Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Four Flies on Grey Velvet

Publicerad av admin 17 okt 2011: 18:50

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Four Flies on Grey Velvet
Produktionsår: 1971
Regissör: Dario Argento
Skådespelare: Mimsy Farmer, Michael Brandon, Bud Spencer m.fl.
Distribution: Studio S

Four flies on grey velvet giallo

Jonas Danielsson
Ett fett rocktema öppnar filmen och visar direkt Argentos fascination för rockproggig ljudbild men framförallt för filmmediet. Tydligt i allt från märkliga trumbilder i ultrarapid och från insidan av en akustisk gitarr till en rätt komisk hyllning av Snövit och de sju dvärgarna. Sedan följer ett klassiskt giallomysterium där huvudkaraktären Roberto ovetandes dras in i ett besynnerligt morddrama. Av misstag dödar han en man som flera dagar förföljt honom men olyckan fångas på foto av en maskprydd typ som snart också visar sig vara oberäkneligt galen. Mordhot och kusliga överraskningar avlöser snart varandra samtidigt som en obehaglig halshuggning likt ett järtecken förföljer honom i drömmarna. Hur ska Roberto ta sig ur denna knipa?

Four Flies on Grey Velvet är inte Argentos bästa film men fylld av fantastiskt kameraarbete och ologiska vändningar som ger filmen en drömsk känsla. Att till exempel följa telefonlinjens väg under ett telefonsamtal är ett genidrag som förhöjer dramatiken, lika väl som det är en smidig övergång till nästa scen. Detta sinne för estetik, som av många betraktats som onödiga transportsträckor, är också vad som gjort Argento till den storhet han blivit.

Four Flies uppvisar också Argentos sinne för humor och är vid sidan av Profondo Rosso (1975) hans kanske roligaste film. Ett buskisartat postbud  som ständigt delar ut svensk porr till fel dörr har en mindre men tydligt utmejslad roll. Men knasiga skämt om Gud i mötet med Bud Spencers karaktär Godfrey och putslustiga kommentarer kring en privatdeckares homosexualitet och karriär är inte bara där som ”comic relief”. De pratar också om makthierarkier och karaktärernas roll i filmen. Four Flies uppvisar många av Argentos säregna filmtalanger och pekar framåt mot en lysande karriär som på senare år tyvärr falnat rejält.

Studio S utgåva är lysande vacker och den klassiska slutscenen groteskt underbar att beskåda i perfekt kvalitet, till skillnad från de sjättehandskopior man växte upp med. Förutom ett bullrigt ljudspår finns alltså inget att klaga på. Argentofiler kan tryggt bredda sin samling i hyllan ännu en centimeter.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: