0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Castle Freak 
Inspelningsår: 1995
Regissör: Stuart Gordon
Skådespelare: Jeffrey Combs, Barbara Crampton m fl
Distribution: Njutafilms
Stefan Särnefält
Någon närmare presentation i rysarkretsar behöver han inte Stuart Gordon. Skaparen av Re-animator och med gedigen skräcksäck i källaren vet han hur man berättar en skräckhistoria. Tror till och med paret Wahlgren/Bagge på omvägar kan ha hört talas om hans H. P. Lovecraft-filmatiseringar. Kom ihåg att Niclas farsa Hasse redan på 70-talet smög runt naken i kultskräckisen Skräcken har 1000 ögon. Så skräckreferenser finns i släkten. Deras Tomtebolycka kanske skulle funka i en Gordon-film. Hur som helst, i Castle Freak finns det också gammal skräckbråte i släkten. Den kanske inte är en av mina Gordon-favoriter men ändå en hyfsat spännande monsterhistoria med blinkningar till gamla klassiska monsterfilmer som Ringaren i Notre Dame och Frankenstein. Den här varelsen är dock inte en lika sympatisk figur som föregångarna.
En amerikansk familj ärver ett slott i Italien och reser dit för att sälja av egendomen. Men familjen bär på ett svårt trauma. Mannen, spelad av Gordons hustomte Jeffrey Combs, är alkoholiserad och har i berusat tillstånd kört ihjäl sonen och gjort dottern blind. Han gör ett sista försök att lappa ihop det sjunkande skeppet. Men att det ingick en inlåst monstersläkting bortglömd i källarhålan med aptit på småflickor stod det inte något om i testamentet.
Gordon är känd för att krydda sina filmer med rejäla doser humor. Castle Freak är däremot en mörkare historia även om det finns en slags ironisk humor i filmens grundstory som kliar mig i skägget. En traumatiserad amerikansk familj som kommer till Europa och ärver en förmögenhet skapar ju iaf på ytan förhoppningar om en ljus framtid. Dock rätt illusoriska förhoppningar i det här fallet. Den avlägnsa monstersläktingen i slottskällaren blir en metafor över liken man sopat under mattan i livet. Helvetesskuggorna från det förflutna som alltid hinner i fatt en på slutvarvet och som här river upp såren i de redan trasiga familjebygget. Mannen hemfaller till superiet men baksmällan kommer som ett Viagraspam med fullfräs i mejlboxen. Givetvis blir det till slut oundvikligt med en handgriplig konfrontation med familjens bortglömda bastard.
Jeffrey Combs är på något sätt alltid underhållande att titta på även om det inte är i doktorsrock och monsterspruta i näven. Måste ha nåt med hans minspel att göra som jag går igång på. Men filmen känns lite slarvigt gjord. Redan i inledningen när den gamla tanten går ned med de uppskurna bröd- och korvbitarna till källarmonstret så ändrar brödskivorna storlek under promenaden. En skitpryl kanske men ändå symptomatisk för hela filmen. Monstret rusar runt i slottet med sina kedjor bakom allas ryggar men blir inte upptäckt, ljud som inte synkroniserar med filmen. Sådana grejer. Och det är alltid lite småirriterande. Men är man svag för lite gotisk monsterskräck så är Castle Freak trots allt en gångbar film.
