Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Case 39

Publicerad av admin 26 jan 2011: 16:04

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Gästrecensionen:

Titel: Case 39
Utgivningsår: 2010
Regissör: Christian Alvart
Skådespelare: Renée Zellweger, Ian McShane m fl
Distributör: Paramount


Hail Satan!
Case 39 är filmen du inte behöver se. Seriöst, jag menar det. Det finns massvis med filmer som du bara måste och bör se (läs Texas Chainsaw Massacre, Suspiria, Evil Dead, Rabid, Re-Animator osv. etc. and so on, and so on) Tänk på dessa filmer, gör sen en kovändning och tänk raka motsatsen. Ja, då har du Case 39.

Men nu får du inte missförstå mig, filmen är inte direkt så där genomjävla usel. Jag vet att du direkt tänker på typ, Camp Slaughter och liknande dynga, men så illa är det inte. Nej nej för bövelen. Nu lugnar vi ner oss. Det är bara det att den liksom aldrig passar att se. Det finns aldrig ett läge att se Case 39. Man är aldrig upplagd för en Case 39. Men det finns alltid ett läge för Evil Dead (som jag för övrigt glatt visade för min fru på vår första date, har jag berättat det? Hon var föga imponerad. Typiskt, jag skulle ha anat ugglor i mossen redan då)

Så när kan man se Case 39 då? En regnig sommarkväll? Aldrig i livet! En sen höstkväll när stormen river i huset där du bor och när regnet piskar mot fönsterrutorna? Inte en chans! En helt vanlig vardagkväll då? När du kryper ihop i soffan med en filt och en kopp te? Glöm det, och vad är det för ett bögbeteende förresten?!

Men, first things first, som vi säger här i skithålan Bullmark där jag bor. Filmen är skriven av Ray Wright. Tidigare har han skrivit, typ, ingenting. Jo förresten, han har ju skrivt The Crazies (tummen upp, helt okej) och även författat ihop Pandorum (tummen upp, helt okej, Bra jobbat Ray, du kan ju om du vill) sen har han skrivit något mer också men det är mindre viktigt. Om du nödvändigtvis vill veta är svaret Google.

Och bakom rodret hittar vi ingen mindre än Christian Alvart. Vem fan han är har jag faktiskt ingen aning om. Han regisserade Pandorum förresten. Jag har inte mer intresse i Christian än så. Han är född 1974. Det vet jag också (hörde jag spridda applåder längst bak?) Han är alltså ett år yngre än jag. Vilket innebär att jag per automatik fylls av den helsvenska nattsvarta och destruktiva avundsjukan. Jag hatar honom. Han har åstadkommit bra nog mycket mer än vad jag har gjort i mitt liv. Och är dessutom yngre än mig! Tänk att ha Pandorum på sitt CV, inte för att det är världens bästa film, men ändå. Hur ser mitt CV ut, kan man ju undra? Ja det är tämligen andefattigt och innehållslöst. Men jag är inte bitter för det, nej nej, vem kan tro något sådant?…Jävla Alvart.

Men nog om detta, nu håller jag på att glömma bort vad Case 39 handlade om, så jag tänker fort berätta lite kort om den. Häng med nu mina vänner. Reese Witherspoon… höll jag på att säga, Renée Zellweger heter hon ju, spelar socialsekreteraren Emily Jenkins. Och Emily har det tufft i sitt jobb ska du veta. Hon har nämligen 37 ärenden och får ärende numero 38 på sitt skrivbord. Fast sånt vill ju inte

Det visar sig att det har kommit in en anmälan från skolan gällande en 10 årig flicka, Jodelle Sullivan, som det finns misstankar kring att hon far illa i hemmet. Filantropen Emily gör raskt ett hembesök hos familjen Sullivan och det tar inte lång tid för den skarpsinnige Emily att ana oråd. Och helvetet vad rätt hon har. Bokstavligen, hahahahahaha.

För att göra en lång historia kort: Emily åker tillbaka till kontoret och pratar med sin chef. De kommer överens om att kalla hela familjen tokjävlar för att ha ett samtal med dem. Sagt och gjort. Familjen dyker upp, allt verkar vara fridens liljor och de framstår som ganska schysta föräldrar ändå. Men det här är bara ett spel för galleriet. Det kom ju inte som någon större överraskning, eller hur? Emily har ett enskilt samtal med Jodelle, flickan du vet. Och hon säger med sin lilla söta röst, flickan alltså, inte Zellweger ”Jag hör mina föräldrar prata om nätterna” Emily tittar medlidande på Jodelle och frågar ”Jaha, vad säger de då?” Typ, nu kommer jag inte riktigt ihåg vad hon frågade. Någonting liknande var det i alla fall. Flickan svarar då ”De säger att de ska skicka mig till helvetet.”

Nu kanske den där skicka-till-helvetet-grejen är tänkt att vara lite skrämmande. Emily,
filantropen och socialsekreteraren tycker åtminstone det. Men nu ska du veta att undertecknad skitstövel jobbar som socialsekreterare, jo det är sant, tyvärr. Som utredare för yngre tonåringar. Och att föräldrar säger att de ska skicka sina barn till helvetet är inte konstigt. Sånt får jag ju höra i tid och otid. Att de ska skicka mig till helvetet är inte heller konstigt. Det får jag höra dagligen, hahahaha.

Nåväl, Emily lämnar sitt hemtelefonnummer till Jolene eller vad hon nu hette och säger ”ring mig när de ska skicka dig till helvetet” Okej, hon kanske inte säger exakt så, men typ. Och döm om min förvåning när flickan ringer hem till Emily senare den kvällen. Hon skriker att nu jävlar är det dags, och att hennes föräldrar kommer att skada henne. Jag tror att hon också skriker att hon är rädd, fast det kanske jag bara har drömt, jag vet inte. Hon är helt vild i alla fall. Och nu jävlar får det fart på Emily ska du veta. Hon har en polare som är polis. Förträffligt spelad av dem gamle perukstocken Ian McShane. Hon ringer honom och de möts utanför familjen Sullivans hus. Det visar sig att föräldrarna går holmgång där inne och att de försöker döda flickan. Emily och Al Swearengen, förlåt, polisen Ian McShane, vad han heter i filmen kommer jag inte ihåg. Jag satt bara och förväntade mig att han när som helst skulle brista ut i ett ”Pain or damage don’t end the world. Or despair or fucking beatings. The world ends when you’re dead. Until then, you
got more punishment in store. Stand it like a man… and give some back”. Vilket han naturligtvis aldrig gjorde. Synd. Filmen hade varit så mycket bättre då…

Men nu kom jag av mig. De bryter sig in i huset och klarar biffen. Naturligtvis. Vad annars? Föräldrarna åker även på stryk av Ian McShane. Han kan ju slåss, han har ju för fan ägt en bar i Deadwood. Och där bodde det inga mjukisar. Ja, de räddar flickan också. Föräldrarna lyckas på nåt sätt få in henne i ugnen innan Ian och Zellweger kommer till flickans undsättning. En 10 åring i ugnen?! Fatta! Hur bär man sig åt då. Lite som om jag ska försöka få in min mamma i mikron. Hur skulle det se ut? Nu kom jag dessutom på att det där var en jättedålig jämförelse. Det stämmer ju inte alls. Det var nog en Freudiansk felsägning…

Men det är nu det liksom börjar ta skruv. På något märkligt sätt lyckas Emily få vårdnaden om Jennifer, eller vad hon nu hette, flickan du vet. Hon ska bo hos Emily tills socialtjänsten hittar ett passande familjehem eller liknande. Och allt är lite av frid och fröjd tills vi börjar få se en helt annan bild av flickan. Ungen. Hon är nämligen inte så liten och söt som vi till en början trodde. Föräldrarna hade ju rätt! Hon är ju ett djävulsbarn av den allra värsta sorten. En riktig horunge som beter sig så svinaktigt som bara elaka och onda barn på film kan göra. Fy fan för dem säger jag bara.

Emily börjar snart inse att äckelungen inte är som hon först trodde att hon var. Det vill säga godhjärtad och söt. Och ungjäveln vet ju att Emily vet. Och hon vet mycket annat också. Sen dör det lite folk till höger och vänster. Det skriks och terroriseras. Slutet fick mig att brista ut i ett ”men åååhhhh så onödigt”. Och de orden sammanfattar ungefär hela filmen. Nej hörru, se Omen istället, eller om du vill se ett äckligt ”barn” kan du med gott samvete kolla in Burial Ground.

En annan sak som stör mig, nu har det inte med denna film att höra. Men ändå. Hur kan det komma sig att barn inte är rädda för spöken. Nej, de kan prata och leka med dem… men de är livrädda för tomten? Varför är det så?
Så, tills vi ses igen…
Keep on bleeding, bitches
– Allamagoosalum (2010)

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: