligt brutalt? Om ni känner efter riktigt noga, så blir ni inte så bekymrade över Judy Barton/Madeleine Elsters öde i Vertigo heller? Det är spänningen och intrigen som gör det så intressant, hur karaktärerna råkar hamna där de gör. Och jag kan lova er att ni inte känner någon nämnvärd sympati för karaktärerna i Last Caress eller Blackaria heller.

Jag tycker man ska se till innehållet i den här boxen som en hyllning till giallons mästare. Dömer man inte upphovsmakarna för snävt, så förtjänar boxen som helhet tre masker. Enskilt blir betygen lägre.

Last Caress
Här får vi följa med ett gäng ynglingar, som tänker ha lite rajtantajtan över en weekend. Tyvärr vilar en förbannelse över familjen vars hus de ska vistas i. De faller offer för en bestialisk mördare. Dekadenta människor som de är, ser de ingen anledning till att kalla på hjälp, eller polis. Det är ganska vanligt inom giallons historier, att karaktärerna tar tag i saken själva, eller möjligen att detektiverna – utan tanken på möjligheten till provanställning – tar med sig både kreti och pleti på absolut livsfarliga uppdrag.

Nej, det finns inte mycket till dialog eller skådespeleri i den här filmen, och det frestar på en aning. Lite för mycket interiörer, främsta anledningen till det är väl att det blir så mycket dyrare att lufta skådespelarna utomhus. Musiken lyfter inte riktigt bildkompositionerna i Last Caress heller. Den får två masker.

Blackaria 
Då tycker jag nog att Blackaria höjer sig en aning över Last Caress, men även här blir det lite för sparsmakat med dialogen, och man tröttnar en smula efter ett tag.

Den undersköna Angela anar att allt inte riktigt står rätt till hemma hos grannen, som har en fäbless för diverse sexpartyn. Och när Angela finner grannen brutalt mördad i sin lägenhet, plockar hon med sig glassplittret från någon slags spåkula. Av splittret låter hon tillverka ett par helt otroligt snygga glajjor. Som hon skådar världen i dem sen! Det blir riktigt otäckt med inslag av ockultism och visioner där hon ser sig själv i stor fara. Hon tycker väl inte att hon får något större stöd av sin psykiater heller. Han beter sig inte särskilt professionellt. Musiken fungerar bättre ihop med sinnestämningarna och bildkompositionerna i den här rullen jämfört med Last Caress tycker jag. Apropå musiken. En liten rolig grej är att man precis hinner höra lite av ångestskriket från Black Sabbaths Am I Going In Sane på ett ställe i filmen. Kan ni ju försöka lyssna efter om ni har lust. Filmen får tre lite skamfilade masker i betyg.

Kortfilmer: Under the Blade + Die Die My Darling
Två kortfilmer innehåller den här utgåvan också. Och min favorit blir faktiskt den kortaste av dem alla. Under the Blade på dryga fyra minuter. En kort liten flört med Michelangelo Antonionis Blow Up, tror jag faktiskt vi har här. Den andra kortfilmen, Die Die My Darling, tar ungefär 20 minuter på sig. Här får ni lite karatebrudar i nätstrumpor och nazi-smycken. Ni hittar säkert en massa filmreferenser här också, men det hela känns lite hafsigt. Tycker inte en regissör får glömma bort att någon annan faktiskt ska se filmerna de tänker göra. Här går de i fällan med att helt enkelt ha lite för roligt med varandra och ”skådisarna”. Vi förstår dock ivern, och respekterar hyllningen isig. Den får två masker.

Soundtrack
Soundtracket står Double Dragon för. Inte så himla pjåkigt ändå. Ni kan säkert hitta en och annan ringsignal till era mobiler. Det är elakt att ens nämna Goblin i sammanhanget, men kan inte låta bli. Så, förlåt mig. Men när Argentos svepande bildkompostioner byggs upp med en och annan oktav av Goblin, ja, då blir det rent episkt i mellanåt. Här händer det inte riktigt med samma effekt, men visst är det kul att CD:n följer med. Du får mer för pengarna helt enkelt. Soundtracket får tre masker, och det är ett högt betyg.

– Helena Bjuresäter Sjöholm

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: