0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Bubba Ho-Tep 
Produktionsår: 2002
Regissör: Don Coscarelli
Skådespelare: Bruce Campbell, Ossie Davis m fl
Distributionsbolag: Studio S Entertainment
Mikael Jonsson (2009)
Jag har sett Bubba Ho-Tep 4-5 gånger och är helt lyrisk efter varje gång. Den har supermysig stämning, underbara skådisar och skönt b-filmsaktig story.
Känner man till regissören Don Coscarelli vet man att han är pappa till Phantasm-serien, en serie b-rysare som börjar suveränt med del ett men som fortsättningsvis bara blir sämre och sämre. Känner man till Bruce Campbell är det förmodligen för att man sett Evil dead-filmerna. Att Campbell dyker upp och totaldominerar i Bubba Ho-Tep är inte överraskande alls, men att Don Coscarelli är regissören är fasen helt otroligt. Visst, Phantasm hade en del riktigt coola scener och en grundidé som funkade bra (Angus Scrimm – the Tall Man!), men sedan dess har ju regissören gjort endast skräpfilm. Att han spottade ur sig Bubba Ho-Tep var en riktigt högoddsare.
Huvudpersonen Elvis är bitter över sin impotens och hans kompis tror att han är JFK och oroar sig över att Lyndon Johnsson ska komma och lönnmörda honom. De är gamla, barnsligt griniga och alldeles underbara. De letar efter äventyr under de deprimerande kvällarna inne på äldreboendet och äventyret kommer i form av en egyptisk mumie i hatt på jakt efter gamlingarnas själar.
Bubba Ho-Tep varvar fånigt barnsliga under-bältet-scener med djupa och väldigt allvarliga scener med en hög dos samhällskritik. Viktigast av allt är budskapet om vår syn på de äldre. Jag vet inte om det är för att man inte själv är purung längre, men det bästa med Bubba Ho-Tep är just dessa scener och samtal som belyser äldrevård och karaktärernas tankar och samtal sådär på ålderns höst.
Skönaste karaktären är tveklöst den virriga gubben med den fantastiskt barnsliga utstyrseln bestående av pyjamas, cowboyhatt, Zorro-mask och två knallpulverpistoler. Han dör vackert ärofyllt då han följer efter filmens själaätande monster i en av korridorerna på äldrehemmet. Mitt i allt får han en hjärtattack och segar ner på golvet. Han hann aldrig upp monstret, men han gav allt han hade.
“He went out with both guns blazing. His soul – intact”.
