Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Berberian Sound Studio

Publicerad av admin 28 Sep 2013: 09:40

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Berberian Sound Studio hockeymaskhockeymaskhockeymaskhockeymaskhockeymask
Utgivningsår: 2013
Regissör: Peter Strickland
Manus: Peter Strickland
Medverkande: Toby Jones, Antonio Mancino, Guido Adorni m.fl.
Distribution: Njutafilms

berberrai sound studio giallo 2012

Congratulations Mr. Strickland, Berberian Sound Studio är ett mästerverk!

Peter Strickland hyllar Giallo – genren som ligger många rysarvänner nära om hjärtat. Stricklands succé grundar sig i en spännande historia där vi följer filmens huvudperson Gilderoy. Gilderoy är en brittisk ljudtekniker som reser till Italien för att jobba med ljudpålägg till en skräckfilm. Stämningen är dock inte särskilt harmonisk. De italienska filmmakarna bemöter honom inte med någon värme, och den försynte Gilderoy känner sig obekväm. I något som liknar ett kammarspel, dras vi långsamt med in i Gilderoys psykologiska omloppsbana.

Förutom de italienska skådespelerskornas fasansfulla skrik (tänk Daria Nicolodi, Barbara Steele), har vi här en ganska lågmäld film. Ljudspåren och de snillrika ljudeffekterna är centrala för filmen. Allt är otroligt stilsäkert. Och det är nästan som att åka in i en tvättäkta italiensk giallo från sextio- och sjuttiotalen av Dario Argento eller Mario Bava. Jag säger nästan, för här har vi inget visualiserat våld. Gilderoy beskriver sin avsky han känner inför bilderna, och den horribla tortyren av kvinnorna han ser. Vi ser dock inte det han ser, men vi hör. Gilderoy känner sig illa till mods. Not my kind of films, menar han. Men Gilderoy lyckas skapa ljuden av knivhugg, brännande järn, fotsteg och allt däremellan. Det är kusligt.

Strickland väver på smartaste sätt in Giallons allra viktigaste särdrag i sin berättelse. Skådespelet, kostymerna, rekvisitan, kuliss och stämning. Det är perfekt och det är svårt att tänka sig att filmen är producerad 2012, känns så genuin i karaktären att den skulle kunna antas vara från 1973. Filmmusiken är också typiskt suggestiv – och vi får lite ”Goblin-känsla” av den.

Tobey Jones gör en fantastisk insats som Gilderoy, och som med många karaktärer vi mött i italienska horrors, kan vi inte vara riktigt säkra på var vi har honom. Det händer lite märkliga saker i filmen, vi är inte helt hundra om Gilderoy befinner sig djupt försjunken i sitt dagdrömmeri, eller om tid och rum skildras i en verklighet som kanske bara är sann för somliga? Se filmen, och se den igen, gör er egen tolkning gott folk!

En stilsäker hyllning till filmkonsten och några av världens mest egensinniga regissörer. Strickland gör dock filmen till sin alldeles egen och han får fem hockeymasker.

-Helena Bjuresäter Sjöholm

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: