0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Djävulens barnvakt
Produktionsår: 1990
Regissör: William Friedkin
Skådespelare: Dwier Brown, Jenny Seagrove, Carey Lowell m fl
Distribution: Njutafilms

Historier om nyblivna föräldrar som flyttar in i nya kåkar där deras liv snabbt förvandlas till en mardrömstillvaro lider man ingen direkt brist på. Friedkins film är inte speciellt originell och kan inte jämföras med tidigare filmer som French Connection, Exorcisten och Cruiser. Men lägg till lite skum druidisk trädreligion med barnoffer och en snygg barnvakt som ruvar uråldrig ondska under den polerade nanny-fasaden så får du ändå en rätt trivsam liten skräckstund med Djävulens barnvakt.

Filmen påminner om lite om Handen som Gungar Vaggan som kom ett par år efter men har inte samma nerv och spänning. Men framför allt inte Rebecca De Mornay (även om Jenny Seagrove är helt okej). Shit vad man tyckte hon var snygg och otäck i den filmen. Hade mer än gärna blivit nannad av henne (under reglerade former) på den tiden. Kolla in den här bilden. Där skulle man ligga med ritblock och teckna scener ur Fäbodjäntan och Utan Trosor i Tyrolen medan Rebecca läxar upp en och trycker sin klackar i munnen ungefär som i mardrömssekvensen i Dario Argentos Tenebrae. Kan bli svårt att snacka sig ur en sån situation men man får backa upp med lite rosévin, snacks och nån mysig film så man får en andningspaus.

Tillbaka till Friedkins film nu då. Den här småweirda historien håller upp intresset tack vare en del effektiva och suggestiva scener. Scenen när pappan Dwier Brown somnar vid sitt arkitektbord och ser sitt barn fångad vid trädets fot är skönt spooky. Prärievargarna som attackerar i villaområdet är spännande och sluskarna som får smaka på brutal grenpiskterapi är skoj. Sen får vi också lite naken hud som grädde på våfflan.

Men tyvärr får man inget riktigt grepp om vad det hela går ut på. Relationen mellan trädet och kvinnan är inte direkt glasklar. Hon är väl någon form av odödlig druid som står i direkt förbindelse med trädet som står där i skogen och slingrar sina blodtörstiga grenar och påminner om Evil Dead. Egentligen kan jag bli rätt trött på referensdroppande men när Brown börjar nysta upp i kvinnans cv-historia och sen går i clinch med det gamla druidträdet med en motorsåg så får man rätt fina Ash-vibrationer (han är till utseendet ganska lik Bruce Campbell också). Och då blir det faktiskt bra drag i filmen.

-Stefan Särnefält