0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Do you like Hitchcock? 
Produktionsår: 2005
Regissör: Dario Argento
Skådespelare: Elio Germano, Chiara Conti, Elisabetta Rocchetti m fl
Distribution: Studio S Entertainment
Studio S fortsätter sin kulturgärning med att ge ut Il Maestro under svensk flagg. Och det tycker vi så klart väldigt mycket om. Vi tycker också väldigt mycket om Hitchcock. Minns hur lyckligt chockad jag blev när SVT visade Do you Like Hitchcock? samma år den släpptes. Man misstog väl den för nån Hitchcock-dokumentär. Här får vi iofs en mindre blodig och mer tv-mässig Argento men fortfarande fängslande. Och dessutom på ett jävla gott och lekfullt humör där han även bjussar på lite naket. Han har ju blivit mer vågad med åren. I början var han ju rätt försiktig på den fronten. Finns ett värde i det där. Kommer inte på vad just nu. Men han var ju bäst då.
Do you like Hitchcock? når visserligen inte upp till de gamla mästerverken men levererar så pass mycket klassiskt Argentogodis att det slår det mesta av allt på rysarfronten som spottas ut idag. Kungen av taglines, dvs SEO på Studio S, briljerar redan på omslaget med detta högkoncentrat: ”Två gudomliga genier. En djävulsk thriller”. Och det är precis vad vi får. Italiens Hitchcock gör en hämningslös hyllning av häxmästaren som förutom att exponera klassiska Hitch-posters (tillsammans med hans då senaste film Kortspelaren) även har plockat friskt från en rad av hans filmer, framför allt Främlingar på tåg, Vertigo och Fönstret mot gården. Men på sitt egensinniga sätt.
I centrum står den nördiga filmstudenten och Hitchcockfantasten Giulio. En kille med stabila Peeeping Tom-böjelser som hängt med sen barndomen. När granntjejen droppar sina plagg åker kikaren fram i fönsterluckan. Det hela tar dock en betydligt allvarligare vändning när hennes morsa mördas brutalt. Giulio misstänker att scenariot är inspirerat av Främlingar på tåg där mord utbyts mot alibi och bestämmer sig för att gå till botten med fallet.
Kruxet är väl att det är mer referensfilm än en självständig Argentofilm. Här tycker jag formen är roligare än innehållet även om den ändå har en hel del suspense och driv så är det den biten man saknar från hans äldre filmer. De långa kamerasvepen och detaljinzoomningarna är läckra och följer föregångaren fint i spåren. Ibland blir det till och med lite Helan & Halvan-komik som när Giulio peepat runt och blivit påkommen på bar gärning och ska fly på motorcykel med brutet ben från en uppretad kontorsgorillaboss. En duschscen känns ju obligatorisk och här leker Argento med könsrollerna på klassiskt Argentovis genom att låta en uppskrämd kille stå bakom draperiet.
Jag kommer ihåg när en kompis som inte var särskilt intresserad av skräck berättade upphetsat att hon sett en film på tv av den där killen som jag alltid brukade snacka om. Hon var om inte överjordiskt lyrisk ändå väldigt positivt överraskad. Och då hade hon inte sett hans gamla grejer. Det är helt klart nåt utöver det vanliga med Argento även när han inte är på topp. Men här visar han att han levererat hög klass även på senare år.
