Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Djävla Djur

Publicerad av admin 28 jan 2011: 18:30

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Djävla Djur (3-disc-box)
Utgivningsår: 2008
Distributionsbolag: Studio S Entertainment

Att sälja skräckfilmer med hjälp av mördande reklam eller i alla fall med hjälp av en läckert designad box och en hård titel är nog ingen dum idé. The whole thing är ju som bekant större än detaljerna. Boxen med den underbara titeln Djävla Djur låg högt upp på dvd-butikernas bokningslistor innan den släpptes. Och jag anar att titeln och boxens framsida hade ett par fingrar med i spelet. Vi lever i filmboxarnas tid. Boxarna sköljer över oss som namnunderskriftsraggare med vågiga frisyrer. I Djävla Djur-boxen från Studio S Entertainment ligger tre gamla monsterdjurfilmer och lurar på färskt människokött: Jättehajen – Vindsurfarnas skräck (1981), Rats (1984) och Dödens Tentakler (1977). Var för sig skrämmer dom säkert jätteglasögonen av tanterna från det berömda Studio S-programmet (Studio S Entertainment har döpt sig efter det klassiska programmet som en hyllning till pionjärerna inom branschen). Men släpp dom i en box. Då djävlar brakar hela naturhelvetet loss. Även om filmerna har stark b-stämpel får man väl säga att det är en ganska charmig samling djurskräckisar som funkar utmärkt att tugga sig igenom i soffan en solig söndag om man har kylen full av Iglooglass. Det här är en konceptbox och konceptboxar är svåra att ogilla om man gillar konceptet. I extramaterialen finns lite roliga fakta om djuren samt lite bildmaterial och trailers. Tyvärr inga intervjuer eller roliga kommentatorspår. Snäll som jag är tyckte jag även Micke och Helena skulle få sig en liten smakbit. Så här kommer en resumé från nästan hela Rysarnytt. Tre skäckkännare. Trippelt så bra. Vi tackar samtidigt Studio S för boxen.

***

Jättehajen – Vindsurfarnas skräck
Utgivningsår: 1981
Regissör: Enzo G. Castellari
Skådespelare: James Franciscus, Vic Morrow m fl

Stefan Särnefält
Efter de två första Hajen-filmerna rådde det givetvis en rejäl hajfeber i filmvärlden. Varje litet vattenplask i videobutiken vevade man in med sin svarta Abu Cardinal 55:a (fiskerulleexperter vet vad jag talar om). I början av 80-talet dök det plötsligt upp en hajfilm med en titel som fick de flesta att dra fram storfiskarsmajlet. Omslaget visade en haj i kolossalformat som var på väg att
sluka en hel vindsurfare med segel och bräda. Jättehajen är ett tidigt videominne som ligger där som en gammal god kallsup och skvalpar.

Filmen är känd för att den blev stoppad i USA eftersom Hajen-regissören Steven Spielberg ansåg att den hade för många likheter med hans egen film. Låter inte så lite fjantigt så här i backspegeln kan man tycka. Även om likheterna är slående: En borgmästare med fönad frilla som inte vill lyssna på varningstecken, en lokal marinexpert som råkar vara vän med borgmästaren, en hajfiskare som skulle kunna vara tvillingbrorsa till Robert Shaw. Ja, ni fattar. Men det är definitivt ingen 100 procentig Hajen rip off. Men förmodligen den bästa.

Trots rapporter om försvunna vindsurfare och söndertuggade vindsurfningsbrädor vill man inte ställa in vindsurfartävlingen som ska hållas i bukten. Borgmästaren vill i stället plocka lite billiga politiska poäng inför valet. För säkerhets skull
sätter man upp ett metallnät för att skydda surfarna. Men en stor och aggressiv vithaj som suktar efter människokött? Vad bryr sig en sådan om metallnät?
Självklart stångar och biter den sig igenom nätet lätt som en plätt och skapar kalabalik i bukten.

Filmens ljudkvalité kändes ibland lite svajig. Filmen innehåller också en del arkivbilder på simmande hajar som inte riktigt matchar scenerna med filmens jättehaj. En av filmens höjdpunkter när jag såg den första gången var haj vs helikopter-scenen. En liknande fanns i Jaws 2. Men jag hade nog glömt bort den där sjunkande leksaksmodellen. Annars tycker jag filmen fortfarande är spännande och underhållande. Inte i närheten av The one and only Jaws. Men klart bättre än Jaws 3 och 4. Jag ger den tre Ambassaduer-rullar De Luxe med en extra stark Abulon-lina.

Dödens Tentakler
Utgivningsår: 1977
Regissör: Ovidio G. Assonitis
Skådespelare: Henry Fonda, John Huston, Shelley Winters, Bo Hopkins m fl

Helena Bjuresäter Sjöholm
I de lugnaste vatten går de fulaste (bläck) fiskarna…

Det här är en klart sevärd rulle. Den överraskar ibland och pendlar mellan att vara lite tok-lustig till att bli riktigt spännande. Ett jättemonster till bläckfisk kommer obehagligt nära vattenytan och gör väldigt elaka saker med människorna. Smärtan är djup och hämnden är ljuv.

Det är en fantastisk ensemble vi möter. Bo Hopkins är ju så otroligt begåvad och snygg. Det är himla bra med dvd-utgåvor som den här, så att skådisar som Hopkins inte faller i total glömska. För att inte tala om Shelley Winters. Spana in när hon växlar från att vara en femme fatale som har sin storhetstid bakom sig, till att bli den lite vimsiga och förtvivlade mamman. Det kallar jag instinkt. Fotot är bitvis ruskigt bra. Tre starka masker.

Rats – Nattens Terror
Utgivningsår: 1984
Regissör: Bruno Mattei
Skådespelare: Ottaviano Dell’Acqua, Geretta Geretta m fl

Mikael Jonsson
80-tals-B-skräckisar som Rats är givetvis inte läskiga, de är bara charmiga. Man ser dem inte för att man hoppas på att bli skrämd, utan bara för att upprymmas av den härliga B-filmskänslan. Man vet oftast vad man får; mycket blod och slafs, halvtaskigt skådespeleri, klichémaxade stories och repliker, skrikande damer, och ganska mycket naket. Eftersom ett av mina favoritdjur är råttor var det inget snack om saken vilken film som gällde för mig när rysarfarbrorn kom hojtandes med boxen Djävla djur i högsta hugg.

“Datorer och lik är en dålig blandning”
Tyvärr är Rats nästan bara jobbig att se. Några roliga scener finns, men oftast bara kröp det i kroppen på mig, på ett dåligt sätt. “Skådisarna” ger begreppet talanglösa en ny innebörd och de stackars råttorna utstrålar betydligt mer charm och skådespelarerfarenhet. Men den färgade tjejen Chocolate är cool, sovsäcksscenerna är skoj och närbilderna på en blippande Commodore-skärm väcker verkligen retrokillen i mig. Just då är Rats en toppenrulle för nostalgiker och B-filmsälskare. Eller typ bara då.

Målmedvetna råttor
Precis som i alla B-skräckisar har alla i filmens gäng en egen stil. Det här är något som går till underbar överdrift i Rats, där gruppmedlemmarnas klädval är helt otroligt bisarra. Kamouflagedräkter, old school-uniformer och skinnställ blandas med new age-mode. Rats går inte att se som en skräckis eftersom den inte är läskig på något sätt. Bara hopplöst tafflig rakt igenom. Att jag pallade ta mig
igenom filmens 97 minuter var helt Chocolates förtjänst. Jag hoppades att hon skulle droppa kamouflagedräkten och visa lite 80 tals-buske. Men icke.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: