Titel: F.E.A.R. 3
Utgivningsår: 2011
Utvecklare: Day 1 Studios
Utgivare: Warner Bros
Plattform: PS3

Stefan Särnefält
F.E.A.R.-serien är helt klart en av dom roligare speläventyren som släppts senaste åren. Blandningen av ruggig horror och hederligt skjutaröj är en formel man inte är bortskämd med. Den här gången är man tillbaka som Point Man med härligt björnskägg (annars brukar det var förbannat slätrakat i såna här sammanhang) som inledningsvis hålls inspärrad i en fängelsecell och blir påpucklad av Armachans säkerhetsstyrkor. Efter att ha blivit räddad av sin psykopatbrorsa Paxton Fettel drar Point Man vidare genom halvdunkla fängelsekorridorer där han givetvis tvingas skjuta sig igenom myriader av soldater.

F.E.A.R. har bjussat på en minst sagt rörig och hårresande resa under seriens gång. Sist spelade man elitsoldaten Michael Becket. Nu är han en av måltavlorna där slutmålet för Point Man är att göra upp med sin traumatiska historia och radera all skit som lämnats kvar från bardomens paranormala experiment. Att bröderna har ett überghostpsycho till morsa gör det hela klart ännu mer bisarrt och ger begreppet dysfunktionella familjerelationer en ny innebörd.

F.E.A.R. 3 är uppdelat på en rad missions och en rolig nyhet denna gång är att man kan spela co-op i splitläge tillsammans i gott sällskap. En funktion jag inte testat än ska tilläggas. Den får skjutas på till en lämplig sommarkväll med ett gäng kalla weissbier från kylen. Men jämfört med F.E.A.R. 2. är trean en besvikelse. Övergången från Monolith till Day 1 Studios har inte varit lyckad. Grafiken känns inte alls up to date utan är snarare rätt keffig och blek för att vara 2011 och banorna är så skrattretande inrutade och utstakade att det ibland känns som att bli utsatt för ett dåligt skämt.

Men värre är att horrorn är nästan som bortblåst. Trots att skräckfarbrorn John Carpenter varit inblandad i filmsekvenserna och manusförfattaren Steve Niles (30 Days of Night) snickrat på storyn blir det inte särskilt skrämmande. Den klaustrofobiska känslan har övergivits för mer öppna spelplatser. På gott och ont. Det droppas som tidigare lite småkusliga spökridåer under spelets gång och det flyttas lite prylar här och där. Däremellan är det mest traditionellt hårdskjutande. Problemet är väl att konceptet börjar bli uttjatat.

Utrustningen då. Slow-mo-knappen är givetvis en favorit och utan den skulle man varit knallrökt. Att glida upp bakom fiendehinder och trycka av dubbla puffror i sirapsrörelse är spelglädje på hög nivå. Den gamla spikpistolen där man kan nita upp motståndarna med jättespikar muntrar också upp ett nedstämt sinne som slitit hårt. Mechbossarna ställer till en del problem och ibland krävs det en munks tålamod för att kunna göra processen kort med dom. Att man själv sen får röja loss överdragen av ett tjockt lager pansar och obegränsade ammolager är befriande.

Det finns några höjdare bland banorna. En jättebro och en flygplats under konstant regn där man fejsar såväl Armachan-styrkor och mechbossar som helikoptrar och snabbspringande monster. Och jag kom på mig själv att det var rätt mysigt och rogivande att sitta och stirra på stora passagerarplan med regnvatten rinnande över plåten. Dom zombiefierade lagerarbetarna rustade med bombpaket var inte heller så dumma. Och förortsidyllen där det bakom dom fina fasaderna utspelas rena rama blodsorgierna får ett par ömma tummar upp i fåtöljen. Trots fläckarna bjussar F.E.A.R. 3 faktiskt på rätt underhållande skjutaskoj. Man har visserligen börjat ledsna på storyn och The Ring-spökerierna men förhoppningsvis trollar man fram en ny skräckformel till nästa gång.