0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Band: Ghost 
Plats: Strand, Stockholm
Tid: Fredagen den 13:e 2011
Förband: Stench och In Solitude
Stefan Särnefält
Scenen täcks av tjock rök och konserten inleds med den diaboliska hymnen från maskeradbalen i Stanley Kubricks Eyes Wide Shut som ger en skönt suggestiv och spooky inramning. Sången är för övrigt en ortodox mässa spelad baklänges som man i filmen kan tolka som en slags lek med kristendom, satanism och hedendom. Att kritikerhyllade djävulsrockarna Ghost använder den som intro kanske säger något om bandets karaktär och ambitioner. Man påstår sig vara budbärare från Hin håle själv med uppdrag att samla själar till helvetet med kommersiellt gångbar musik. Något som skapat en stor hype kring bandet. Fredagen den 13:e är givetvis ett perfekt datum för en Ghost-konsert. Det är fullsmockat i lokalen så några sinnessvaga själar med för många öl innanför t-shirtarna borde man fångat upp under kvällen.
Frågan är hur allvarligt konceptet är menat. Bakom den satanistiska framtoningen med masker och kåpor känns det som det döljs en portion humor. Hur som helst så gillar vi masker på Rysarnytt. Att ingen verkar veta vilka medlemmarna är spär givetvis på mystiken ännu mer. Enligt ryktet ska det vara etablerade musiker från Stockholms metalscen och med tanke på hur kompetent det låter så kanske det kan stämma.
Musiken bär influenser från 70-talets ockulta band som Black Sabbath och Blue Öyster Cult. Med en blandning av senare metal och mer trallvänliga melodier har man hittat en rätt originell formel som svänger riktigt bra. Även om formeln förbryllar en smula och att det inte bjussas på så mycket variation rent låtmässigt. Sångarens falsettröst påminner lite om King Diamond och när han mässar runt och gestikulerar i sin prästskrud som påven från helvetet känns det faktiskt riktigt skoj. Det är helt enkelt en lysande show och som för tankarna till andra sminkade skräckrockare som Alice Cooper och Marilyn Manson. Ghost är ett band som ska upplevas.
Med bara en platta (Opus Eponymous) i bagaget på knappt 35 minuter så blir det dock en förbannat kort konsert. Och det låter ungefär som på plattan. Con Clavi Con Dio och Elizabeth följer direkt efter djävulshymnen och fungerar som en stark öppning. Andra låtar som går hem hos mig är Stand By Him och instrumentella Genesis. En stark uppföljare till Opus Eponymous skulle ge argument till att det inte bara rör sig om ett kommersiellt engångsexperiment. Att man på ett lysande sätt klämmer in en cover av Beatles Here Comes the Sun ger extrapoäng i himlen. Eller helvetet.
