Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Publicerad av Rysarnytt 21 nov 2014: 14:03

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
hockeymaskhockeymaskhockeymask
Utgivningsår: 2014
Regissör: Roy Andersson
Manus: Roy Andersson
Medverkande: Holger Andersson, Nils Westblom, Charlotta Larsson m fl
Distribution: TriArt Film

duvan som satt på en gren och funderade på tillvaron roy andersson

Roy Andersson fortsätter sina betraktelser över mänskligheten och den enskilda människans mödor med att ta sig fram i en dyster och absurd tillvaro. Duvan är avslutningsfilmen i den trilogi som började med mästerliga Sånger från andra vången och följdes upp med lika mästerliga Du levande. Men Duvan matchar tyvärr inte alls föregångarna. Det är en skadeskjuten duva som kuttrar ovanför människors huvuden och funderar på tillvaron. Jag är jävligt besviken över en så svag och slarvig avslutning. Manuset håller inte måttet på långa vägar. Med tanke på hur länge Roy jobbat med filmen och vad han presterat tidigare känns det inte bra alls. Jag fattar inte hur han kunnat släppa igenom de här nödtorftigt ihopkrafsade historierna.

Jag har alltid hyllat Roy och hans filmkonst. Druckit välfyllda supar och blåst upp ballonger som jag stuckit hål på till hans ära. Hans berättarstil och tragikomiska humor är helt outstanding. Roy är och förblir en hjälte i ett övrigt andefattigt klimat befolkat av ängsliga halvfigurer och beskäftiga småpåvar. En fyrbåk i mörkret. Dessutom verkar han vara en jävligt trevlig prick som man tycker förtjänar sin vikt i guld och starksprit. Jag kunde sätta mitt liv i pant på att jag skulle bli bjussad på en oförglömlig skrattfest och några omskakande tankeställare även den här gången. Jag var peppad till max och var på ett strålande humör före visningen. Men efter var jag djupt deprimerad och ilsken som en bålgeting (hur det nu går ihop) och hade kastat Roy i första bästa buske om han hade kommit skrattande förbi. Okej, jag kanske bara hade tagit honom i kragen och tryckt upp honom mot husfasaden och tvingat honom bjuda mig på en öl som plåster på såren. Föredrar det framför handgemäng. Att han fick guldlejonet för den här är för mig en gåta. Dåligt samvete hos juryn eller ett pris för hela trilogin. Vad vet jag. De två föregående filmerna hade lätt förtjänat vilket filmpris som helst. Ja ett ymnigt monsunregn av Oscarsstatyetter om ni så vill.

Till formen är det däremot samma fenomenala klass som tidigare med olika nedslag i en öststatsgråkitschig verklighet fylld av likbleka karaktärer som hankar sig fram genom livet och krampaktigt försöker ha roligt. Det har ju blivit hans signum. Men man tröttnar aldrig på det där eftersom han alltid kommer med nya absurda vändningar och komiska överraskningar. Det är förbannat välkomponerat och otroligt snyggt iscensatt även nu. Tablåerna är som små konstverk och man fascineras över hur han lyckats bygga upp de storslagna scenerierna i sin studio. Till skillnad mot tidigare har han tryckt in ett par små hoppfulla scener med normal färgton. Barn som blåser såpbubblor och ett ungt par som ligger och kelar på stranden. Hoppet finns nånstans där i den yngre generationen. Men sen är det som sagt något som går vansinnigt snett med människan.

en duva satt på en gren och funderade på tillvaron roy andersson

Filmerna är svidande uppgörelser med såväl det gamla byråkratiska och människofientliga myndighetssamhället som den lika människofientliga och giriga kapitalismen som suger livsmusten ur människan och gör henne till en vandrande zombie som vegeterar sig fram genom livet. Lite om Romero skulle goes Kaurismäki när jag tänker efter. Den lilla människan i konflikt med systemet där hennes oftast meningslösa tidsfördriv och jagande efter vind blir så vansinnigt underhållande när den ställs i kontrast mot en iskall och uttryckslös omgivning som går på nån form av autopilot. En värld bestående av regler och bestämmelser. Man får känslan av en absurd och komisk teater där alla låtsas spela med och ingen vågar säga att kejsaren är naken. En mental röntgenbild över det dystra läget fast gjord med humor och värme.

Det som jag framför allt är besviken över i Duvan är att han inte får till det med innehållet. En Roy Andersson-film utan humor är ingen vidare upplevelse. Karaktärerna och humorn är själva huvudingredienserna som får scenerna att blomma. Men här har trädgårdsmästaren dragit iväg på solsemester. Jag tycker inte heller den har riktigt samma existentiella udd och skärpa som tidigare. Civilisations- och samhällskritiken är visserligen sylvass och kompromisslös. Slutscenen där afrikaner grillas i en stor kopparcylinder av kolonisatörer med Bolidens namn på medan överklassen skålar i champagne är chockerande och omskakande. Och jävligt weird. Människor offras överallt på mammons altare och Boliden-kopplingen är när gruvföretaget skickade giftavfall till Chile på 80-talet och frånsvor sig allt ansvar för befolkningens lidande. Vilka jävla svin, som Roy själv uttryckte det i en intervju. Skönt med killar med temperament.

När jag såg Sånger från andra våningen ramlade jag i ett skrattanfall av biofåtöljen under den helt sinnessjuka scenen när de högt uppsatta militärerna ska hylla sin gamla ÖB på 100-årsdagen som ligger senil i en spjälsäng omgiven av vårdpersonal och svarar med hälsningar till Göring. Folk runtomkring rörde inte en min och verkade uppfatta scenen som väldigt allvarlig och dyster. Själv hade jag då en del erfarenhet från vården och tyckte Roy träffade mitt i prick med sin Monty Python-liknande sketch. Den typen av skruvade delikatesser serveras vi tyvärr inte i Duvan. Alltför ofta står figurerna bara och mal på med poänglöst babbel och upprepar samma fraser om och om igen. Skämtartikelsförsäljarna är ganska slätstrukna figurer och man har redan tröttnat när de för tredje gången drar fram sina artiklar ur väskan för att demonstrera vampyrtänder medan de talar om att de vill göra världen lite roligare. I vissa scener kändes det som att sitta på en pall och stirra rakt ut i en tom myndighetskorridor eller väntsal. Fy bubblan vad depressionsframkallande alltså och inte alls likt Roy.

en duva satt på en gren och funderade på tillvaron roy andersson

Alltför många scener saknar som sagt poäng och har inte de magiska ögonblick som i de gamla filmerna. Minns gubben som sågas sönder av trollkarlen som helt oväntat plötsligt skriker aj aj aj. Genialiskt. Den typen oväntade överraskningar är det väldigt tunnsått med i Duvan. Här kan en militär stå och mumla meningslösheter i en mobiltelefon framför ett krogfönster med skrattande gubbar och man bara sitter och gäspar. Han kunde ha låtit honom dra fram en sliten Christina Lindberg-affisch och gjort taffliga försök till armhävningar över den innan han segnar ihop eller blivit upphissad av en rysk ytbärgare under en dramatisk räddningsaktion eller något i den stilen. Ja ni fattar, vad som helst som kunde ha skakat om bilden en smula. Tyvärr är det alltför många scener som lider av samma problem. De står och puttrar på tomgång.

Men i vissa scener blixtrar det glädjande nog till som förr i tiden och då får vi Roy i gammal god Roy-form. Scenen på båten med en död man som efterlämnat en öl och en räkmacka i cafeterian är guldklass (tyvärr har de bästa scenerna redan vevats runt i förhand i medierna så man har redan sugit på karamellen ett tag). Kaptenen dyker sedan upp som barberare utan erfarenhet (han blev tydligen sjösjuk av jobbet) och för en jävligt kul monolog vänd mot publiken. Han är vansinnigt underhållande den killen. Ola Stensson heter han och borde fan få medalj ur kungens bladvändande hand. Det hade definitivt kunnat bli en hit med Stensson i centrum och ett briljant manus i hans hand. Scenen där Karl den XII och hans karoliner kommer inridande innan och efter slaget vid Poltava är också storslagna i sin absurditet. Men även här står det och stampar lite på stället. Men det är otroligt snyggt gjort med de ridande karolinerna utanför krogfönstret ska sägas.

Jag gillar inte att säga det men Roy Andersson verkar ha blivit lat på gamla år och slarvat. Och en mästare ska inte slarva. Jag hade väldigt höga förväntningar på Duvan men tyvärr känns det mer som överblivet material från de gamla filmerna. Roy har gjort en Roy Andersson-film. En blek parodi på sig själv och det håller fan inte. Men jag hoppas han reser sig och gör en riktigt skruvad Roy Andersson-film igen. Det är han värd. Och en stor starköl.

– Stefan Särnefält

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: