0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Frankenstein’s Army 
Utgivningsår: 2013
Regissör: Richard Raaphorst
Manus: Richard Raaphorst m fl
Medverkande: Karel Roden, Joshua Sasse m fl
Distribution: SF
WW2-horror är en genre som är svår att inte omfamna med hela sin förtappade existens men det är sällan som man får till det med själva filmerna. Bara titeln på den här rullen och att det skulle utspela sig i något bisarrt nazilaboratorium där man meckat ihop supersoldater gav välbehagliga skakningar i kroppen när man hörde talas om den. Nu är inte filmen så himmelskt strålande som man hoppats på men det här måste vara den mest vansinniga armé som marscherat på film. Marscherar kanske är att ta i för det är fan knappt de tar sig fram för egen maskin. Men de gör det förbannat snyggt och det är dessa bestar som gör filmen sevärd.
Vi befinner oss i slutet av kriget och ryska trupper närmar sig Berlin. Vi följer en grupp ryska soldater med en filmfotograf med vevkamera i hasorna som dokumenterar framryckningarna. Det är skakigt och ryckigt och filmremsor tar slut stup i kvarten. Rätt trist om du frågar mig. Men efter en ganska trevande öppning blir det mer intressant när gänget snubblar över det där superhemliga nazilaboratoriumet där de obotliga nazisterna roat sig med att mecka ihop supersoldater med delar från maskiner och stupade soldater. Hjärnan bakom galenskaperna heter som ni säkert räknat ut Dr Viktor Frankenstein.
Så här i efterhand hade jag nog föredragit en vanlig spelfilm än att få det serverat med skakig handkamera. Det ger visserligen en fin autenticitetsaura men dramaturgiskt blir det alldeles för rörigt och jobbigt att följa och spänningsmomenten är för få. Det blir inte särskilt skrämmande och någon sofistikerad politisk satir är det inte heller tal om, om man nu hade väntat sig det. Dessutom är kamraterna mest irriterande och man skiter fullständigt i hur det går för dem nere i bunkern.
Som tur är har vi de bisarra varelserna som kliver ner som gudar från gudavärlden och räddar filmen från undergången. De ser helt enkelt överjävligt fräcka ut när dom stapplar fram i gångarna med sina borrar i fejsen och tänger som greppar förvirrat i luftrummet. Som hämtade från något Wolfenstein-spel. Utgångsläget är egentligen det bästa möjliga med attackerande maskinmonster i klaustrofobiska bunkermiljöer, men de dyker mest upp som på cirkus och det blir tyvärr mer freakshow än nervösa sammanbrott i slutändan.
– Stefan Särnefält
[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=dOF8GiIXtGY” rel=”0″]
